Söndag Turligt nog är jag riktigt skicklig med att inte röja min identitet. Har träffat Mariestadskillen igen, ni vet han som var mitt följe på salsaklubben där jag fick mitt öra uppätet. Jag tyckte det var dags att försöka lära känna någon stockholmare lite mer på djupet, som för att se hur dom verkligen är. Jag beslutade mig för en filmkväll med just han, Mariestadskillen.

Så jag tog med mig filmerna och han fixade mat. När jag kom dit stod han och lagade för fullt. Det blev ris och kött i ädelostsås. Mycket gott och till det gott rött vin och öl. Norrlands Guld så klart. Pluspoäng, kanske finns det vettiga stockholmare? Jag tror dock mer på tesen att det finns kåta. Själv tog jag med mig filmer, komedi ville han se och till slut såg vi What happens in Vegas. Efter ett tag ringer min mobil, min kompis Kiruna ringer för att kolla läget. Mer om henne senare. Min ringsignal är just nu Elegi av Winnerbäck. Varpå Mariestadskillen blir lite till sig och frågar lite försynt, Gillar du Winnerbäck? Ja blir svaret och jag frågar om han också gillar honom, trots att det är uppenbart. Han har en tavla av Winnerbäck uppsatt vid köket. Svaret blir att Winnebäck är guden och han tar fram gitarren och vill börja sjunga och spela. Enligt mig ett sista tappert försök att imponera på mig genom att visa en musikalisk ådra och på så sätt få mig i säng. Vem vet, han kanske bara blev glad att jag gillade hans idol?

Kvällen slutar med att vi tittar på en dokumentär om Winnerbäck, eller jag tittar och Mariestadskillen sover. Han gav nog upp efter gitarrspelandet. Sen är det dags för mig att åka, varpå han gör sitt sista försök och försöker övertyga mig att sova över hos honom. Jag förklarar att jag ska jobba på morgonen och vill sova hemma. Slutligen säger jag hejdå och hoppar på bussen hem.

Slutsatser då? Det är inte så stor skillnad på Sthlm och Norrland ibland, film betyder fortfarande sex. Skillnaden är väll att sthlm gör filmkvällen med finess. Dom lagar mat, bjuder på alkohol (gammalt knep som bara gör mig fnittrig och dryg istället för glad och trevlig) och spelar ett intstrument. Självklart berättar dom om sina framtidsplaner som alltid är något storslaget och helst en liten utopi för oss tjejer, typ jag ska bli familjefar, jobba hårt och sen dra mig tillbaka på landet och njuta eller kanske bli PT och få en underbar kropp. Killar är killar men jag tror att Sthlms killar försöker, för att citera Winnerbäck, bli en rekokille med finess.

det händer bara i sthlm. Killen är mer mejkad än tjejen. Han är inte punkare.

Rix fm festival bestod av killar som ramlade runt, skrikande tjejer och Gert Fylkings fräckisar. Det sistnämnda räddade kvällen.

ska spendera kvällen på rix fm festival för att spionera på stockholmarna i grupp. Vi hörs

Fedag Har haft fullt upp med att fixa en hel del och dessutom bytt taktik. Nya taktiken är att instället för jobb som säljare jobba i Sthlm’s hjärta dvs på Gröna Lund. Tror att jag kommer kunna infiltrera mig riktigt bra där och få en hel del bra information om Sthlm.

Det har hänt en hel del sedan sist och jag kommer göra mitt bästa för att uppdatera er om läget här i sthlm och mina genombrott. Vi börjar med genombrottet på Söder.

Jag har via Hunden träffat två killar, varav den ena bor i ett kollektiv på Söder och den andra lite överallt. Den första kan vi kalla Rockstjärnan, han lirar i ett band och dricker som en när han får chansen. Den andra kan vi kalla Truckföraren, min första disskution med han handlade om truckar.

Det var fredag och jag hade tråkigt, så jag frågade Truckföraren om det hände ngt. Han var påväg till Rockstjärnan, det skulle vara fest där var planen. Jag bjöd in migsjälv och vi drog dit. Väl där visa det sig att festen är jag, Rockstjärna och Truckföraren med x-box och spotify. Dom gjorde allt för att jag skulle känna mig hemmastadd och jag fick välja spel, slutade med att vi lirade ett turtles spel, ni vet Go Go power rangers.. Efter ett tag var det dags att dra vidare vi gick mot en spelhall/ölhak. Jag som trodde att vi skulle ut och festa tog på mig högklackat och taggade rätt rejält. Mindre smart drag, blev en hel del vandrande. Hursom Rockstjärnan hade inte så mkt pengar och jag har väll aldrig varit rik, Truckföraren tyckte däremot att han hade gott om pengar och kom på den briljanta idén att bjuda oss under hela kvällen. Vi körde bil i maskiner, drack öl och spelade biljard. Eftersom mitt alkoholsinne aldig någonsin varit särskillt bra blev jag genast rätt full och fick svårigheter med att balansera på mina höga klackar. Höll mig på fötter hela kvällen dock, turligt nog har jag en dold talang i att balansera. Komiskt nog vann jag över både Rockstjärnan och Truckföraren i biljard, trots mina problem att gå och min avsaknat av glasögon som gjorde att jag knappt såg.

