Jag ber om ursäkt för ev. språkfel. Hoppas det går att läsa ändå.

Hace sol y el cielo esta radiante azul. Una chica alta va a lo largo de la playa. El viento acarcia su mejilla y la ola estira hacia sus pies. Ella tira su mano por el pelo. Piensa en el noche anterior. No quiere pensar en él, pero no puede impedirlo. Segue su camino. Pero el pensamiento surge una vez más. Èl ha abandonado para siempre. ¡Por siempre! Ningúnas lágrimas humedecen sus mejillas pero su interior está todo frío. Por el momento el sonido de las olas la libera de pensamientos destructivos. Coge un acción de respirar profundamente por el aire de mar salado.
“Voy ahora”, él dijo.
“¡Espera!”
“No entiendes”, él continuó, “No te he amado desde varios meses. He pensado un largo tiempo. Tienes que entender… Me gustas tú, no quiero herirte.”
“Pero…” No entendió, que ha dicho. Nada entendió.
“Voy ahora”, él repetió, “y no vuelvo atrás.”
“No… Para. ¡No vayas!”
“Adiós, Carmela, cuidate.”
Y se fue. Ella miró cuando fue fuera por una puerta. Ella sabía que no se encontrarían nuevamente.

La puesta del sol pinta el cielo rosa. Esta sentado en la arena. Occulta la cara en sus manos. No quiero herirte. ¿Que creía? ¿Estaría alegre? Evidente está triste. Infeliz. Destrozado. No quiere pensar en él. Pero no puede impedirlo. No te he amado desde varios meses. Todos sus sonrisas eran falsos, todos sus besos… Mira en el mar. Es infinito. Nada es infinito en la vida, ella piensa, nada además del mar, el sol y el cielo. Seca sus lágrimas. Mañana es una día nuevo.

Det kommer att sluta så fort. För en man friskar vinden, för en annan smittar den. Månen tittar på människor som älskar, på människor som hatar. Stjärnorna lyser för dem som föds, och för de som dör. De som lider och de som hela kroppen pirrar i extas på. Staden sover. Några gator bort rullar en bil. Föraren är på väg hem, det enda han kan tänka på är den varma sängen som väntar. Han trummar otåligt med tummen på ratten, musiken fängslar honom och för honom bort… Någonstans i staden vinglar en ostadig kvinna runt. Det enda hon vill är att komma hem. Men ingen av dem kommer hem inatt. Kvinnan kommer aldrig mer få känna doften av nytvättade lakan. Mannen kommer aldrig mer tillåta sig att trumma med fingrarna på ratten.

Snön faller långsamt. Imorgon stundar en ny dag. I ett av alla de tysta husen slutar ett hjärta slå. Bilden av en varm sandstrand suddas ut i en pappas drömmar, försvinner bort. Hans fru ligger med ryggen vänd ifrån honom. I rummet intill kämpar deras dotter mot barndomens alla mardrömmar.

Solen stiger långsamt och smeker himlen med sina purpurfärger, såsom den alltid har gjort. Ljuset visar den gångna natten. Den faller på en gråtande man vars nya bil är totalt sönder. Det bryr han sig inte om. Ljuset faller på en hustru som försöker väcka liv i sin man. Att hon kvällen innan hade beskyllt honom för slösa bort pengar bryr hon sig inte om. I slutändan förstår vi. Solens strålar faller också på ett nytt liv som grott, på människor med drömmar. Människor som aldrig sett och aldrig hört, men som vill se allt och höra allt.
Det kommer att sluta så fort.

Skriv som kommentar vilken känsla (och ev bild) du får när du läser texten. Den som fick den som jag ville att den skulle få belönas med äran och en länk, såklart.

