Finns många sätt att bli gravid på. Läste just tipslistan på alltombarn och den var ju vettig, i alla fall för den som är fertil och frisk hur som helst har vettiga chanser att bli med barn så fort hon sexar till det.

För den som kanske inte har det riktigt lika lätt skulle jag vilja komma med en enda, ensidig rekommendation:

SKIPPA SOCKRET!

Inget får sådan fart på kroppen som att man stryper kolhydraterna. Det tog inte mig många försök att bli med barn och då är jag ändå 41 nu och yngsta ungen i kull ett är född 1995.

Det ligger i linje med att en sockerfri tillvaro innebär mindre besvär med mensvärk, pms, hormontrassel och finnar. Man blir stabilare och mer balanserad, och vips är det också lättare att bli gravid (jag är inte den enda som fått en sockerfri bebis).

Jag har fått fason på dieten också och blivit en entusiastisk anhängare av att inte äta kolhydrater. Det är ju inget nytt, så var det redan -07, men nu har jag fått med mig stora delar av familjen också (maken och två av barnen).

Och alla de där snuvorna jag hade? Borta.
Ena anledningen är kosten. Andra anledning är det kortison jag numera tar mot mina luftrörsbesvär.

Migrän? Nästan helt borta.
Ångest på kvällarna? Väck.
Svårt att sova? Nej då.
Hjärtklappning av stress? Aldrig numera.

Väldigt få sjukdagar – och jag som har haft sopigt immunförsvart hela mitt liv. Inte nu längre.

Vi har också lärt oss att faktiskt laga mat utan kolhydrater, eller vad sägs om sushi, cheesecake, pannkakor (!), våfflor, lasagne, bröd (!). Inte med långsamma kolhydrater, utan på allvar, med ett minimum av kolhydrater så att en portion aldrig överstiger (som allra mest) tolv gram kh.

Brödet (som i grunden består av olika frösorter och keso) är dessutom hysteriskt gott, mycket godare än vanligt mjölbröd.

Plötsligt försvann jag från bloggen. Jag minns inte ens varför. Kanske fick jag för mycket jobb att göra, och så smet tiden bara förbi och sedan var intresset tappat. Det är tyvärr något som händer mig ibland, jag tappar tråden och orkar inte plocka upp den igen.

Om det irriterade eller oroade någon så ber jag om ursäkt.

Livet har tagit en del nya turer sedan jag skrev sist.

Vi hittade aldrig Willys ägare. Hon är numera en kär familjemedlem – jo, det var en honkatt, något som absolut bevisades när hon fick en kull på fem kattungar. Willy är idag en underbar huskatt, man kan inte tro att det är samma katt som som vägrade gå ut i ett halvår. Nu är hon trygg och lugn.

Våren -08 blev hemsk. Först dog gamle Alex och lämnade ett enormt hål efter sig. Tre dagar senare fick jag missfall. Det var en tragedi som drabbade hela familjen, barnen hade så sett fram emot ett småsyskon.

Jag blev dock gravid igen på nolltid. Det var svårt att våga hoppas att det skulle gå bra. Men det gjorde det, och åttonde januari 2009 kom lille DEXTER. Han håller precis på att lära sig gå nu.
Att ha en familj som består av två vuxna, fyra tonåringar, en bebis och en hel drös husdjur gör att det inte finns några tråkiga dagar – om man säger så. Full fart hela tiden.

Medan jag väntade Dexter avled också båda våra gamla jyckar. Det var inte lika tufft som att mista Alex men det är klart att det var ledsamt. Numera har dotter nr 2 skaffat egen hund, en gigantisk dobbe som är ett riktigt charmtroll och dessutom smart. Så vi har trots allt två hundar i familjen (den andra är dotter nr 1s lurcher), som vanligt.

En av Willys ungar, den som föddes sist, är en kopia av Alex. Samma färg, samma vita tecken, samma personlighet … så till den grad att vi är helt övertygade om att det ÄR Alex som har kommit tillbaka. Det är stort.