Dags att vända hem och killarna ville visa mig Sthlms bästa kebabhak. Vi drar dit och jag tänkte nu äntligen är det min tur att få betala, langar fram kortet och när det inte funkar första gången så bestämmer sig Truckföraren för att betala käket också. Full som jag är vill jag ha massa sås och speciellt hummus varpå min låda är proppad med just sås och hummus. Vi går sista biten till Rockstjärnan för att äta i hans rum. Senare är det dags att sova, själv somnar jag så fort jag lagt mig på madrassen.

Kvällen gick ju superb, var ritkigt billigt iom att jag inte betalade ngt, jag kom hem och jag fick äta en grymt god kebab. Vad mer kan man begära? Så dags att bege sig hemmåt jag tar upp min jacka och inser att det är kebabsås över hela jackan. Massa vita och rosa fläckar, där fick jag för att jag skulle ha en massa sås tänkte jag. Vad gör man, hade inget val utan jag fick helt enkelt finna mig i att ta på mig min jacka nu upphottad med kebabsås. Sätter mig på tuben och skämms, inte nog med att gårdagens smink och gårdagens hår har blivit lagomt förstört under natten, dessutom är min nya parfym kebabsås. Jag har kännt mig snyggare kan jag lova.

Plötsligt är det en kille som sätter sig mittemot mig på det (turligt nog) rellativt tomma tåget. Han gör allt för att skapa ögonkontakt och jag tror han försöker flörta med mig. Förstår inte riktigt varför han försöker flörta så mkt, kanske gillar han kebab tänker jag? Orkar inte med att prata med någon hoppas bara på att tåget ska gå så fort som möjligt och att jag ska komma hem men framförallt att ingen jag känner ska se mig. Jag dissar kebabkillen sådär lagomt och kommer äntligen hem till mig. Det första jag gör är att slänga kebabjackan, aldrig mer tänker jag.

Måndag Om jag inte tidigare nämnt det så är svenskan inte så vanlig här i Sthlm, utan stockholmarna tycks sig vara sådana översittare att dom också måste ha en egen slag. Helst ska det vara sådär lagomt svårförståeligt och helt random, exempelvis taxi blir bulle och lön blir lyfter. Om man tar det i en mening så blir det: Vi drar en bulle. eller Vad lyfter din chef?

Kanske är det därför killar här i Sthlm inte förstår ett nej? Jag har troligtvis missat något viktigt slangord och nej betyder säkerligen okej eller liknande. Här i Sthlm kan man aldrig vara säker. Efter väldigt många nej under hela kvällen, natten och slutligen morgonen insåg han till slut vad jag faktiskt menade. Så kanske är det så att dom första 57nejen inte räknas här? Får ta och dubbelkolla med mina vänner här i sthlm. Måste dock komma ihåg att gå försiktigt till väga så att ingen kommer på mig. Det är farligt att vara under cover i en stad som denna. Kommer därför ligga lågt till helgen. Men lovar att uppdatera mer om vardagslivet innom kort.

På väg till en arbetsintervjuv hörde jag några yngre tjejer prata högljutt. Till slut sa den ena vi få nog vara lite tystare. ”Det värsta stockholmare vet är glada personer på tuben, allra helst om dom är högljudda.” Ja nu har ju inte jag bott här länge nog för att kunna ge ett klart besked. En tanke som slog mig var att det borde vara jobbigt att höra glada människor när man själv är i en identitetskris. Det verkar vara så att vart man än går så gör den sig påmind. Man får inte glömma bort vem man är.

Själv måste jag erkänna att två skrattande tonåringar är rätt skönt ändå. Det påminner mig om att det säkerligen finns människor här i fjollträsk utan en identitetskris, gäller bara att hitta dom.

