Min klänning och utsikten från sviten på Madison Beach Hotel där jag och mina tärnor gjorde oss i ordning.

Min bukett.

Jag vaknade hemma ganska tidigt. Casey sov hemma hos sina föräldrar. Klockan 8.30 stack jag en snabbis till Walmart och shoppade ett golfparaply, väderprognosen verkade så snurrig så jag ville ta det säkra för det osäkra. Sen susade jag till hårsalongen där jag mötte upp fyra av mina fem brudtärnor plus en tjejkompis. Vi hade riktigt kul och frisörerna påpekade hur lugna av relaxade vi verkade. Alla frågade hela tiden om jag var nervös men jag var Miss Filbunke personifierad. Jag hann dock skicka iväg ett par sms till blivande maken och fråga om han lämnat programmen i kyrkan och om han hade ringarna (han lyckades glömma dem hemma kvällen innan). Håret tog typ två timmar så klockan 12.00 satt alla tärnorna och jag och åt en god lunch på the Wharf (restaurangen på Madison Beach Hotel där vi skulle göra oss i ordning). Sen en timme senare fick vi checka in i sviten som förövrigt var superfin. Balkong med utsikt över Long Island Sound och stranden. Min tärna Hannah satte igång med min make up och de andra tärnorna yrade runt med klänningsfodral, blommor och hade allmänt kul. Sen kom min mamma och hon var superfin. Jag hade ju inte sett hennes klänning men hon verkligen supermatchade alla tärnorna. Så var det äntligen dags för mig att sätta på min brudklänningen. Hurra, den passade. Var ju lite orolig att jag rasat för mycket i vikt och att den skulle vara för stor. Sen smattrade vi av en massa göra-oss-i-ordning-bilder. Det kommer bilder på allt detta snart. Och jag är fortfarande Miss Filbunke. Sen är det plötsligt dags att åka till kyrkan. Vi hade valt att spara liten pengar och inte hyra limousinen först efter vigseln – så min Maid of Honour hoppar coolt in på förarsätet på vår Ford och skjutsar mig och mamma till kyrkan. Haha, hon är iklädd röd sidenklänning, håret i svinrygg med blomor och 10 cm höga klackar. Hon måste ha varit den snyggaste chauffören någonsin! Väl framme hade kyrkvaktmästaren sagt åt mig att vänta i bilen tills typ några minuter i fyra. Då kom min pappa och hämtade mig och så var det dags! Alla tärnor, jag och min pappa stod utanför kyrkportarna. Och DÅ kände jag mig lite nervös för första gången. Hjärtat slog så snabbt, högt och hårt att jag var säkert att alla kunde höra det. Först gick våra mammor ner längs altargången till tonerna av ”Änglagård”. Sen skred tärnorna fram och nu till toner av ”Ronja Rövardotter”. Och sen blev det tyst. Jag hörde prästen säga ”All rise for the Bride” och så började de spela ”Bridal Chorous”. Jag minns faktiskt inte så mycket från själva vigseln. Det var lite out of body experience. Men jag minns att jag var kolugn. Och att jag tyckte synd om stackars Casey som var stekhet i sin tuxedo, det var säkert 35 grader varmt i kyrkan. Och att det kröp en fluga på prästens arm. Vi sa våra ”I do´s” och våra vows (jag hakade mig inte en enda gång, puh) och så tände vi the Unity Candle (utan att sätta eld på hela kyrkan!) och så säger prästen att vi var Husband and Wife och You May Kiss the Bride. Puh! We did it!!!

Sen gick vi ut och alla gäster jublade och applåderade. Härlig känsla! Alla gäster gick ut på kyrktrappen och sen kom jag och maken ut och alla blåste såpbubblor på oss. Det såg superfint ut – så mycket snyggare än att folk ska hålla på att kasta ris. Och nu kom vi till den överaskning jag hade planerat till Casey. I USA är det ju något särskilt med brandmän och säckpipor, så jag hade hyrt en bagpiper som stod utanför kyrkan och spelade. Casey blev SÅ PAFF. Haha! Sen åkte hela Wedding Partyt ner till stranden vid Madison Beach Hotel och tog bröllopsbilder. Vädret var strålande och molnen så häftiga, de låg som en slöja på himlen och matchade min brudslöja perfekt. Övriga gäster följde med, tittade på och tog en drink eller två i baren på The Wharf. Det gick supersmidigt och vi varfaktiskt klara 20 minuter före utsatt tid. Och vi hade så roligt … och bilderna blev så bra. Jag får bilder från fotografen snart så då ska jag lägga ut några smakprov. 

Sen kom en skolbuss som vi hyrt och hämtade alla våra gäster (mest svenskar och brandmän) och körde dem till festlokalen. Jag och Casey åkte limousin. Skönt att ha några minuter bara vi två och hinna hämta andan lite grann. Väl framme på Woodwinds serverades det plockmat och snittar (10 sorters varma, 10 sorters kalla, osttallrik, fruktfat, kex och gud vet vad) och drinkar till alla gäster. Själva hann vi knappt äta, först hade vi problem med knapparna i mitt släp och sen var vi tvugna att ta fler bilder. Men alla gäster kunde inte sluta prata om hur fantastiskt gott allt var. Tror jag fick i mig två mumsbitar och en klunk skumpa. Sen var det dags för The Introduction. Här i USA går det nämligen till så att alla gäster går och sätter sig och sedan presenterar DJ:n båda föräldrarparen och sedan tärnor och groomsmen och de går in två och två och tar emot ”folkets jubel”. En superkul tradition och alla mina brudtärnor var så uppspelat över detta. En av dem sa efteråt att det var det roligaste hon någonsin gjort och att hon hädanefter alltid ville bli presenterad då hon kom in i ett rum. Haha! Sist kom jag och Casey och DJ:n sa ”And let me introduce, for the first time, Mr and Mrs Casey Stegman”. Alla våra gäster stod upp och skek, jublade och klappade händerna. Så häftigt! Och så dansade vi våran First Dance. Vi hade valt ”At Last” med Etta James. Superfin! Det gick bra med tanke på att Casey är född med två vänsterfötter. Sen halvägs in i sången kom alla våra tärnor och gröömsmen och joinade oss. Skönt att slippa stå ensamma i centrum. =)

