Människan är lika mörk som den är ljus. Det handlar om balans ALLT i livet strävar efter balans. Kallt blandas med varmt och blir ljummet och på samma sätt påverkas du i livet hela tiden.

Du möter en positiv människa som ler och inspirerar dig och du känner dig mycket gladare. Men sedan möter du en annan människa med en annan stämning och ni ”smittar” varandra och blir ett mellanting av det ni är. Har du upptäckt hur svårt det är att behålla en positiv hållning bland sura och kritiska människor OCH hur lätt det är att smittas av en kreativ och glad människa?

Men det var inte det här jag vill prata med er om. Jag vill prata om att jag själv har upptäckt med åren att om jag vill nå djupare i en känsla av tex. glädje så behöver jag gå djupare ned i min sorg. Det är nämligen genom att lära känna den andra motpolen av glädje som jag verkligen kan glädjas väldigt djupt åt saker. Om jag aldrig kännt sorg  kan jag heller inte förstå vad som är så speciellt med glädje.

Tänk dig att du aldrig har sett färgen vit HUR vackert skulle då inte vitt bli i dina ögon. ELLER om du bara sett vitt och nu kommer svart in i ditt liv som bryter av det vita. Man vet inte hur vackert eller hur bra något kan kännas om man inte känner dess motpol.

Just nu känner jag känslor som många skulle benämna som mörka och tunga dvs. sorg, skuld, saknad, ensamhet och övergivenhet.

De är känslor som känns tunga, en energi som är trög och förlamande DET är motsatsen mot den ljusa energin som är lätt och livlig. Jag tenderar till att gilla att befinna mig på den lätta och livliga sidan men uppskattar även den tunga och tröga sidan av detta ”mynt”. För vad är väl GRÅTT, lagom tungt/lätt och lagom livligt/trögt.

ALLT har sin tid och den här tiden av sorg och kanske ger mig djupare horisonter att beskåda av glädje i framtiden. För nu har jag en större känsla av att glädjas för det jag verkligen har i livet.

Att vara TACKSAM för det lilla och det stora.

Svart eller Vitt, är det ena bättre än det andra?