Onsdag Ja här i Sthlm är alla påväg. Aprilskämtet i metro, var att det skulle börja delas ut böter till folk som stod på fel sida av rulltrappan. Meddelandet skulle sägas på en hel del språk och självklart även norrländska. Modellen och Hunden jublade, bättre kunde det inte bli -Äntligen skulle det gå att stressa ännu lite mera mellan tåg, bussar och tunnelbanor. Det vill säga fram tills dom insåg att det var den första april och att det var dagens aprilskämt. Helt plötsligt blev dagen inte lika bra. Runtomkring på tuben (tunnelbanan) var pratet detsamma alla dessa människor som inte kan stå på rätt sida, ja nyheten var verkligen för bra för att vara sann. Typsikt.

Själv tänker jag tillbaka på den goda tiden hemma när en lite längre kö inte gör någon irriterad, när man släpper förbi folk med mindre varor och framförallt när man hinner att säga hej och tack till expediten. Här gäller det att likt löpande-band-principen gör allt för att hinna lämna varan-betala-ta emot varan-ta emot pengar-gå på en halv minut, helst. Annars kan du vara säker på att bli bortknuffad. Man skulle kunna säga att Norrland är Sthlm i slow motion.

Mest intressant är nog ändå själva planeringen när man ska åka någonstans, det gäller att gå så lite som möjligt och man måste räkna ut på pricken vilken vagn som lämpar sig bäst. Allt för att slippa gå två eller tre steg extra. Det resulterar i att vagnen längst fram och längst bak alltid är fulla till bredden medan de i mitten är nästintill tomma. Stockholmarna verkar vara så stressade att dom inte har tid att sitta still. Inte så konstigt när dom inte har några vackra fjäll,sjöar eller älvar att titta på. Här är ju bara en massa bilar överallt dvs om du inte är i en park, där springer alla istället som om det inte räcker med den dagliga stressen…

Torsdag En snabb uppdatering bara, med tanke på dagens ämne, visitkort. Självklart fick jag ett nytt vistikort till samlingen idag. Denna gång av en kanske framtida chef? Var på arbetsintervjuv och lite ironi låg det allt i luften när han påpekade att en av förmånerna var att man fick egna visitkort upptryckta. Som om det vore något alldeles speciellt och extra, yeah jag fick en pappersbit med mitt namn på. Jag klarar ju faktistk av att själv skriva mitt namn på papper. Ja det är verkligen något med visitkort och att vara Någon i denna stad.

Snart kanske jag själv är Någon och förstår det fina i att vara det? Jag hoppas att jag bibehålla förnuftet och inse att en liten pappersbit inte gör en till Någon utan att det är upp till en själv att bli Något. Om det nu är det man strävar efter. Som alltid innom sälj är man inte bättre än sitt senaste samtal, oavsett vad ens pappersbit säger.

Torsdag Internet har ju en vana av att krångla, något jag ofta får förklara för mina kunder. Det är tyvär också därför mina rapporter uteblivit. Under tiden har jag haft fullt upp med att kika vidare på sthlms identitet och då främst visitkorten. För är det något sthlm kan så är det att trycka upp och ge ut visitkort. Efter mina tre månader här i sthlm har jag redan börjat få en liten samling med kort. För att jämföra så har jag i norrland under mina 20år där bara fått två visitkort, ett från polisen och ett ifrån min bankman. Slutsatsen jag dragit att detta är att här i sthlm ger man ut sina visitkort åt alla som en slags flyer med andemeningen Jag är någon. Vilka är då alla dessa Någon? Fraförallt varför är det så viktigt att vara Någon? Här i storstan råden storhetsvansinne vilket gör att alla måste synas på sitt sätt, då räcker det inte att vara jag. Du måste vara en person andra ser upp till eller vara en person andra känner till. Därav alla visitkort som förklarar vem man är och fastställer det som ett slags bevismaterial. Svart på vitt står det då vilken slags Någon man är.

För att jag själv ska behålla sinnet i denna stad och inse att det räcker att bara vara jag har jag gjort alla visitkort till en slags istallation där jag frontar dom tre snyggaste. Ett slags bevis på storhetsvansinnet som leder till att alla måste svart på vitt kunna bevisa vilken Någon dom är. Hittills består min lilla men ack så fina samling av fotografen, designern, affären och hemsideskaparen/eventfixaren.

Viktigt att tillägga är att jag inte själv bett om att få något visitkort utan att det snarare är så att folk verkar tro att mitt kontaktnät är stort och viktigt. Alla dessa Någon verkar tro att jag är en slags resurs för dom som känner en hel del viktiga kontakter. Intressant med tanke på att jag knappt känner någon i denna stad…