Det finns en god anledning till att det inte har skrivits i min blogg på evigheter. Anledningen är att jag vill att den ska vara glad och just nu känns det som en svår uppgift. Folk tröttar ut mig psykiskt på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt. Det känns som att dumheten hos mänskligheten blir värre för var dag som passerar. För inte så länge sedan sprang en liten flicka ut framför en spårvagn och blev allvarligt skadad. Det är sorgligt och det skulle inte behöva hända. Men alla är så stressade. Mammor och pappor tänker inte på att de när de springer som galningar till vagnen med ungarna i släptåg lär dem att det är så man ska göra. Är det konstigt att barn gör som vuxna gör? Nej. Men varför går vuxna mot rött när det kommer bussar, spårvagnar, bilar medmera? Varför ignoerar de gulblink och varningsljud och går rakt ut och riskerar livet? Jag kan inte svara på det men det gör mig heligt förbannad. Det handlar inte bara om att personen själv kan bli påkörd-det handlar om att den som kör fordonet får leva med det resten av sitt liv. En sak vet jag och det är att vi aldrig kan uppfostra andra människor hur mycket vi än vill.

Jag vill inte ha några kommentarer om att ni springer för att ni vet att vagnen inte väntar. Var i tid på hållplatsen istället och om ni inte är det-ta nästa vagn. Vi har 8 minuters trafik i Göteborg under rusningstrafiken och kan man inte vänta 8 minuter kan man skaffa sig en bil om man tror att det går snabbare.

Snart börjar sommartabellen och då ska en viss fröken köra nattvagn. Undrar hur det ska gå? De som känner mig vet ju om mitt rätt så häftiga temperament. Visserligen så blir det inte så många helger eftersom mitt schema ger mig ledigt varannan helg, men det kommer nog ta på krafterna. Dessutom är det lite lätt deprimerandeatt köra runt på alla människor som är ute och roar sig, men det är ingen idé att gräva ner sig över det. Att le lite mer än vad man känner för brukar ändå göra att det känns lite lättare.

Det är mycket spårarbeten och indragna hållplatser på sommaren vilket leder till ändrade körvägar för spårvagnarna, ett tips är att ni läser informationen som finns tillgänglig på Västtrafiks hemsida samt i busskurerna. Varför heter det ens busskur när det bara är spårvagnar som kör förbi en stor del av dem? Antar att det beror på bristen på spårtrafik i resten av Sverige, ja förutom i min fina hemstad Norrköping då.
Undrar egentligen hur det är att köra spårvagn i en stad med endast två linjer, min tanke är att det kan bli lite långråkigt? Men jag hade gärna testat för att se om det är på samma sätt som här med människor, bilar, bussar och cyklister. Sist jag var hemma tvingades min stackars bror att åka lite vagn med mig. Kanske tyckte han att det var pinsamt när jag fotade alla möjliga saker inne i kupén? En sann spårvagnsnörd är vad jag är.

Mitt senaste tillskott är en leopardspårvagn med träpanel som susar fram på rosa moln. Fint ska det vara.

Det måste bli en ändring. Jag måste bli den glada föraren jag var för bara några månader sedan. Det får bli min uppgift framöver. Att le mer. Att skratta mer. Att vara mer possitiv. En sak som jag dock inte har slutat med trots ett grinigt humör är att ropa ut ändhållplats och önska mina passagerare en fortsatt trevlig dag.  Det är ett löfte jag avgett till mig själv och inte brutit.

Nu är våren nära-solen skiner på dagarna så att det svider i ögonen trots stora solglasögon och nerdragna solskydd i vagnarna. Det kan vara lite otäckt ibland när man blir bländad, man ser inte så mycket framför sig då. Men det är bara att dra ner på farten och ta det vackert. Dock kan det bli knepiga situationer när människor springer ut framför fordonen, det kan vara svårare att upptäcka dem så jag gör som vanligt. Ber er snällt att se er för en extra gång innan ni kliver ut i gatan.

Vet ni vad-det finns inget som värmer så mycket som ett leende mitt i rusningstrafiken. Så ser ni mig-le och ni gör min dag.

Det är en sak jag har funderat över en längre tid. Alltid när man stannar bakom en spårvagn eller buss i Brunnsparken och öppnar dörrarna för att låta passagerarna stiga av så kommer en hord av människor springandes som galningar för att kliva på. Även fast att alla vet att det finns ett gult hållmärke längst fram där vi måste stanna. Vid några tillfällen har jag använt mig av ytterhögtalaren och bett påstigande att vänta tills jag stannar igen på det främre läget för att spara tid. Ingen lyssnar. Varför? Har människor en skräck för att eventuellt bli utan sittplats? Detta beteende gör att jag och många med mig helt enkelt låter bli att öppna dörrarna innan vi är allra längst fram på hållplatsen. Vilket ofta leder till stor irritation bland de avstigande.
Kanske klassas jag nu som en grinig spårvagnsförare för tid är ju ändå det vi har mest av. Dessutom går det aldrig att uppfostra människor-de kommer fortsätta att inte använda det sunda förnuftet. Men jag vill inte ge upp. Det är också därför jag högt och tydligt säger ”Tack så mycket” när folk jag öppnat dörrarna extra för inte tackar.