”De små tassarna är djupt insjunkna i snön, pälsen är rufsig och smutsig och snön som faller lägger sig ner på det lilla djuret och får den att likna en snöskulptur. Men det är inte det du ser, du ser bara de stora, mörka ögonen. De tittar på dig, bedjandes. Du går förbi, som om han inte fanns, ditt mål finns inte här. Någonstans klämtar en kyrkklocka dystert. Människor med sina djur troget vid sin sida pulsar förbi, tittar på dig, tittar på honom. Du ignorerar det. Men du känner djurets blick i din rygg. Du kan fortfarande se bilden av de runda, sorgsna ögonen. Han försöker inte dra tillbaka dig, han ropar inte på dig, utan sitter bara där, alltjämt som han blir begravd i det vita. Du fortsätter bestämt gå, du tvekar inte. Du vet vart du ska. Den fuktiga lukten av honom tunnas ut och snart kan du inte alls uppfatta den i den frostiga vinden.
Han är borta, han finns inte mer för dig.
Även om du aldrig kommer att glömma de svarta, svikna ögonen.”

Drömmer du om att bli författare? Att det i bokhyllan står en bok med ditt eget namn på omslaget? Skulle du vilja trycka ner din blogg i form av en bok? Göra en kalender, skriva en kokbok? Det är möjligt. Och det är kostnadsfritt. Låter det för bra för att vara sant? Gå in på vulkan.se och läs mer. Jag själv skapade nyligen en användare. Där kan du publicera böcker som trycks när någon beställer din bok. Du väljer själv hur boken ska se ut och hur mycket den ska kosta. 

Den enda nackdelen jag kan se är att det säkert kan förekomma stavfel i böckerna om du beställer av någon annan. Så var noggrann när du rättar din egen bok. Sätt inte priserna för högt.

Så vad väntar du på? Förverkliga din dröm!

They have menaced us.
We have to strike before the enemy does. He remembered the president’s words.
If we don’t attack them, they will attack us. They don’t show mercy for civilians. All your beloved will suffer. We don’t want that, do we?
No, we didn’t. He had been one of the strongest supporters with the president. Do it for America! Our country!
But now, when he laid pressed into the heat sand the words he had spoken so passionately, so convinced, now ran of him like the sweat in his forehead. In the blue sky above him a cluster of the enemy’s warairplanes flew over him with a deafening sound. He swore and cursed the gassing sun. He cursed this whole country, which only done him bad. Which he only done bad, and that tarnished him. In front of him, the officer waved at him to crawl forward. He crawled carefully so the sand wouldn’t whirl up and uncover him. It was little hard with the gun over his back, but no-one fired at him so he must have succeed. In the horizon line the silhouette of a city could be seen. It was his and the officer’s mission to spy and make sure the enemy’s army really was stationed in this town. They had to act carefully. He took up his binocular. First it was hard to see anything, but when he had got in the acuity he could see a green military trunk. Got ya. He hesitated a little bit before he threw a small stone at his officer’s back. It was time to head back and contact the air force.

Next day there was no town in the horizon anymore. The stank of burnt reached all the way to their camp. He woke up in the dawn, trembling. He had dreamed a nightmare. Again. He could still feel the scare, see everything in front of him even thou he was awake now. In the dream he had been in the city, in the chaos. Peopling had been screaming around him in panic, the houses had burned – everything had burned. Mothers have been separated from their children. And all the time airplanes had flew like bluebottles in the dark sky, keep dropping of bombs of fire at the civilians, and the sleeping army of course.
End of the mission.