Det har naturligtvis hänt hundra andra saker också men vi tar det viktigaste först. Om jag nu kommer att börja blogga igen eller ej, det vet jag inte. Vet inte om det blir här heller. Just nu hinner jag inte, jag har för många artiklar att skriva. Men vi får väl se …

Över hela mig klänger Smilla. Ibland blir hon en djungelkatt med trehundra klor som hon förtjust borrar in i alla tänkbara kroppsdelar, upp på ena axeln, snett ner över ryggen, upp på andra sidan … aj, aj, aj! Och så spinner hon så det troligen hörs in till grannen.

Inget nytt om vår hittekatt. Trots alla lappar och annonser inte ett ljud

Själv har jag fastnat i att bygga min internetstad som jag av något obegripligt skäl placerade på Svalbard. Svalbard. Av alla ställen, har naturligtvis aldrig satt min fot där, vet knappt var det ligger.

Men varför är det så roligt att bygga, att se något växa? Och är det inte typiskt tjejigt att dras till sådana spel? Antingen bygger man riken eller städer, eller låter en karaktär växa som i Sims eller WoW.

Nu har staden i alla fall växt så jag behöver allmänna kommunikationer. Någon som känner för att hjälpa till med det? Klicka här i så fall.

Dags för …

STENBOCKEN

Zodiakens tionde tecken är känt för sina ambitioner, sin förmåga att konkretisera och sitt sinne för ekonomi. Planeten Saturnus styr över detta tecken och bidrar med envishet, långsiktigt tänkande och en viss tjurighet.

Stenbocken är veckans stjärntecken därför att Stenbockens år precis har börjat (18/12 för att vara exakt). Lämpligt nog för detta långsiktiga tecken är detta en sådan där vecka då allt fungerar och går bra, och dessutom är det alltså början på ett lyckosamt år. Bättre blir det inte.

Fördomar om Stenbocken: Hänsynslös, statustokig, snål, grinig, trög, konservativ, har en strebermentalitet.

Sanningen: Stenbocken är extremt målmedveten. När en Stenbock satsar på något så är det till hundra procent. Särskilt mycket märks detta på jobbet och när Stenbocken tränar; det handlar alltid om att nå toppen, att lyckas till det maximala. I det här sammanhanget blir omgivningen ofta överkörd och därav tecknets dåliga rykte på vissa punkter. Stenbocken går över lik om det är nödvändigt för att målet skall uppnås.

Stenbocken gillar kvalité och vill gärna ha det yppersta. Därav statustokig; en Stenbock jämför ofta sina egna saker med de som andra har.

Ryktet om snålhet är orättvist, de flesta Stenbockar är synnerligen generösa men inte med pengar utan med andra saker. Detta är ett ekonomiskt tecken som ogärna slösar och som dessutom tar sina relationer på stort allvar. En kram är värd mer än en köpt gåva från en Stenbock eftersom det är så Stenbocken själv värdesätter.

”Trög” och ”konservativ” kommer ut tecknets ovilja till snabba förändringar. Stenbocken tänker långsiktigt, undviker snabba fördelar nu för att istället lyckas riktigt bra längre fram. Många Stenbockar blir politiker – ofta måttligt poplära sådana eftersom de satsar mer på att faktiskt nå stora mål än på att flirta med folket.

Det dåliga humöret – Stenbocken kan vara både tjurig och grinig – stämmer i viss mån och kommer sig dels av målmedvetenheten (är man mycket ambitiös är det smärtsamt att stöta på hinder, och väldigt frustrerande om dessa inte går att konfrontera) och dels av att detta är ett mycket känslosamt tecken under den tuffa ytan. Stenbocken vill inte visa det (utom för dem han/hon verkligen litar på, och det är inte många) men är i grund och botten mycket känslig, bryr sig väldigt mycket om både egna och andras känslor. Ilskan är för det mesta bara ett försvar för att inte andra skall komma för nära inpå. Detta syns tydligt på äldre ”surgubbar” i detta tecken; de kan vara aldrig så griniga men älskas av djur och småbarn, som är mer intuitiva och känner på sig att här klappar ett hjärta av guld.

Inget kattnytt. Trots idog annonsering ”live” och på internet har ingen hört av sig om ”Willy”.

Idag har han ätit tonfisk. Mycket populärt. Han är fortfarande rätt dålig i magen men det är kanske inte så konstigt … Gud vet vad han har levt på under sin tid i det fria.