Förra veckan var det en ung herre som fimpade sin cigarett mot min vagn-varför gör man så? Hur tänker man? Eller det var en dum fråga-det är klart att han inte tänkte, det skulle vara en alldeles för stor ansträngning för hans lilla popcorn hjärna. Han fick sig en utskällning och jag fick beröm av tanterna. Dessvärre kommer han förmodligen fortsätta göra så, tills den dagen har gör så på min vagn igen. Då kommer han inte få åka med. Om jag så ska stå och blockera trafiken i en timme för att han vägrar kliva av så ska han inte åka med.

Jag känner att efter detta inlägg med en viss bitterhet måste det tilläggas att mitt jobb är det mest fantastiska som finns.

Många är irriterade på att det har varit stopp i spårvagnstrafiken på grund av vädret i veckan som passerat. De senaste dagarna har de flesta stopp skapats av blinda bilägare som inte kan parkera sin bil tillräckligt långt ifrån spåret. Ärthjärnor.

Inatt ska jag köra Rillvagn-det vill säga en spårvagn som körs Ej i trafik för att hålla spår och ledningar snö och frostfria. Min förhoppning är att jag får ett trevagnståg-det vill säga tre gamla vagnar som sitter ihop. De körs två och två i trafiken. Under min utbildning var det vagnsbrist så vi fick aldrig prova på att köra med tre vagnar eller fler. Min besvikelse kommer vara märkbar om jag får en enkelvagn. Petitesser kan man tycka, men kör man först sitt vanliga arbetspass och sedan fyra timmar extra mitt i natten så är man glad för det lilla extra.

Dags att dra på sig uniformen och halka iväg till jobbet som Bambi på hal is. Om ni inte sett det så snöar det idag, precis som det ska göra på vintern. Livet är fantastiskt just nu.

Idag kom det fram en dam till mig vid Östra Sjukhuset och ville prata lite innan min vagn skulle avgå. Hon ville ge en stor eloge till alla förare som jobbat under snökaoset. När jag sa att det värmde i hjärtat efter allt skäll man fått de senaste dagarna blev hon upprörd. Hennes fråga var hur man kunde skälla på de förare som man sedan ska åka med hem. Har de ingen skam i kroppen, förstår de inte att förarna bara försöker sköta sitt jobb?
Bra fråga enligt mig. Det är ju inte det bästa beteendet för att få en trevlig och behaglig resa. Dock är det så att när man arbetat med människor i 10 år som jag själv gjort så lär man sig att låta det rinna av. En dam lika trevlig som ovan nämnda får mig att glömma 50 otrevliga och bara känna att mitt jobb är fantastiskt.

Igår var det två unga herrar i Bergsjön som räddade mig från en besvärlig dörr på mina skrotvagnar. Jag hann inte ens be om hjälp innan de stod bredvid mig och frågade vad de kunde göra. Tack snälla.

Det slog mig i morse när jag stod på Marklandsgatan och väntade på min vagn att Västtrafik inte är särskilt smidiga när de skyller alla förseningar på vädret. Jag själv förstår ju precis vad de menar, men alla människor som inte är i yrket tittar upp på den strålande solen och undrar om det slagit slint. Fram för lite smidighet där.

För att klaga lite så undrar jag hur folk parkerar sina bilar egentligen? Det har varit mängder med stopp och omläggningar i spårvagnstrafiken idag på grund av bilar som stått i vägen. Ibland önskar jag att det vore som i Norge. Står bilen för nära får de skylla sig själva. Hejdå backspegel och fina lacken.

Det har varit en tokig helg. Spårvagnstrafiken i Göteborg har varit minst sagt rörig. Många har varit arga och anklagande mot de förare som stått på centralen för att lösa av sina kollegor. Igår utfärdades det en klass två varning och folk har mage att fråga varför kollektivtrafiken går så dåligt. Min gissning är att de inte förstår allvaret i vad en sådan varning innebär. För inte kan väl en läskunnig människa i sina sinnens fulla bruk på allvar undra varför vagnen inte kommer när rekomendationen är att stanna hemma och inte gå ut om man absolut inte behöver?

En herre sa till mig att vi var lata. Hans åsikt var att alla förare som inte körde skulle stå utspridda i stan och växla. Det är ingen idé att ta en sådan diskussion, en sådan människa vill nämligen inte lyssna, han vill bara klaga.

Arbetsledarna och Trafikledningen TLI på Göteborgsspårvägar får dagens ros av mig. Det blir lite snurrigt ibland men att de kan lösa så mycket problem och stå ut med alla förares tjat och gnäll är för mig ofattbart. Ni är fantastiska.

Till er som undrar-jag har inte glömt min blogg. Mina tankar har varit på andra håll ett slag men det ska bli bättring. Jag vill också noga påpeka att kärleken fortfarande finns kvar till mitt arbete. Det finns det bevis för.