His cadet reunited with the rest of the army that day. The rumours said that the big battle was coming closer. Around him soldiers were chitchatting with each other as they ate their freeze-dried meal. He wasn’t listening at them, and he couldn’t eat either. The sounds around him disappeared, he didn’t feel the heat. In his minds he was back home, were the lawns were green and soft and were the wind was refreshing. Were the sun was merciful. In his mind he could see her, the love of his life. She was walking down the white path and in her arms she held a little baby. He imagined that the baby was a boy with brown curly hair as his own. Or maybe it was a girl with red hair as her mother and with her beautiful smile. He saw that smile in front of him, and it light up his day, as it had done since he came to this cursed country. He had been so determined about that he was doing the right thing coming here, not that he had any choice to come or not, but what he had experienced was nothing glory about at all. His thoughts walked away to his best friend. They had known each other since their childhood. They grew up together, won together and lost together. One time, he remembered, when he had broken his one arm falling from a clip were they used to play, his best friend brake his own arm too so they could suffer together. They was supposed to be best man on each other weddings, god father’s to each others children. There was no-one other to be that. But the war has changed everything. A picture from his memory shimmered in his eyes. The enemy had lied in ambush. They weren’t prepared. The shots came from everywhere. He ducked automatically without thinking of that his best friend stood behind him. The bullet hit his friend’s chest.
Die for each other? What a friend you showed up to be! He could see his best friend spit blood; he had been hit by more bullets, there was no way to save him.
And so he was left lonely, in this damned country.

The sound of the crickets imbued the otherwise silent night. The air was heavy and the starry sky was clear and he could look up on millions of millions of stars. Back home in the lightened city there could never be seen this number of stars. It was beautiful and the night was so peaceful that he for a moment forgot his purpose. Instead he inhaled the smell of salt and seaweed. His lips bended to a smile. The wind of sea dragged in his hair and stroked his face. He closed his eyes and dreamed of standing there with his fiancé and their son or daughter – he didn’t know which their child had been. His heart ached in desire to see his child in it’s eyes for the first the, to hold it in his arms…
“Sergeant!”
He opened his eyes with surprise, and the real world stroke unmerciful back at him. In front of him the captain stood and he immediately stood up in attention and did a salute.
“Yes captain!”
“Gather your men! The enemy has been seen up in the river. They come with their full strength. Order in position!”
“Yes captain!”
He merged his feet and so did the captain. They separated and it was with heavy steps he walked back to the camp were his men were. It must have been written in his face, because as soon as he showed up everyone stiffened and their eyes became understanding and dark, because they knew what was waiting. They knew that many of them would never see the sunrise again.
“Soldiers”, he said loud and clear, louder than he had too because everyone sat silent. Even the sound of the crickets had stopped. He looked at the faces of his men, mostly young faces, not older than himself.
“Soldiers”, he continued. “What we have been waiting for has finally come. The enemy has been spotted higher up in the river. This is it.”
He could see fear in some of his men face. In other he could see presumption. And in some there was indifferentism. All three scared him.
“It can be over tomorrow. Or in a week. It all depends on how fast we win this war but two things are sure: it will be over and we will win!” His convincement made some of his men stretch their back with hope. Much better.
“I could tell you to fight for your country, like the other officers do. But in the heat of battles, what do you actually fight for?” He took a pause and looked over the soldiers. They shared uncertain glances with each other.
“I’ll tell you. You fight for your self. Your life. You fight for the hope to come back to your beloved ones in America. So fellows, let go out and kill these bastards. We will see each other soon very soon, and then we won’t be stuck here, we will be on a plane that takes us home again!”
And as he had expected, the soldiers clap their hands and started to excitement. He turned around and left them with a gloomy smile on his face. He had seen hope in his men’s eyes, and yes it was good. But it was a false hope.

Everything happened so fast. Bombs fall from the sky, gun was fired everywhere. The ground was like an ocean of dead bodies and blood. Kill or not be killed. He was hit in his arm but he didn’t feel the pain. His face was red, but he didn’t know if the blood was his or if it came from someone else. He fired his machine gun. Screamed orders at his soldiers. The night wasn’t silent anymore, it wasn’t dark anymore. The river seemed to burn and the land seemed to drown in death. This is Armageddon, he thought as he slaked another man’s life. This will be the end of the world. The thoughts distract him for a single second, but that was all what’s needed. Something hit him in his stomach. This time he felt the pain. He stayed up, his legs disappeared below him and he fall down to the ground. His life ran out of him, but in his last minutes he didn’t see his blown up body, he didn’t hear the war around him. Everything became silent. The pain disappeared again. He felt a soft, warm feeling spread in his body.
He thought about his beloved and his child, who he never had held. A salty tear amalgamated with the bitter blood on his cheek.
And in the white, big moon they smiled down at him.

