Men nu gör jag väl slag i saken och flyttar då. Det är lite tomt på det nya stället än så länge, men jag hoppas kunna luska ut hur man kan snika med sig alla sina gamla inlägg.

Jag fokuserade mest av allt på att få en lätt URL, så nu sticker jag till www.wherewereyouhidingwhenthestormbroke.blogspot.com 

HÄNG MED!

Men äntligen har det varit lite VÅR i luften, det var ju fan inte en dag för tidigt. Sol och plusgrader i dagarna två, fast i går räknas inte för då tillbringade jag hela dagen inomhus, i ett ridhus. Och alla som är något att räkna med vet ju att ridhus är de absolut kallaste platserna i hela universum. Om man inte sitter till häst alltså, för då håller man ju igång och är varm. Men så fort man sätter sin egen fot innanför väggarna så får man vara beredd på att frysa röven, och en hel del andra kroppsdelar också, av sig. Jag skämtar inte när jag säger att absoluta nollpunkten framstår som ljumma sommarvindar jämfört med det termodynamiska spratt som ett ridhus utgör vintertid. Och höst och vår. Det är väl egentligen bara några få veckor på sommaren som temperaturen är någorlunda dräglig, fast då är man ju inte där, så det kvittar ju.

Och igår var förstås inget undantag. Man fick gå ut och värma sig mellan varven för att inte hela ens organism skulle förvandlas till en isbit. Och när man får gå ut UTOMHUS för att värma sig i början på mars så är det…rätt så kallt inomhus, kan vi väl enas om.

Känner mig dessutom grundlurad eftersom jag i princip har lämnat hästvärlden bakom mig. Men nähä, då visar det sig att man kan ha hundutställningar i ridhus också, så där kom jag inte alls sådär smidigt undan som jag hade trott.

Och idag har jag börjat på hundkurs. Och den var utomhus. I solen. Så värst varmt var det väl ärligt talat inte, men det var i alla fall bättre än ridhuskylan.

Idag hade jag ett stort ögonblick på jobbet. Ett problem som har varit så stort och tekniskt invecklat att självaste månlandningen inte har verkat mer krångligt än att vispa ihop en sockerkaka, har nu lösts. Inte av mig förvisso, men ändå. 

Det var så stort och fantastiskt att jag nästan funderar på att grunda en religion för att visa hur mycket jag beundrar den person som ordnade upp kanske inte all världens sorger och bekymmer, men snudd på.

Rogerismen, från och med nu. Amen.

Den minnesgode läsaren kan kanske erinra sig om hur det gick till i somras när jag aktiverade mina okända superkrafter och pajade bakrutan på bilen. Det blev en rätt dyr historia, trots försäkring. Och dessutom blåljög jag på verkstan och sa att jag inte hade en aning om hur det hade gått till. Jag tror inte att de trodde på mig, men de brydde sig väl inte om det så länge försäkringsbolaget betalade. Nu har jag för säkerhets skull bytt till ett annat försäkingsbolag för att sopa igen spåren efter min korta bana som urkundsförfalskare, eller vad det nu kan tänkas heta. Eller okej, det var väl inte enbart därför, eller för att vara mer korrekt så var det inte alls därför, utan för att jag fick ett bättre pris av ett annat försäkingsbolag, men medge att det lät lite mer spännande?

Hur som helst. Jag kände lite att det kanske började dra ihop sig till någon slags service på bilen. Den är ju ändå rätt gammal och förtjänar lite kärlek och omvårdnad av någon annan än mig. Jag ville även diskutera med någon bättre vetande om det möjligen var dags för kamremsbyte, så jag körde inom verkstan för att boka en tid. När det handlar om bilar så känner jag att det är bäst att liksom stå öga mot öga med experterna, för då kan man, eller dom, peka och visa. Annars riskerar man, eller åtminstone jag, att bli bortkollrad fortare än någon hinner säga Bosse bildoktor.

Ja, så jag svepte inom verkstan. Hade en mycket förtrolig diskussion om kamremmen med en bilmekaniker. Kamrem är ett laddat ord. Få människor som inte är bilmekaniker vet ens hur den ser ut, men det känns inte som att ett kamremsbyte lämnar någon oberörd. Jättejobbigt och jättesvårt och jättedyrt är glosor som brukar förknippas med ett kamremsbyte. Även av bilmekaniker, fast den här hade en mer lättsam inställning. En kamrem till en Volvo kostar 173 kronor och är inte alls särskilt svår att byta, menade han på. Nu tror jag kanske att det beror lite på VEM det är som utför den här operationen, men det är ju bra om han tycker att det är lätt när han ska på min bil. 

Ja, så vi bokade en tid, och när jag sa mitt registreringsnummer så liksom studsade han till. Var det din bil vi bytte bakruta på i somras? undrade han, och jag fick medge att det var det. Jag trodde att sånt där var vardagsmat för bilmekaniker och inget man lade på minnet direkt, men en bakruta på en 740 spräcker man inte hur som helst, uppenbarligen. Då blir man ihågkommen, listad och påmind till döddagar.

