Jag satt och lyssnade i bilen på musiken som användes vid dödsövningen och kom på att det mest centrala för mig på Mullingstorp var min sårbarhet. Förstår inte att jag inte kom ihåg det förrän nu för jag var väldigt medveten om det när jag var där.

Den känslan jag hade var att jag var helt öppen större delen av tiden och det innebar att jag var totalt sårbar. Det var det som var så fantastiskt och samtidigt läskigt. Att vara sårbar och visa öppet att jag känner så här och jag agerar så här. Jag har de här sidorna och det gör mig så ofantligt sårbar när ni kan titta på det i dagsljuset. Jag ÄR den jag ÄR och jag vågar visa det för er. DET är så stort att ha visat sig själv för de som var på Mullingstorp helt naket, så som ingen annan har sett mig tidigare och DET det var JAG, det närmaste jag visat mig någonsin. Och jag kände mig älskad för den jag var, precis som jag var. Kan ni förstå hur underbart det var att iallafall en gång i livet stå naken inför sig själv och andra och visa sitt jag? Jag såg också hur vackra ni andra blev i er nakenhet, tack för den upplevelsen.

Jag tror det var andra dagen då satt alla runt väggarna och det fanns en stol mitt

på golvet där vi skulle gå upp var och en och berätta varför vi var där. Jag kände att jag inte visste var jag skulle börja eller vad jag skulle säga. Men jag går upp och sätter mig på stolen och runt 30 personer sitter där för att ta del av vad jag har att berätta. Jag hade ingen aning om att jag skulle börja gråta och knappt få fram några ord. Men jag berättar hur och under vilka förhållanden jag växt upp och hur det ser ut just nu, naket och ärligt. Att höra sig själv tala om sig själv och verkligen sätta ord på det gjorde mig sårbar och jag brast ut i tårar. Otroligt förlösande upplevelse.

Jag tror inte att jag förstår fullt ut hur fruktansvärt det var för mig när jag var ett barn. Det lilla barnet led fruktansvärt och de val och murar som lilla jag byggde upp är strategier som jag fortfarande använder som automatik. Sårbarhet är något som jag valde bort för länge sedan. Mitt motto var att ”ensam är stark”. Det innebar att man inte talade om för någon hur man hade det hemma, inte ens för bästa kompisen, förresten så visste jag inte hur jag hade det efter ett tag för jag hade byggt upp murar som gjorde att jag själv trodde jag hade det bra. Jag fick även höra det hemma att jag hade det mycket bättre än andra, lilla jag trodde på det. Jag var väldigt nervös som barn men det syndes inte och jag visste inte om det för det yttrade sig på ett speciellt sätt. Jag hade spänd mage hela tiden vilket gjorde att jag fick problem med att jag behövde tömma blåsan flera gånger i timmen. Jag hade också strategier för att se till att hålla allt på en bra nivå hemma. Jag kunde städa hela lägenheten eller annat som jag visste skulle göra dem där hemma glada. Jag kom hem tidigare för att hålla dem där hemma sällskap. Ensam är stark innebar att jag inte bad om hjälp eller frågade kompisar om vi skulle vara. Jag ville vara säker på att de ville vara med mig så antingen fick de ringa mig eller så blev det inget. Att vara svag var farligt dvs. att vara sårbar fick absolut inte förekomma. Jag undrar vad som skulle hänt om jag faktiskt skulle ha börjat gråta förtvivlat när jag blev felbehandlad? Det lilla barnet vill gärna skylla på sig själv att det nog var mitt fel eftersom jag inte visade vad jag kände.

Lilla Jag

Tänk att det lilla barnet alltid tror att det är en själv som är felet??

Gränser är svåra och ibland undrar jag om jag berättar för mycket för er och att jag gör mig för sårbar eller är det lilla barnet som är rädd? I skrivandet blir jag medveten om mig själv och kan reflektera. Det hjälper mig. Egentligen tror jag kanske att alla barn har upplevt liknande saker och att skillnaden är att jag berättar för er om sådant som jag upplevt ur min egen subjektiva värld. Det är ingen absolut sanning utan en sanning som lilla jag har upplevt och tolkat utifrån det lilla barnets kunskap om världen. Det lilla barnet visste inte bättre, hon var oskuldsfull och litade på de som skötte om henne. Hur skulle hon kunnat förstå att en förälder inte heller visste bättre?

I dag försöker jag ta hand om lilla jag och hennes känslor

Läs även andra bloggares åsikter om Mullingstorp, sårbar, sårbarhet, det lilla barnet, Spiritlight,