till:

spionisthlm

Har infiltrerat mig såpass att jag lyckats få en medhjälpare till mitt spioneri. En från Stockholm som hjälper mig i mitt arbete. Man skulle kunna tro att jag röjt min identitet och att allt är över nu. Självklart är jag smartare än så, denna infiltratör har spenderat tid i norrland och förstår sig på hur norrland fungerar samtidigt som insynen i stockholms väsen finns i honom på ett närmare plan än jag någonsin(?) kommer att komma, vi kan kalla honom Informeraren. Självklart har denna person INTE insyn i allt mitt spaningsarbete utan jobbar mer som en informerare. Det blir så mycket enklare med en som är uppfödd och uppväxt i Stockholm än att som jag komma utifrån. Jag hoppas på detta sätt komma ännu närmare Stockholms hjärta och kanske framförallt Stockholms väsen.

Informerarens första uppdrag går ut på att berätta om när han handlade med en norrländska här i Stockholm, hon frågar: Vars je lökn? Butiksbiträdet tittar på henne som om hon kommer från ett annat land och säger: Va?! Än en gång utalas orden Vars je lökn? Allt hon vill är att få reda på vart löken är så hon kan gå hem. Butiksbiträdet försöker nu på engelska få reda på vad frågan är. Norrländskan fortsätter på svenska, med den norrländska dialekten, att påpeka: Lökn, vars je han? Efter mycket om och men inser butiksbiträdet att det är löken som menas med lökn och visar vägen.

Bor vi ens i samma land? Tydligen pratar vi inte samma språk. Inte ska jag heller vara den att dömma, har egna erfarenheter om hur svenska dialekter kan göra en förvirrad; Bulle istället för taxi men det är en annan historia. Att däremot hellre ta till engelska (Sveriges andra språk?) är väll lite att ta i när båda talar samma modersmål? Har det kanske något med storhetsvansinnet jag talat om tidigare, att stockholmarna vill känna sig internationella och på något sätt intala sig själva att de bor i en metropol? Att Stockholm visst går att jämföras med London, New York eller Buenos Aires? Nej, Stockholm är inte en metropol men jag tror att invånarna försöker göra myten till verklighet genom att ”Fake it ’til you make it” som man brukar säga. Kanske är det därför stockholmarna febrilt försöker förklara att stockholmska är rikssvenska och mest troligt var det därför engelskan kom in i bilden på mataffären. Norrländskan känns inte så internationell och passar heller in så bra i myten om Stockholm som en metropol. Det man kan säga om norrländska är att det påminner om Sverige som övrigt, en gullig dialekt som gärna viskas fram. Den lämnar inget större avtryck och känns lite lantlig.

Slutligen en hälsning till er från Stockholm som fortfarande tror på myten om metropolen. Kanske det är dags att acceptera att det är helt okej att enbart leta efter lökn som vi norrlänningar…

Väntar på bussen till stan, klockan är runt fem på eftermiddagen och det känns att våren är på ingång. Solen har knappt hunnit gå ner, det är runt tio minusgrader varmt ute och plogkanterna är knappt en halvmeter. Självklart kan folket i denna stad inte med att vara nöjda och glada över värmen utan klagar på kylan och den knappt närvarande snön, själv vet jag bättre. Vid busshållsplatsen står ett gäng tanter som, hör och häpna, låter glada. Glada stockholmare, när hände det senast? Självklart med undantag för  de ute på krogen, för påverkade stockholmare som är glada finns det gott om. Först tror jag det är en syn- eller om man säger hörselvilla? Får lov att nypa mig i armen, drömmer jag eller har jag solsting, har trots allt haft solen i ögonen och i den här värmen kan man ju inte gå säker.