Eller ska jag se det som att mina 15 minutes of fame är här?

Jag håller lite på att kopiera mina gamla inlägg, utifall om att jag någon gång får igång en ny blogg någon annanstans. Det gick inget vidare med WordPress, kan jag avslöja. Det var ju så sabla klurigt med databasanslutningar och sån skit, jag vill ju mest bara ha något som fungerar och är enkelt att använda.

Men hur som helst. Jag kopierar gamla inlägg och klistrar in i ett mäktigt Worddokument, om nu Metrobloggen skulle få för sig att lämna in trots allt. Just nu är jag på 2007, så jag har en bit kvar. Den 16 oktober 2007 skrev jag om Leif GW Perssons bok Linda som i Lindamordet, som jag har som ljudbok. Då var jag på första CD:n, när Linda var precis nymördad.

Idag, den 1 mars 2011, i runda slängar 3½ år senare, har jag kommit till femte CD:n och jag har fortfarande ingen aning om vem som har mördat Linda, för varje gång jag försöker mig på lite schysst polisarbete så faller jag i sömn. Hela boken är på 15 CD-skivor, så det går ju inte så värst fort framåt, måste jag medge. Jag blir nog klar omkring år 2020. Det är nästan som med Palmemordet faktiskt.

Jag tänkte att nu djävlar ska jag ge fingret åt Metrobloggen en gång för alla. WordPress! Det använder ju var och varannan människa, hur svårt kan det vara liksom? Nu vill jag väl inte direkt påstå att jag är trögare än var och varannan människa, jag är mest lat. Allra latast är jag när det handlar om datorer. Installera, ååh vad jobbigt. Och då var jag ändå med på den gamla goda tiden när man installerade Windows 3.1 med tjugo disketter. Och alltid när man kom till diskett 18 eller så, så fick man ett hjälplöst Jag kan inte läsa-meddelande från sin mäktiga desktop med 64 MB ramminne och så fick man börja om från början igen.

DET var ju ganska jobbigt. Men det är jobbigt nu med. Speciellt just precis nu, eftersom vi håller på att gå över till affärssystemet från helvetet på jobbet, och det går bara sådär. Hjärnan är inte riktigt vad den borde vara nuförtiden, kan jag ju säga. All tankeverksamhet är liksom redan förbrukad när fritiden börjar.

Och det här med affärssystem, vad är det för djävla trams egentligen? Man har ett system för produktion, och det funkar bra. Man har ett system för ekonomi, och det funkar också bra. Man har ett tredje system för kvalitet, och det funkar väldigt bra. Och så kommer nån dumfan och tycker att jamen om vi slår ihop de här tre bra systemen så måste det ju bli megasuperbra. Istället för att kanske tänka att det mer blir som att blanda ihop strömming med kalops och sockervadd. Det som är gott var och en för sig behöver nödvändigtvis inte bli godare för att man geggar ihop det. SÅ DET SÅ.

WordPress var det ja. Vi får väl se hur det går. Just nu: Inte så bra.

Det finns en tv-serie som heter 2½ men. Den har jag aldrig sett. Någon som spelar med där heter Charlie Sheen. Honom har jag aldrig hört talas om. Skit samma, som vi brukar säga, nu är hans tv-karriär i alla fall i fara efter rasistiska uttalanden. Jag fick läsa artikeln två gånger innan jag fattade vad det rasistiska var. Eller det fattar jag fortfarande inte, för det var alltså att han, Charlie Sheen, hade kallat producenten, som tydligen heter något annat, för Charles Levine, som tydligen är det namn som han, producenten, är född med. Enligt tidningen Variety uppfattas detta som ”antisemitiskt”.

Alltså, man häpnar. Hur djävla snarstucken får man egentligen vara? Det är ju inte precis som att han har tatuerat in hakkors och hyllat Hitler och förkunnat att Anne Frank och ett antal miljoner till minsann fick vad de förtjänade, n’est-ce pas?

Ja, men nu är väl metrobloggen ”räddad”. Det firade jag genom att skriva ett inlägg om Khadaffi, men när jag klickade på Spara så försvann det i cyberrymdens väldiga papperskorg.

Skit-Metroblogg. Nu är dina dagar räknade I VILKET FALL SOM HELST, från min sida åtminstone.

Jamen nu ska väl Metrobloggen lägga ner. I och för sig är jag väl inte SKITNÖJD med Metrobloggen, men har varit för lat för att hitta ett bättre alternativ. Men nu börjar det väl bli läge för det.

Och spara alla inlägg från 2007 eller så. Jobbigt.

Dagens i-landsproblem.

Det här med hundutställningar är en helt ny värld för mig, som mest har hållt mig till hästvärlden när det gäller tävlingar. Men om man råkar skaffa hund med fin stamtavla så ska man ställa ut. Ja, men hur svårt kan det vara, tänkte jag, naivt, för det kan uppenbarligen vara hur svårt som helst. Eller så är det jag som är osedvanligt trög och liksom inte kan ta in något annat än hästrelaterade grejer. Och precis när jag ändå tyckte att jag började få lite grepp om det hela så ändrade man en massa i regelverket, så nu har jag fått börja om på ruta ett eller nåt igen.