Det är höst, snart vinter och det är mörkt mest hela dagarna. Är det inte då fantastiskt att köra spårvagn? De få timmar som ljuset tittar fram far jag fram över spåret och lapar i mig de små ynkliga solstrålar som silar igenom alla molnen. Det är fantastiskt-inga depressioner till följd av för lite dagsljus och därav behövs ingen ljusterapi. Kanske skulle det vara lösningen på alla problem att låta varenda människa köra spårvagn? Om det ändå vore så enkelt. Men hur som helst fungerar det för mig. Jag kan inte minnas när jag kände mig så här glad och harmonisk senast.

I dagarna så kommer våra nya uniformer. Snabbt som tusan infann jag mig på expedtionen och fick mina kläder. Testade dem direkt på plats. Det ledde till många skratt och roliga kommentarer men det viktiga är att allting utom min piké passade. Det har varit mycket negativt prat kring de vita skjortorna-och visst de kommer bli smutsiga, men jag känner mig fin i den. Så nu gott folk är det snart slut på fisblå skjortor och byxor som sitter under brösten. Nu när GöteborgsSpårvägar tagit uniformen in i 2000-talet så har de till och med kortat av kjolen en cm eller två. Är det inte fantastiskt? Den slutar nästan ovanför knät. Men bara nästan.

Lite gnäll ska nu framföras av fröken. Varför, varför tackar ni inte när man öppnar dörren åt er när ni kommer springandes? Förstår ni inte att det leder till att vi slutar vänta och låter er stå där i regnet. Det finns väldigt många förare som inte öppnar dörrarna en extra gång och det är egentligen det enda rätta. För läser man informationen på hållplatsen så står det att man ska vara ute i god tid. Tänk på det nästa gång någon är extra snäll och släpper ombord er fast ni är sena. Tacka. Det är folkvett.

Förresten så ska jag ha tomteluva på julafton. Bara så att ni vet alltså.

Det skulle kunna vara beskrivningen på mig varje morgon när jag far runt och lyssnar på Morgonpasset i P3. Herregud vad roliga de är. Min förhoppning är att passagerare och andra människor förstår att det är radion jag skrattar åt. Annars kan det nog tänkas att de ringer till Västtrafik för att informera om en galen spårvagnsförare. Idag gled min fina vagn med mig i förarhytten in på Marklandsgatan och jag skrattade så att tårarna nästan sprutade. Det måste ha sett lite smått mystiskt ut. Hur som helst så bjuder jag på det. Det finns tillräckligt med griniga förare så det räcker och blir över. Men några anklagelser mot någon kommer ni inte få höra från mig. De har min fulla förståelse. Ibland orkar man bara inte. Folk gör så mycket konstiga saker så man blir mörkrädd.

Idag var det en kvinna som ville ställa lite frågor om pensionärskortet till mig på en ändhållplats. Jag var tvungen att fråga om hon verkligen var i pensionsåldern för hon såg så ungdomlig ut. Jajjamänsan det var hon. Då kunde jag inte låta bli att säga att hon såg väldigt mycket yngre ut. Hoppas det spred lite glädje i henne. 
Själv har jag blivit flirtad med av betydligt yngre herrar när jag kör spårvagn. Min gissning är att de går i gymnasiet så alltså är de mellan 8-10 år yngre än mig. Det är gulligt och charmigt för att inte säga modigt. Fortsätt så!

Det är ett fenomen det där med klockan. Aldrig har väl minutrarna gått så fort som när jag började köra spårvagn. Ett arbetspass på 9,5 timmar ramlar iväg i en raslig takt och helt plötsligt är det dax att gå hem. Det måste ju ändå vara ett tecken på att jag har hittat ett fantastiskt jobb?
Det känns så.

Det händer mycket på spåret nu när löven faller. Vi slirar runt som Bambi på hal is om vi inte sandar oss fram genom staden. Det går lite ryckigt titt som tätt och skenbromsen-vår extra hjälp för att få stopp när rälen är hal-dunkar i backen lite oftare än vanligt. Det blir hårda tvärstopp ibland-det är inte meningen. Vi duktiga förare försöker bara rädda oss och er från olyckor. 
Det är en obehaglig känsla när 40ton spårvagn bara glider fram utan att visa minsta reaktion på att vilja stanna fast man bromsar för glatta livet. Så håll i hatten gott folk och håll er undan från spårvagnarna.

Idag var jag otroligt nära att köra på en herre. Det var läskigt som tusan och hjärtat mitt for upp i halsgropen. Han stod innan hållplatsen och väntade, lite nära var han allt så jag skickade iväg en liten pling innan jag skulle passera. Precis när min front skulle fara förbi honom tog han ett steg ut. Herregud vad rädd jag blev. Han också för den delen. Som tur är så gick det bra den här gången och förhoppningsvis alla andra gånger. Min gissning är att mannen hädanefter kommer se sig för lite bättre innan han kliver ut i vägen. Det fanns något i hans ansiktsuttryck som gör att jag känner mig rätt så säker på detta.

Lördagkväll och sängen nalkas om ett par timmar. Klockan ringer 06:20 i morgon. Vi ses på spåret!