Efter ett tag inser jag att dom här tanterna både är stockholmare och glada, jag blir varm i hjärtat för nu vet jag att det finns hopp. Kanske är det så att dom äldre i Stockholm har insett att livet inte går snabbare bara för att man skyndar? Dom kanske insett att ta vara på ögonblicken istället för att lägga vikt på oväsentligheter som att dela ut visitkort. Skulle detta vara fallet är jag en lycklig människa. Det kanske är så att i Stockholm går utveckligen långsammare än hemma för att det saknas tid till eftertanke. Hemma behöver man inte springa till tunnelbanan för att slippa vänta tre minuter på nästa, där väntar man gärna 20minuter eller mer för det kommer trots allt en buss tids nog. Det är nog under dessa minuter vi norrbor får tid att fundera över våra val och hur vi vill leva men framförallt tid att fundera kring vad som gör oss glada. Dessa tanter hade ingen stress alls, de skojade om hur kul de haft och det kändes nästan som om de var glada att bussen var sen för då fick dom mer tid för varandra. Kanske känner dessa tanter sig ensamma, vilket är förståligt i en stad som denna. Troligen var det bara lyckliga över sällskapet och kände ingen stress över en buss till ensamheten (förtydligande till er i norr som kan geografin, inte byn i norr utan ordet ensamhet). Oavsett vad anledning var känndes det skönt att det finns några, om än gamla, stockholmare som förstått att allt inte handlar om att komma i tid, utan kanske snarare om att nyttja den.

Sitter på hk, kort för HUVUDKONTOR. Vet inte riktigt om ni förstod det där men det är STORT. Man skulle kunna säga att lilla jag är med HÖJDARNA nu. Lite som att jag nästan blivit så bra på att kamuflera mig att jag blivit en AV stockholmarna -tro mig, jag står fortfarande kvar med mina norrländska fötter på jorden. Dock har jag en större förståelse för den här karriärgrejen numera.

Kaffet smakar bättre på andra sidan och lokalerna är lite snyggare och tystare. Framförallt så får man så många fler dunkar i ryggen. Nästan för många. Inte konstigt att stockholmarna är uppblåsta. Jag håller nästan på att blåsa iväg efter två dagar. Tur man kan kom’ hem å landah annars vet ja int vart ja skull ta vägn.

Kaffet smak som brao på hk om enn säjj så.

Sitter ner i rulltrappan påväg ner till tunnelbanan. Det har varit en lång dag, jag är trött och orkar inte stå. Dessutom är jag inte ivägen för någon eftersom jag är så ensam man kan bli i en tunnelbanestation i sthlm, kanske bara ett 20-tal personer på hela stationen.

Det är en helt vanlig dag och det är inte första gången jag sitter ner i rulltrappan, det värsta som händer är väll en blick eller ett stön. Något jag utan problem kan leva med, särskillt när jag får sitta istället för att stå.

Hursom, just idag var det inte en helt vanlig dag… Plötsligt hör jag någon närma sig (fortfarande normalt, många stockholmare går i rulltrapporna) men så öppnar han munnen som för att säga något till mig och här slutar allt det normala. Killen visar sig vara engelsk och undrar om jag verkligen är så trött att jag inte ens orkar stå upp i rulltrappan. Jag förklarar att jag varken känner mig stressad eller ser någon anledning till att stå upp. Han erbjuder sig att bära mig ner till tunnelbanan så att jag ska slippa gå. Ska jag ta det igen? En helt vitt främmande främling erbjuder sig att bära, just det BÄRA mig ner till tunnelbanan.

Jag tackar så mycket för förslaget samtidigt som jag påpekar att det är lugnt jag kan sitta här och ta det lugnt. Han frågar ännu en gång om han inte ska bära mig, och nu börjar det verkligen gå in att han seriöst funderar på att bära mig ner för trappan till min tunnelbana. Lite lätt chockad tackar jag igen för erbjudandet och säger tack men nej tack. Till slut inser killen att han inte får bära mig ner och går efter att han sagt hejdå och önskat mig en trevlig dag.

Oturligt nog pratade den här killen engelska och kan såvida inte riktigt räknas som en stockholmare, så lugn bara lugn än har jag inte stött på några stockholmare som är gentlemen.

