Trender i samhället får en övertydlig spegel på ståplatsläktarna i ishallar och fotbollsarenor. 

Som nu när det går en slags våg av maktdemonstrationer och kontrollhets över landet. Eller snarare över världen. Det ska vara vakter och det ska vara övervakningskameror överallt och det blir lättare för polisen att avlyssna.

Då får vi vår beskärda del genom att bli övervakade med kameror i ishallen Delfinen i Luleå (ishallen som av en del kallas Coop arena). Även biljetterna är numera en del av det där jäkla kontrolltänkandet med sina streckkoder som ska skannas hela tiden. Ökad övervakning med fler vakter och poliser som ska bevaka oss på bortaresor. Marginalerna beskärs, det gäller att verkligen hålla sig inom ramarna för det tillåtna. Får man sjunga vad man vill? får man hoppa och småknuffas med kumpanerna? får man ta något ur bandyportföljen?

Gäller att hålla sig lugn och fin – för säkerhets skull. Precis som utanför ishallen.

Ett vanligt resonemang i sammanhanget är att: har man inget att dölja så spelar det ingen roll. Det jäkliga är att det visst spelar roll – för att dra en liknelse som alla greppar: det är lagligt att knulla men jag vill fan inte ha en kamera som zoomar in mig när jag gör det för det.

Cecilia Uddén fortsätter sin suveräna rapportering från Gaza. Nu i P1 Morgon om Hamas. Intervjun med hamasmännen lär ju återkomma under dagen eller lyssna här.

Ett partaj i tiden: Stålverk 80.

Bloggen som mediaformat är inget vidare för mer ingående skildringar och analyser. Det utrymme som man måste begränsa sig till för att någon överhuvudtaget ska idas läsa är alldeles för kort. Bloggen är utmärkt för matchreferat, dagboksvarianter, kortare kåserier och för propaganda. Bl a eftersom det bara är att köra på, skriva ner rakt av från det som kommer upp i huvudet utan särskilt mycket tankemöda och för åsikter utan redovisad underbyggnad och där inget som talar för en annan vinkel presenteras.

Som här. Ska jag fortsätta med de motargument jag kommer på till det påståendet så blir det här inlägget för långt för att någon ska idas läsa det på en skärm.

Snackade nyss med A om utvecklingen i lulestan. Kanske inte behöver överdriva betydelsen av de uppmärksammade grejerna i Luleå med det senaste, en drogpåverkad femtonåring som försöker råna en taxichaffis.

En hård stad på avstånd i tid eller rum tenderar till att bli lite romantiserad. Säg Liverpool eller Glasgow – arbetarklass, fotboll och bärs med en god fajt på puben i det romantiska skimret. Arbetslöshet, droger och ungar som knivar varandra på ens egen gata i verkligheten låter mindre lockande. 

Det stod i någon av lokalblaskorna nyligen att kriminaliteten ändå minskar i stan. Får väl tro på det. Jag hoppas då på det. Fan, slagsmål mellan ungtuppar och andra räknas ju in i den statistiken men är väl inte hela världen. Det är den där grejen med knivar och droger och rån och skit som jag stör mig på.  

Ökad arbetslöshet, med de senaste uppsägningarna i tanke, och neddragning i välfärden kommunalt gör ju inte förutsättningarna för en positiv utveckling godare. Fast det är kanske bättre med fler poliser – en snut i varje knut.

Den här attityden från en hård stad, Detroit, vore väl schysst om vi fick oss lite till mans: ”Det pyser till när dörren stängs och en ung kille med brun munkjacka kommer in i värmen. Busschauffören är pratsam, ler med ögonen och låter udda vara jämt när han saknar 50 cent. Det verkar inte vara första gången.” Från SvD.

Lyssnade på Morgonekot i P1 idag. Brukar inte vara särskilt upplyftande i vanliga fall men var riktigt deprimerande i morse i stort och smått. Värst av allt var från en brännskadeavdelning på ett sjukhus i Gaza där de vårdade offer för israeliska arméns vapen. Fy fan vad vidrigt. Förstår varför israelerna inte släppte in reportrar till Gaza medan våldet pågick. Vore ju dumt att frivilligt låta reportrar vara närvarande för att kunna vittna om brutaliteten.

Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén är så jäkla bra på rapportera. Lyssna på Konflikt i P1 imorgon förmiddag.

Ja då hade jag kört min andra löprunda. Lite längre än senast för att testa mig fram till vars jag ligger konditionsmässigt. Tog en runda som idag tog 11 minuter och 37 sekunder. Det är en lagom runda att växla med den ännu kortare svängen så här i början. Avslutade med ett gäng armhävningar.

Träningsoutfitten då? tror jag glömde nämna den senast. En blå något för liten CCM Montreal-hockeyträningströja med SSAB-reklam över en urtvättad svart huvtröja. Rödsvart virkad halsduk med Luleå Hockey-märke, upptill på knoppen en svart keps ”H-läktar´n Luleå”. Nedtill ett par blåaktiga mjukisbrallor ”Topline” från -93. Skorna, ett par Kronans ”Lejon” (M7335-705000-7 1991). Kändes mycket bra för ändamålet och gör sig nog bra även på gym bortsett från huvtröjan, kepsen och halsduken.

Tapetval är inget som jag någonsin tidigare bekymrat mig om. Vid alla flyttar kors och tvärs har det som suttit på väggarna fått vara. Till och med i Svartöstan där man såg vars förra hyresgästens tavlor suttit. Nu däremot, när det ska till att flytta för att bo tillsammans med en som tycker det är en viktig grej, så har jag dragits ner i träsket av tapetboksbläddrande. Jag menar, det var lika bra att lägga sig i när det ändå måste ske.