Hästtävlingar är skitenkla. Man anmäler sig helt enkelt till någon gren som man är bra på, eller åtminstone tror sig vara bra på, eller åtminstone tror sig kunna genomföra med äran i behåll, och så åker man dit och tävlar och den som är bäst, har minst antal fel eller flest poäng eller snabbast tid, beroende på vad det nu är för gren, vinner. Skitenkelt. Men hundutställningar är något helt annat. En ren djävla djungel om ni frågar mig.

Så här går det till: Man anmäler sig och sin hund till någon lämplig klass, beroende på ålder och, i vissa fall, meriter. Vad man vill få ut i slutänden är ett certifikat, eller ”cert” som den invigde säger. Och när hunden har fått ett antal ”cert” så blir den Champion, vilket talar om att det här är en hund som är ett riktigt extraordinärt exemplar av rasstandarden.

Remus är en tax, och för att överhuvudtaget få tävla om certifikat måste han ställas ut i jaktklass, och för att få ställas ut i jaktklass måste han ha blivit godkänd i antingen drevprov, grytprov eller viltspårprov. Nu ska vi gå en viltspårkurs i vår och förhoppningsvis bli godkända, men vägen dit är lång. Så än så länge får han ställas ut som ”junior”, vilket är steget efter ”valp”. Sedan kommer ”unghund”, fast kruxet är att ”unghund” och ”junior” överlappar varandra, jag tror ”junior” är 9-18 månader och ”unghund” 15-24 månader, och man bara jaha, vad är poängen med det då? Det är det ingen som har kunnat svara på, hittills, men jag utforskar saken vidare så hav förtröstan.

Men hur som helst. Jag läste att det skulle vara en internationell utställning i närheten av Ankeborg senare i vår. Nu är jag ju lite lat, så jag bryr mig inte så mycket om statusen utan tänker mer att det ska vara nära och behändigt. En gång åkte vi femton mil, var inne i ringen i omkring två minuter och gick inte vidare. För själva utställningen går till som så, att först blir man bedömd i sin klass, som i det här fallet var det Tax, korthårig, normalstor, junior, hane, utifrån rasstandarden. Då kan man få bedömningen 1, 2, 3 eller 0, där 1 är bäst och 0 är helt värdelöst. Egentligen är 2 och 3 också helt värdelöst, för det är bara om man får 1 som man får tävla vidare, som man alltså gör. Nu har dom dessutom ändrat det hela till någon internationell standard, så nu motsvaras 1 ungefär av ”Excellent”, 2 av ”Very Good” och så vidare. Men hur som helst. Om man får bedömningen 1 (eller nu: Excellent) så får man tävla vidare mot de andra i klassen Tax, korthårig, normalstor, junior, hane, i något som kallas konkurrensbedömning. Där blir man placerad som etta, tvåa, trea och så vidare. Den som blir etta får sedan tävla vidare mot andra klassers ettor. Så småningom mynnar detta ut i olika titlar, typ BIR (Bäst I Ras), BIM (Bäst I Motsatt kön, eller den som inte blir BIR), BIG (Bäst I Gruppen) och slutligen BIS (Best In Show). Allt det här är lite luddigt för mig, för vi är inte riktigt där än. Och vägen dit verkar vara djävligt lång och stenlagd med bestämmelser från helvetet.

Men man får ju börja någonstans, så jag anmälde till den här internationella utställningen då. Först var det jättejättesmidigt, man bara fyllde i sitt medlemsnummer i Kennelklubben och vips så fanns alla uppgifter där. Och så fyllde man i hundens registreringsnummer och vips så fanns alla uppgifter där. Sedan skulle man välja klass, och då valde jag ”juniorklass” eftersom Remus vid utställningstillfället kommer att vara 16 månader, och jag har hört (av andra, bättre vetande) att det ska bättre att ställa ut i juniorklass så länge som möjligt, särskilt om ens hund inte är så stor, och Remus är ganska liten för sin ålder. Men nu RÖT systemet åt mig att om jag valde att ställa ut en hund som var över 15 månader i juniorklass så fick jag inte tävla om CACIB. CACIB är för mig något väldigt diffust, något slags internationellt certifkat som jag nog har tänkt inte riktigt har med oss att göra, eftersom vi i dagsläget saknar meriter. Så jag insisterade på att gå vidare i systemet, och då fick jag svara på frågan om hunden hade meriter eller ej. Och det hade han ju inte, tyckte jag ju. Men plötsligt stod det på anmälan att han var förhindrad att tävla om CACIB. Det här kändes ju inte så bra. Nu funderar jag på att skämma ut mig i utställningskretsar för tid och evighet genom att maila och fråga vad det är jag egentligen har förhindrat. För jag fattar faktiskt inte.

To be continued, som det heter.