Spaningen fortsätter…

Måndag Har gjort ett stort genombrott. Var ute på gräddhyllan av grädde i helgen, the Village. Ett av Sthlms och kanske framförallt Stures hetaste ställen just nu. Dessutom var jag med på gästlistan. Jag har efter en hel del slit alltså lyckas nästla mig in i smeten på Sture.

Kvällen började hos min vän Kiruna, (en medbrottsling från Kiruna som nu bor i Sthlm) väl där fixades hår och smink iordning allt för att smälta in. Något glas öl slank också in, inte för mycket dock det gäller att komma ihåg att jag är ute på uppdrag och inte för att roa mig. Senare rörde vi oss vidare till Skanstull där kvällen fortsatte men en flaska vin och våra vänner, varav den ena på listan. Vi kan kalla listtjejen för Vippen och den andra för Hälsa, hon jobbar på en hälsokostbutik. Som tidigare nämnt här så är man sitt jobb i denna stad, så varför inte nämna folk utifrån det? Så var det då dags, vi var redo för att nästla oss in på Stureplan.

Väl framme gick vi värlsdvant förbi kön, det gäller att fejka. Det funkar för allt speciellt i den här stan där allt är fejk. Vidare sen till garderoben där vi betalade 40kr för att hänga in våra kläder 40kr! Tur att vi slapp betala inträdet, annars vore det ju rena rama rånet. Krogen i sig var liten och trång, musiken var kort sagt ingen höjdare och dom som var där tråkiga.

En kille kommer fram till min vän och ber henne visa sitt legg. Kiruna visar legget i tron att det är en ägare till klubben eller en civilpolis, sådär lagomt skraj. Senare kommer han och visar en bild på Kiruna och frågar om det är hon. Han har alltså helt appropå ingenting letat upp henne på face och lagt till henne som vän. Det var därför han behövde legget. Han, som vi kan kalla mr Rik, frågar även Kiruna om hon inte vill hänga vid hans bord och gå på klubbar med han typ som hans assocear. Kiruna tackade nej och fortsatte dansa vidare.

Kvällen slutade med att jag och Kiruna dansade med några blattar och slutligen skulle få skjuts hem. Vi sätter oss i bilen nöjda över att slippa tuben. Av någon konstig anledning hamnar vi till slut i Rågsved hos en av blattarnas lägenhet och blir bjudna på marokanskt te med hälften socker hälfte te… Resterande kväll spenderar jag med att påpeka för en blatte att han inte kommer få ha sex med mig och att han ska ta på mig så att jag kan sova.

Kort sagt the Village imponerade inte särskillt. Hemma på eksem beter sig killarna bättre och det ÄR ändå en köttmarknad.

Söndag Påväg till jobbet imorse delade jag tub med några norrlänningar. Några som hade gjort ett tappert försök att smälta in med kavaj och finskor. Låter bra till en början, problemet ligger i att kavajen köptes i någon storlek större än behovet så att den håller flera år (i norrland är det annars glesbyggdskavajen som gäller). Dessutom köptes den på rea och har en sådan gräslig färg/kvallité/möster att ingen annan kunde tänka sig att ha den på sig, därav rean. Skorna är trots allt i äkta läder och kan ibland vara lite fräsiga och rätt men tillsammans med den gräsliga kavajen förstör dom mer än räddar utseendet. Till kavajen används en skjorta som antigen är struken eller har kvar vecken sedan den köptes på Dressmann eller Statoil beroende på vart i norrland man kommer ifrån. Skjortan är även den någon storlek för stor så att man har något att växa i. Det är först här klädvalet går isär, några väljer dom helaste jeansen dom har (det vill säga några som endast har en färgfläck eller ett hål) och några kostymbyxor. Oavsett är det gällevarehäng som gäller enligt samma princip som ovan, det gäller att köpa kläder man kan växa i. Spelar ingen roll om man slutat växa eller inte, man slutar aldrig att växa på bredden. En av gubbarna hade insett att loppet var kört och satsade på jeans, skjorta, kavaj och billiga kopior av Crocs. Medan den andra gick efter principen att slå på stort. Man är ju bara i storstan ibland, då gäller det att passa på. Därför slog han på stort och bar utöver skinnskorna en tjock slips med hård knut. Mönstret var stort och brunaktikt och säkert superinne och häftigt på gränsen melllan 70- och 80-talet, till det matchade han med en lagomt cheesy slipsnål a la en golfklubba.