Vad kännetecknar en bra berättelse?

Jo, att den är levande, att den är verklig. Det kan handla om tomtar och troll, alltså fantasisaker, och ändå vara tagbar. Så då kan man som författare fråga sig, hur får man en berättelse att leva?

Jag tror att det hänger på främst två saker: Flytet och karaktärerna.

För att en bok ska vara intressant måste man ha genomtänkta karaktärer. Du som författare måste ha deras personligheter klart för dig, du måste veta hur den ser ut, bakgrund, vad den har för mål för livet och vilka regler den spelar efter. Hur är personens självkänsla och hur påverkar det personens agerande? Läsaren måste känna igen sig i någon av karaktärerna i boken, och det är ofta det som får den att bli intresserad. Är personen någon som förlitar sig mest på hörsel, syn, känsel, lukt eller smaksinnet? Hur kan det framhävas? Använder den sig t ex av uttryck som: ”Jag ser vad du menar”, ”Jag hör vad du säger” eller ”Jag känner på samma sätt som du”? Ha huvudpersonerna klart för dig innan du börjar skriva.

Okej, över till den andra punkten: flytet.

För att få ett bra flyt i din berättelse är det viktigt att du fläter in miljö- och personbeskrivningar i själva handlingen, alltså att det inte blir en hel sida med bara beskrivande meningar uppradade på varandra. Variera orden, upprepa dig inte, och använd så mycket adjektiv som möjligt (beskrivande ord). I flytet är det viktigt att du tänker på att du har någonting som driver handlingen framåt, har du hört talas om protoganister och antigonister? En antigonist är någon som försöker stjälpa huvudkaraktären medan protoganisten hjälper huvudkaraktären i sitt ”uppdrag”. Främst antigonisten, som kan vara allt från karaktärer till miljökatastrofer eller andra händelser, sjukdomar, missbruk, mm, är utmärkta att använda sig för att bygga på spänning som får läsaren att vilja fortsätta.

Det var allt för den här gången. Har du egna tips är det bara att skicka dem i en kommentar.

Lycka till med skrivandet!

Jag har skrivit en fantasybok på över trehundra sidor, än har jag inte skickat in den till något förlag p g a att jag måste skriva färdigt de andra böckerna i serien först. Men jag funderar på att lägga ut boken här, i mindre delar. Vore det läsvärt? Du kan läsa prologen här.

