Sitter ner i rulltrappan påväg ner till tunnelbanan. Det har varit en lång dag, jag är trött och orkar inte stå. Dessutom är jag inte ivägen för någon eftersom jag är så ensam man kan bli i en tunnelbanestation i sthlm, kanske bara ett 20-tal personer på hela stationen.

Det är en helt vanlig dag och det är inte första gången jag sitter ner i rulltrappan, det värsta som händer är väll en blick eller ett stön. Något jag utan problem kan leva med, särskillt när jag får sitta istället för att stå.

Hursom, just idag var det inte en helt vanlig dag… Plötsligt hör jag någon närma sig (fortfarande normalt, många stockholmare går i rulltrapporna) men så öppnar han munnen som för att säga något till mig och här slutar allt det normala. Killen visar sig vara engelsk och undrar om jag verkligen är så trött att jag inte ens orkar stå upp i rulltrappan. Jag förklarar att jag varken känner mig stressad eller ser någon anledning till att stå upp. Han erbjuder sig att bära mig ner till tunnelbanan så att jag ska slippa gå. Ska jag ta det igen? En helt vitt främmande främling erbjuder sig att bära, just det BÄRA mig ner till tunnelbanan.

Jag tackar så mycket för förslaget samtidigt som jag påpekar att det är lugnt jag kan sitta här och ta det lugnt. Han frågar ännu en gång om han inte ska bära mig, och nu börjar det verkligen gå in att han seriöst funderar på att bära mig ner för trappan till min tunnelbana. Lite lätt chockad tackar jag igen för erbjudandet och säger tack men nej tack. Till slut inser killen att han inte får bära mig ner och går efter att han sagt hejdå och önskat mig en trevlig dag.

Oturligt nog pratade den här killen engelska och kan såvida inte riktigt räknas som en stockholmare, så lugn bara lugn än har jag inte stött på några stockholmare som är gentlemen.

Spaningen fortsätter…