Han som hade försökt smälta in mest (gubben med skinnskorna) försökte starta ett samtal med Crocsgubben. Crocsgubben nickade snällt som svart på det mesta och mumlade ett sjooo (ja på inandnignen) som svar. Själv satt jag brevid och log. Underbarast var när Skinnskogubben påpekade att han minns när han var förr i Stockholm, då brukade han minsan ta tunnelbanan till Hötorget och gå ner i Kungshallen för att äta en kebab. Sådär lagomt exotiskt. Precis just då kände jag mig som hemma, för mig är det dock Max som gäller.

Behöver jag säga att dom två gubbarna gjorde min dag? Det lite som Norrlands guld-reklamen när man vill vara sigsjälv för en stund.

Det här är Sthlm. Observera att boken syftar på att de riktiga stockholmarna är fast här och stannar livet ut i en stadsdel.

Söndag Grönan är sin egen lilla del av Sthlm där Sthlm faktiskt blandas med resterande Sverige. Som för att motbevisa min tes om att det inte finns någa riktiga sthlmare i sthlm. För att rädda den ännu en gång kommer sthlmarna på grönan ifrån märsta, sollentuna och huddinge exempelvis, dvs en bra bit ifrån sthlm city. Så några äkta stockholmare är dom inte. I grönanlandet är det söndagar som gäller, eftersom alla jobbar helger och kvällar har söndagarna när alla slutar tidigt blivit den nya utekvällen.

Förra söndagen var det således en pubkväll på grönan med billigare öl och en massa människor. Självklart fick jag offra mig och dricka någon öl för att kunna smälta in bland alla andra och arbeta utan att någon kom på min täckmantel. Jag ställer mig i baren för att beställa en öl åt mig och min kompis varpå någon tar mig på röven. Vänder mig om och ingen är där. Efter ett tag händer det igen, någon tar på min röv. Ilsket blickar jag bakåt och söker personen som tar på min röv utan min tillåtelse. Att smälta in kan jag men när folk tar på min röv då kan jag lova att smälta in inte riktigt är vad jag gör. Slutligen blänger jag på en kille som stått bakom mig båda gångerna varpå han påpekar lite oskyldigt att om han tagit mig på röven skulle han ha flyttat på sig. Killen som nypit mig i röven ger sig till känna med frasen, Vadå!? Blev du sur!? Ingen idé att väcka för mkt uppståndelse där så jag nöjer mig med att grabba tag riktigt hårt om hans röv och ge han två rejäla nyp samtidigt som jag påpekar att nu är vi kvitt. Rövnyparen ser lagomt skärrad och försöker säga något som mest är ett mummel. Skulle kanske ha passat på att fråga Vadå!? Blev du sur!? När jag ändå var på gång. Troligtvis kommer Rövnyparen inte nypa så många rövar igen, nu vet han ju hur det känns.

Min slutsats av pubkvällen är alltså följande, killarna i sthlm kanske försöker att ha lite finess men med en öl i handen på en krog kryper översittaren innom dom fram. Det gäller att sätta Stockholms killar på plats så fort tillfälle ges. Fulla killar i norrland kan man lita på, dom kommer alltid att säga rakt ut vad dom vill och att bli nypen i rumpan finns inte. Om det inte är en ”norrlands-turk” men jag vet inte om dom räknas..

Tydligen får man nypa folk i röven hursomhelst på p-fest.