Skymningen målade himlavalvet rosa. Träden färgades långsamt till mörkt grå och de kala grenarna sträckte sig likt knotiga armar upp mot den molnbeklädda himlen. Vinden svepte sig framåt endast i form av en svag bris, men den var bitter och kylde ända in i benmärgen. Uber, en kraftigt byggd skogsdvärg, lufsade trött fram över den svartnande ängen mot det höga vakttornet. Han längtade redan efter att komma hem till sin varma stuga och till hustruns ljuva famn. Lyktan som han bar var till föga hjälp då den var släckt, men han tyckte om det klingande ljudet från det trasiga kopparstycket som svingade fram och tillbaka mot glaset – det ingav honom lugn. Den svarta skogens tomma rand som han närmade sig skänkte honom däremot kalla kårar. Han muttrade förbannat åt sina förfäder. Ibland tvivlade han på alla sagor, men hans far hade ändå fått honom att svära att följa i hans fotspår. Han sneglade mot det mörka intet bakom det åldriga vakttornet som var hans mål. Den gamla trästegen knarrade ansträngt då han klättrade uppför den med sina korta ben och armar. Han satte sig ner på den kalla bänken och muttrade åter. Så tänkte han på sin lilla son som nyss satts till världen och han log. Han var själv far nu, och han älskade sitt barn även om han sörjde över att sonen skulle få gå samma öde till mötes som han själv. Vinden hade börjat tillta och den tjöt klagofullt mellan träden, men annars var allting tyst. Träden i skogen framför honom var förkolnade, svarta, och hade sedan länge förlorat all den skaparmagi som de en gång besuttit. Det kunde Uber känna och det fick honom att lida. Ännu en händelselös natt framför mig, tänkte han och lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Han slumrade till men väcktes snart av ett okänt ljud. Snabbt spetsade han öronen och spejade ut i den nu kolsvarta natten. Han reste sig ljudlöst upp och lyfte upp lyktan. Han skulle precis komma att tända den då han kände kalla andetag flåsa honom i nacken. Med ett brak tappade han lyktan ner i golvet och den krossades i tusentals skärvor. Uber kände nackhåren resa sig och rädslan flammade mörkt upp i hans ögon. Han vände sig om.
Det var ingen där.
   ”H-hallå?” viskade han.
Inget svar.
Han skrattade stelt åt sin egen dumhet. Det hade ju bara varit vinden!
Så kände han det igen, men den här gången framifrån. Kalla blåsningar som träffade honom rakt i ansiktet. Han kände efter med händerna men där fanns bara mörker. Och vilket mörker sedan.
   ”Hallå?” viskade han åter och han höll andan.
Hallå på dig, förrädardvärg.
De isande orden fick hela hans kropp att stelna. Även fast hans öron inte hade uppfattat någonting så ekade den främmande rösten i hans huvud. Var det här en dröm eller vad var det frågan om?
Ni har väntat på mig i flera sekel. Grattis. Jag är här nu.
Uber kände hjärtat klappa hårt och snabbt mot revbenen innanför bröstet.
   ”Vem är du? Jag ser dig inte i mörkret.”
Ah. Mörker. I mörker har jag vilat, i mörker har jag satts till denna värld. I mörker ska Skaparens världar för evigt böja sig! Uber svarade inte. En galning, tänkte han nyktert, en sådan kan göra vad som helst. Han undrade vart han lagt sitt vapen.
Inga vapen hjälper mot mig, träddyrkare. Du vet vem jag är. Du har väntat på mig, och här är jag. Jag är mörkret, jag är världen. Ty det är solen som ger världen dess färger, dess masker – men det är bara illusioner. Jag är ett med den sanna, nakna, världen. Vanliga varelser har svårt att förstå det, svårt att vilja inse sanningen. Man jag ska öppna upp ögonen på er.    ”V-vad?” Uber backade ett steg men kände nu närvaron av någon bakom honom. Paniken kastade sig över honom likt ett hungrigt rovdjur och slukade honom hel.
Han sprang fram till stegen – han hittade i vakttornet som i sin egen ficka – och flydde. Vettskrämd hoppade han sista biten. Plötsligt letade sig månen fram bakom molnen och lyste upp natten.
Han skrek. Eller rättare sagt, han ville skrika, men inget ljud lämnade hans läppar.
Runtom honom reste sig nattens varelser med hungriga käftar. Det var dem han och hans förfäder hade hållit vakt mot i så många generationer, de som han trott bara varit en myt. Den kalla rösten skrattade rått. Den tycktes vara överallt, bakom honom, framför honom – inom honom.
Du kan inte fly från mig, och inte heller från mina små vänner. Ingen kan fly.    ”Döda mig inte!” Tårarna började desperat rinna nerför hans hårda kinder.
Döda dig? Vad skulle jag då ha för nytta av dig? Nej, du skall tjäna mig, berätta för världen att jag åter är här för att hämta det som är mitt. Du skall sprida mörker.
   ”Aldrig!”
Nåja. Egentligen behöver jag ju bara din kropp, det räcker för mig. Din vilja är vatten värd.
Uber såg på varelserna som stod framför honom. Han försökte fly, men hans kropp lydde honom inte.
Var inte rädd. Du kommer ju inte precis att dö av det. Se det som ett skådespel, ty du kommer att se genom ögonhinnan och kunna känna blodets smak på dina läppar, men du kommer inte att kunna styra dig själv. Inte tänka. Bara känna. Ditt offer är nödvändigt för att återställa ordningen. För mig alltså. Den hemska rösten skrattade känslokallt.
Uber blundade hårt. Låt det vara en mardröm. Han kände de fientliga andetagen mot sin nacke. Han tänkte på sin son och fällde en tår.
Sedan tänkte han inte mer.