Snubblade in på ett av alla dessa udda nätspel. Här bygger man en stad och så växer den om ens vänner är hjälpsamma och besöker den. Ett slags nätverksvariant av Sim City … jag gjorde en stad på skoj så den som ids får gärna traska hit.

Det började med att en liten katt strök runt på vår tomt.

Katten verkade utsvulten och den långa pälsen såg tovig ut.

Försök att locka på katten fick bara till resultat att katten sprang upp i skogen (vi bor precis i skogskanten). Utlagd kattmat räckte inte för att hålla kvar kissen, ingen av oss kom ens i närheten av den.

Mitt hjärta värkte när temperaturen föll. Minus femton. Minus tjugo.

Enda trösten var att jag vet att de lokala katterna har många ställen att smita in på, bodar och skjul där de övernattar ibland. Mina gör det också och kommer hem med sågspån i pälsen eller härlig röklukt. Här i Hassela bor det en förfärlig massa katter, bortemot tjugo stycken tror jag bara här i vår lilla del av byn. Men just den här katten kände jag inte alls igen. Ovanlig färg också, sköldpadd-och-vit med stora fält och massor av ingefärsgult i ansiktet.

Barn nr 3 tog den här bilden när vi just fått in katten. Men nu går jag historien i förväg.

Morgonen efter den andra svinkalla natten var katten där igen och jag försökte komma nära med en lockande kattmatsburk i handen. Nog såg katten frestad ut men inte tillräckligt. Jag lade ut lite mat och backade undan, och katten åt … men hela tiden beredd att sticka iväg igen.

Det började kännas hopplöst.

Då kom Catullus, vår stora svarta hankatt (också känd som Bullen, förklaring överflödig) traskande. Förmodligen var det kattmatsburken som drog. Pratsam som vanligt jamade Catullus och förväntade sig klappar – och när jag klappade honom så tändes plötsligt ett ljus i den främmande kissens ögon. Någonstans vaknade ett minne av varma händer, kel … och rätt vad det var som kissen fram till mig för att också få klappar.

Jag vågade inte chansa på att stämningen skulle vara, så mjukt men bestämt fiskade jag in katten i famnen och stack mot ytterdörren. Det blev lite kaos när vi kom in med nykomlingen men en halvtimme senare hade alla lugnat ner sig och katten hade fått ett skrovmål.

Först trodde jag att vi hade hittat en katt som försvann här i nejden i somras, en viss Willy. Så vi kallade katten Willy, och det har vi fortsatt med även efter att det visade sig att detta inte alls var den katten (tyvärr; jag hade så gärna velat återlämna den rätta Willy till hans ledsna familj).

Men så var det alltså inte och nu återstår att sätta upp lappar och fixa annonser på internet för att se om någon känner igen sin katt.

Någonstans därute förmodar jag att en ledsen matte/husse sitter.

”Willy” uppför sig väldigt mycket som en före detta huskatt, vill bli ompysslad och är kelig (fast mycket hes). Pälsen är silkig och lång och kommer att bli ruskigt fin när katten är i form igen. Det jag menar är att detta knappast är en av alla dessa övergivna katter, ”Willy” tror jag är borttappad. Katten är också väldigt mager, i princip utmärglad, så jag antar att kissen har varit på vift ett tag.

Viktigast är dock att den akuta situationen är löst. ”Willy” är inomhus, varm, hel, får mat. Resten ordnar sig säkert.

I alla fall tyckte maken det, så nu kan ni beskåda två av mina underbara ungar när de stiftar bekantskap med den mekaniska tjuren

Det rör sig om barn nr 2 och barn nr 3.

I bakgrunden på den ena filmen kan man skymta en stilig ung man i hatt. Det är barn nr 1.

Själv är jag tokförkyld fortfarande så orken att blogga finns inte riktigt där. Återkommer när jag känner mig lite mindre utslagen.

Här har jag friskt använt w00t i tron att det var en skojig variant av ”what?!?”, och så får jag veta att det betyder något helt annat.

”We Own the Other Team”.

Förvirrad.

Vad säger man?

W00t!

Såklart.