Och det blev beslutat till det bättre. I likhet med seriehunden Rockys ideal så blev det brunt och murrigt i ett rum där jag kan sitta i en länsstol och bläddra i kartböcker.

Striden blev faktiskt inte ens särskilt het om tapeterna. Tevekanaler är en annan möjlig konflikthärd – jag vill inte ens ha teve. Hon vill ha. Och i rutan vill hon ha spya-kanalerna femman och trean. Försöker muta mig med spansk fotboll på tv4sport.

Och i Gaza ska de välja murbruk till att bygga upp sina hus från ruinerna. I flyktingläger jorden runt hoppas människor på att de får plats i ett tält. Uteliggare hoppas på en plats i ett härbärge eller möjligen en trappuppgång.

Okej, för att folk på andra håll och även ganska nära har det förjävligt så ska ju en själv inte tvinga sig till tageltröja med piskrapp till frukost. Alla vill väl ha det bra, trivas i sitt hem och så. Även Gazaborna. Klart som fan vi ska göra det så trevligt hos oss vi bara kan – önskar bara Gazaborna och jordens alla flyktingar också kunde ägna sig åt det.

I mening att ansluta mig till eliten i livsstil och åsikter inledde jag igår med att ta en joggingrunda. Jag ska bli smärt, sund och anse att var och en bör sköta sig själv och skita i alla andra.

Skrivande på bloggar och forum ska handla om outfit för träning och träningsprogram.

Jag ska med förakt se ner på medmänniskor som halkat av banan och ägnar sin tid åt att kröka när jag själv joggar min runda.

För den som inte fattade, ovanstående är ironi.

”Dom sunda föraktar fyllhundar
Fyllehundar ser ner på pundare
Pundare spöar heroinister
Dom får sitta i sitt sega klister
Och slicka sina vrister”

Skitbra och ständigt aktuell låt, Hård tid, av Stefan Sundström.

Jag var, på allvar alltså, och sprang en sväng igår. Det blev kanske lite för kort, jag rev av rundan på 5 minuter och 46 sekunder. Och 34 hundradelar. Jo jag tog tid för att kunna skriva om det här och kolla in eventuell förbättring i kondisen. Jag borde ta en längre sväng i lägre tempo. Eller köra en lång seg runda varannan gång.

Bra kondis vill jag ha, som den en gång var. Blir jag på det köpet elitistisk sundhetspredikant så hoppas jag någon kumpan påpekar det.

…och de pratar om arbetslösheten.”

För ett par dagar sen ringde en kumpan och berättade att han precis blivit uppsagd från jobbet. Som den enda på den lilla arbetsplatsen. Tror fan det ska kännas nedslående och särskilt uppåt var han naturligtvis inte.

I samband med att SSAB och Plannja meddelade sina varsel så skrev jag ett blogginlägg på Ståplatsbloggen: Rubrik: Järnverket i våra hjärtan… …eller ”Rolles identitetskris”. Det var liksom en första känslomässig reflektion över varslen.

Sen har även sågen BAC varslat de flesta anställda och Google har meddelat att de lägger ner sin verksamhet i Luleå – det senare skar inte lika mycket i hjärtat som industrivarslen före, eller kumpanens uppsägning nyligen, men är naturligtvis lika betydelsefull för de som drabbas.

Vad kan vi utläsa av att folk på så olika arbetsplatser helt plötsligt en dag får veta att de kan få se fram emot arbetslöshet inom en snar framtid? jo att som arbetare, hur fin lön du än råkar ha, så är du i händerna på de som äger företagen. Ta ett lån till lägenhetsköp ena dagen, bli utan jobb nästa. Diskare på deltid eller hyfsat välbetald järnverkare är sak samma – företagsägarna bestämmer och kan ta ifrån dig dina närmaste planer – bara sådär, rakt av.

Och visst. Kapitalismen funkar ju så. Företagen ska gå med vinst och aktiekurserna ska upp. Så mycket som möjligt – det är företagsledarnas och ägarnas enda intresse. Kan den ökas genom uppsägningar så är det ju klart som fan att de säger upp folk. Motsättningen till de anställdas intresse att behålla jobben är klockren. De anställdas intresse att behålla jobben är i lika hög grad legitimt att slåss för som någonsin kapitalets vinstintressen.

Bara folk kunde ta sig för att slåss lite för sina intressen som arbetare. Åtminstone de som är så många hotade kunde väl ta och göra något tillsammans. Inte bara vänta och se vad andra ska göra.

För att balansera gårdagens mesinlägg så citerar jag nu, med anledning av vapenstilleståndet, ur Pogueslåten Billy´s Bones:

”Billy went away with the peace keeping force ’cause he Liked a bloody good fight of course Went away in an old khaki van to the banks of the river Jordan Billy saw the arabs and he had ‘em on the run when he got ‘em In the range of his machine gun Then he got the Israelis in his sights, went a ra-ta-ta And they run like shi-ites”. (Youtube Pogues: Billy´s bones)

Egentligen var det Waltzing Mathilda jag först sökte efter på samma skiva som ovanstående låt.

”How well I remember that terrible day How the blood stained the sand and the water And how in that town that they called Suvla Bay We were butchered like lambs at the slaughter. Johnny Turk he was ready, he primed him self well He chased us with bullets, he rained us with shells And in five minutes flat he´d blown us all to hell Nearly blew us right back to Australia. But the band played Waltzing Mathilda As we stopped to bury our slain We buried ours and the Turks buried theirs Then we started all over again”. (Youtube Pogues: Waltzing Mathilda)

Kommer de att börja om?

Hur många vill hämnas?

Tolka hur ni vill.