—-Varning!—-

Läs de andra delarna först (se spalten till höger)

Loui är borta.
Jag sluter ögonen, försöker stänga sanningen utom mig men det går inte. Den tränger sig in genom sprickor i mitt inre och jag inser det fruktansvärda än en gång. Loui är död. Jag och Miriam överlevde, men Loui är död. Jag minns pappas och Lisas min när vi återförenades. De bannade mig inte men jag kunde känna blickarna. Det var mitt fel. Jag vet att de tänkte – att de fortfarande tänker – att om jag hade stannat på hotellet med Loui som vi hade blivit tillsagda så hade vi båda överlevt. Hotellet hade nämligen varit helt oskadat. Jag hade kommit tillbaka, och där låg allting som förut, som om ingenting hade hänt. Där låg våra sängar i en enda oreda, kudden som Loui hade kastat på mig samma morgon. Som hon aldrig skulle kasta igen. Där låg min gitarr. Jag minns att jag tog upp gitarren och slungade ut den genom fönstret. Den smälte väl samman med den raserade världen utanför. Pappa sade inte någonting.
Jag sätter mig upp och känner den svaga nattbrisen stryka min kind. Jag vill gråta men det går inte längre. Jag grät inte ens under minnesstunderna, men då sade jag mig att det var därför att det fortfarande fanns hopp för att hon levde, att hon låg oidentifierad i ett sjukhus någonstans i Thailand. Efter två månader som var de längsta i mitt liv så kom hennes kropp till Sverige.
Pappa ville inte att jag skulle följa med, men jag insisterade. Jag kan fortfarande se bilden av henne framför mig. Hennes lilla kropp hade varit alldeles tilltyglad och ansiktet var krossat. Ändå var kroppen så ren, så vit. Det såg inte alls ut som hon, för hon låg så stilla och rofylld. Hon som alltid brukade vara full av energi, låg nu för alltid stilla. Ena hennes öga och kind var bortslitet men det andra ögat sov djupt. Jag behövde bara slänga ett ögonkast på henne för att sedan inte kunna sluta spy. Men inte heller då grät jag.
Det var mitt fel!
Hade jag inte tagit ner henne till stranden hade det aldrig hänt. Om jag inte hade varit så nonchalant och självupptagen och låtit henne gå ner till Erik så hade det kanske inte heller hänt. Det finns så många om, så många småsaker som hade kunnat förändra så mycket.
Men det går inte att dra tillbaks klockan.
Är det dags att dö? Jag vet inte. Jag ser ingen anledning till att leva längre, och om jag dör så får jag åtminstone träffa dig igen. Jag har förlorat allt hopp, och brukar man inte säga att hoppet är det sista som lämnar en människa? Jag bestämmer mig.
Jag drar fram halsbandet ur fickan, vrider på de små pärlorna fram och tillbaka. Jag blickar upp mot natthimlen och ser två utmärkande stjärnor lysa ner på mig med all sin styrka.
Vi lyser för varandra uppe på himlen, Simon. På så vis kommer vi alltid vara tillsammans.
En ensam tår trillar äntligen nerför min kind. Stjärnorna tröstar mig och lockar fram en antydning till leende i mina mungipor. Det är som om du talar till mig.
Du och jag.
Plötsligt lyser ett stjärnfall upp himlen, som en pil av hopp, och den träffar mig rakt i hjärtat.
Ögonen tåras men det känns som om du sitter här bredvid mig, som vi brukade sitta, och vi ser den tillsammans. Och du är överlycklig av att äntligen ha fått sett ditt stjärnfall.

