När man närmar sig någon ”sån där” ålder som av en del förväntas föra med sig djupa livskriser sker ibland något märkligt. Om man gör någon förändring med sig själv eller sitt lilla liv hamnar det genast i facket ålderskris. Domen faller stenhårt. Om man nu hade varit i någon neutral ålder när man gjorde samma förändring hade ingen tänkt mer på det än att man just och jämnt bara gjort en förändring…
För vem har hört talas om en 34-årskris eller 27-årskris eller46-årskris… Ja, ni förstår säkert vad jag menar.

Om jag färgade håret blått när jag var 13 år så var det bara en helt naturlig tonårsutveckling, om jag gör det när jag är 75 så är jag en tant med blått hår. Men om jag gör det när jag är 29 eller 39, då har jag en kris.

Jag tycker ärligt talat inte att jag på något sätt har mer kris än vanligt bara för att jag närmar mig 40, inte kände jag att jag hade det när jag var runt 30 heller. Jag väntar med spänning på denna omvälvande förändring som enligt många ska drabba en.
Missförstå mig rätt, jag är ju glad att inte ha någon kris. Sen kan ju livet köra ihop sig ändå ibland men knappast är det ålderrelaterat, inte för mig i alla fall och inte ännu i alla fall.

Det som dock kan kännas lite jobbigt är om jag nu ändå skulle vilja göra något helt nytt med håret eller så, då är det väl någon som tror att jag krisar… och det har jag ju inte lust att ge intryck av när jag nu inte gör det…

Det är ju så att man kan få en kris för mindre! Ha ha ha