Sen satte middagen igång. Det började med att Caseys pappa höll ett litet välkommstal. Andra tal under middagen var Caseys bestman, min Maid of Honor Anna, Caseys chef och mina föräldrar. Anna höll ett helt underbart och rörande tal, helt utan minneslapp. Jag ska be att få en utskrift på det och rama in. Caseys bestman gjorde ett jättebra jobb, han hatar att hålla tal så vi trodde att han bara skulle säga ”Cheers” men han fick till några väl valda ord. Sen till mina föräldrar … OMG! Först och främst, jag trodde att det var min pappa som skulle hålla tal men så kliver de upp båda två. Och deras tal var SÅ BRA! De har ju släktforskat så hela talet gick ut på att hur folk i min släkt, så långt bak som till 1600-talet, har träffat sina respektive på granngården i samma lilla by. Men att jag var tvungen att åka över Atlanten för att hitta min Casey. Och så till det bästa … då min pappa släktforskat hittade han fakta att min farfars-farfar och Caseys morfars-morfar bodde i samma lille by utanför Gävle för dryga 160 år sedan. Vi i familjen visste ju redan om detta men våra gäster höll på att tappa halkan. Det var fler som hade tårar i ögonen (en av de mest match bränamännen satt och snyftade) och folk fick gåshud. Otroligt häftigt!!! Varje tal presenterades av våran superduktiga toastmaster Hannah (ja, hon var make up artist och Bridesmaid också … snacka multi tasker). Hon hade några helt otroligt roliga one liners, bland annat minns jag ”Marriage is grand, divource is twenty grand” och ”Marriage is just another word for Woring Visa”. Alla gäster skrek av skratt, hon var så fantastisk!!! Minns inte allt men som tur är videofilmade Caseys kusin typ hela festen. Så roligt att ha kvar och kunna ta fram och titta på igen och igen! Vi har film från kyrkan också men tyvärr inte superbra kvalitet på ljudet – men det funkar ändå. 

Efter Annas tal fick alla gäster varsin nubbe med OP Andersson. I specialdesignade glas men vår blomma (den vi hade på alla inbjudningar och program) och texten Casey & Petra, August 22, 2009. Det var våran Wedding Favour, alltså den lilla present man ger till alla sina gäster här i USA. Alla svenskar ställde sig upp och sjöng Helan går (amerikanerna sjöng med för i programmet hade vi skrivit med den engelska versionen ”Hell and gore”). Otroligt lyckat. 

Hmmm … vad hände sen. Svårt att komma ihåg allt. Jo, det var father-daughter och mother-son dance (vi körde en kombo och dansade alla fyra till ”What a wonderful world”). Och vi skar tårtan (till tonerna av ”Sugar, sugar” med The Archies) och jag kasta brudbuketten (”Single Ladies” med Beynoné … och en kompis som gifter sig nu i november fångade den). Sen drog partyt igång och dansgolvet var fullproppat typ hela kvällen. Först ut: ”Dancing Queen” med Abba. Såklart! Jag var lite orolig för att folk skulle hänga i baren och vara stiffa men det var precis tvärtom. Baren var tom (ja, folk sprang ju dit och tog en drink … vi hade såklart Open Bar hela kvällen … men sen snabbt tillbaka tills dansgolvet igen). Fotograferna jobbade som dårar och vi har så mycket otroligt roliga bilder. Om jag säger så här: Vi har bilder på mig där jag i vacker, vit klänning står men benen brett isär och lirar luftgitarr!!! HAHAHA!

Och vips var klockan midnatt och limousinen kom och hämtade mig och Casey. Vi åkte tillbaka till Madison Beach Hotel och vår vackra svit. Men någon romantiskt bröllopsnatt blev det inte. Haha! Först och främst; vi var helt slut. Och jag hade så ont i fötterna och bara slet av mig klänningen. Den var inte obekväm men korsetten satt ganska hårt och själva klänningen och all underkjolstyll vägde fasiken flera ton. Sen fick jag ägna hur lång tid som helst till att plocka ut alla tretton miljoner hårnålar jag hade i håret. Efter allt detta … ja då var det vi som somnade som två stockar. 

Ja. Detta var alltså den ”korta versionen” av våran bröllopsdag. En dag som jag aldrig kommer att glömma. En dag som är den bästa i mitt liv hittils. En dag som jag och Casey blev ett. Jag har fortfarande inte vant mig vid att kalla honom ”my husband”. Eller att han säger ”my wife”. Nu vill jag bara göra som Heidi och Seal: förnya våra löften med stor bröllopsfest varje år. Haha, nej det är kanske i mesta laget. Men vi planerar faktiskt att gifta oss igen. Redan i januari-februari ombor på den Karibienkryssning som ska bli vår någon försenade Honey Moon. Det ni!!! =)