   ”Simon!” skrek Miriam och drog i mig. ”Vi måste springa!”
Men jag kunde inte slita blicken. Jag såg hur vågen splittrades mot husväggen, jag hörde det enorma dundret av när huset gick sönder. Det kom emot oss. Men Miriam slog till mig, rakt i ansiktet. Jag såg förvånat på henne.
   ”Vi måste springa!” röt hon igen.
Den här gången lyssnade jag. Vi sprang längs gatan uppåt, men vi var inte de enda som gjorde det. Människorna puttades och trängdes egoistiskt som ungdomar kan göra på en fullproppad konsert. Men det här var allvar. Det här var på liv eller död. Någon hade ramlat omkull på marken, men alla struntade bara i dem och hoppade över dem eller rentav klev på dem. Vi försökte hoppa över. Vågorna försökte likt hungriga händer ta tag i oss och dra ner oss igen, men vi lyckades stå på benen. Skrot följde med dem, bilar och jag vet inte vad. Människor krossades, döda kroppar flöt med vågorna. Det enda jag tänkte på var att fortsätta springa.
Men vågorna blev bara högre. Där vi befann oss var inte vågorna tillräckligt starka för att rasera hus längre, men vattnet förde med sig stenar och bilar som dödade en om man befann sig på marken. Vi såg människor som hade klättrat upp i lyktstolpar och i träd, och vi förstod att vi var tvungna att göra samma sak. Vi kom fram till en palm och utan att växla några egentliga ord med varandra så började vi klättra uppför den. Miriam först, sen Loui och sist jag. Snart är vi i säkerhet, försökte jag inbilla mig själv. Snart sitter vi som de andra och bara väntar ut tills de hela är över. Men innan vi hann upp så var en till våg över oss, det var nog den högsta hittills, för till och med där vi var så omsvärmade vattnet oss, ryckte och slet. Jag höll hårt tag om palmen och blundade. Jag kände hur hela trädet sviktade men den höll, ja till min lycka så höll den. Triumfen slocknade dock när jag slog upp ögonen. Jag skulle fortsätta uppåt när jag upptäckte det hemska.
Loui var borta.
Jag skrek ut min skräck och förtvivlan. Jag slutade inte skrika när nästa våg var över oss igen och tryckte sig ner i min hals. När den hade sjunkit undan satt jag fortfarande fastklamrad.
   ”Loui!”
Jag tittade mig panikslaget om efter henne men hon syntes inte till någonstans. Överallt fanns bara massa vatten och främmande människor. Men ingen Loui. Tårarna började fylla mina redan salta ögon.
   ”LOUI!” grät jag.
Jag såg upp igen för att försäkra mig om att hon inte satt däruppe bland palmens blad, men det gjorde hon inte. Där fanns bara Miriam, som upprivet såg ner på mig.
   ”Kom upp Simon!”, ropade hon.
   ”Nej”, svarade jag. ”Jag hoppar ner efter Loui!”
   ”Loui är borta”, tjöt Miriam. ”Du måste komma upp.”
Loui är borta.
Hennes ord ringde i mina öron, och när tankarna paralyserades så rörde sig armarna och benen mekaniskt uppför palmen. När jag satt bland bladen vid hennes sida kände jag hur hon fattade min hand. Men jag vägrade se på henne. Istället spejade jag ut i vattnet därnere. Jag såg våg efter våg skölja över gatorna, med bilar och lik i bagaget. Jag hörde skriken, men inte Louis skrik. Jag såg ingen Loui.