Plötsligt hörde jag hur någon skrek till och jag såg Miriam skräckslaget spärra upp ögonen. Kalla kårar klättrade snabbt upp längsmed ryggraden och jag vände mig långsamt om.
Det första jag lade märke till att vågorna som kom in mot stranden var ovanligt höga. Det andra jag såg var människor som började springa upp från stranden, som om djävulen själv kom emot dem. Andra gick nyfiket närmare för att titta på de stora vågorna som var på väg in, men fortfarande var långt ute. Jag kisade med ögonen mot solen. De var verkligen höga. Plötsligt klickade det till i skallen på mig, och jag förstod vad som skulle hända. Gårdagen innan hade det blåst mycket mer än idag, och vågorna hade varit jättehöga. Höga vågor drar ner en i vattnet. Men idag blåste det inte alls lika mycket, men ändå var de här vågorna minst dubbelt så höga. Håren reste sig på hela kroppen.
   ”Loui!” skrek jag.
Hon hörde mig inte.
Jag såg vågen komma närmare, jag såg hur den reste sig som om havet öppnade sin käft för att sluka de på stranden, för att sluka Loui. De vita gässen var som fradga på en vild best. Jag tänkte mig inte för, utan började genast springa rakt mot lejonets gap.
   ”LOUI!” vrålade jag igen.
Det kändes som om flera kilometer skiljde oss emellan, och jag sprang för allt vad jag var värd. Vågen reste sig högre och högre. Nu tittade Loui upp mot mig, hon såg min panik och vred sakta på huvudet mot havet. Jag hörde henne skrika, och det skar som knivar i mitt hjärta.
Måste springa fortare!
Det var för sent.
Det dånade öronbedövande när vågens käft gick igen, rakt över Loui och hennes väns huvud. Jag såg dem sprattla och dras med vattnet som snabbt var på väg tillbaka till sin plats i havet. Jag hörde människors panikslagna skrik runtomkring mig och jag delade deras rädsla. Men jag slutade inte att springa. En man försökte ta tag i mig, skrek åt mig att springa upp mot land, fler vågor var på väg. Men jag lyssnade inte. Det enda jag tänkte på var Loui. Jag var nästan framme nu. Jag såg hur en ny våg reste sig, högre än den förra. Min beslutsamhet stärktes. Louis rosa baddräkt lyste genom vattnet och jag såg hur hon drogs med som om hon vore en död trasdocka.
   ”Loui!”
Jag grep tag armen om hennes midja och lyfte upp henne i min famn. Hon började genast hosta upp vatten och jag läste i hennes ansikte att hon var lättad över att jag hade kommit. Jag hade räddat henne, såg hon ut att tänka. Hon var säker nu.
Så var det i själva verket inte.
I ögonvrån såg jag vågen som närmade sig, likt en vägg som rörde sig med olidlig fart. Det fanns ingen tid att förlora. Jag började springa tillbaka mot torra land. Jag kände inte hur benen började värka och hur andningen var flåsande och nätt. Jag kände inte hur fötterna sjönk ner i den blöta sanden. Inte heller kände jag hur Louis tyngd fick ryggen och armarna att böja sig. Det enda jag kände var min lillasysters andetag som varslade att hon var vid liv. Det gav mig hopp och jag såg hur avståndet mellan oss och byggnaderna minskade. Men jag kunde också höra hur vågen närmade sig bakom oss.
Plötsligt var vattnet över mig. Det enda jag såg var det vita skummet som slungade ner mig mot marken, som om jag vore en kägla som föll för bowlingklotet. Vi drogs med tillbaka dit vi kom ifrån och jag kämpade med benen, men jag visste inte hur jag skulle kunna resa mig upp, jag fick inte släppa taget om Loui. Vattnet drog ner oss, jag försökte sätta ner knäna men sanden rann undan. Var det över nu? Någon tog tag om mig, hjälpte oss upp på benen igen. Saltet brände i mina ögon men jag tvingade mig själv att öppna dem ändå. Min räddare var ingen mindre än Miriam.
   ”Skynda!” uppmanade hon mig.
Jag behövde inga fler tillsägelser. Snabbt var vi på benen igen, den här gången fick Loui springa vid min sida men jag höll henne hårt i handen. Vågen var över oss igen, men den här var inte lika hög och stark så vi lyckades hålla oss på benen. Vi sprang vidare. Väl framme vid husen kunde jag andas ut. Vi var i säkerhet, tänkte jag utmattat. Jag vände mig om mot havet och det kändes som om hjärtat slutade att slå när jag såg vad som var på väg mot oss. En vägg högre än husen vi stod vid tog sig framåt över stranden. En vägg av vatten. Folk sprang omkring som yra höns, de skrek och de grät. Jag stod som paralyserad när jag såg vågen sluka de höga palmerna. Jag visste att vi borde springa vidare, men ändå kunde jag inte röra mig. Det var så otroligt, så makabert att jag bara var tvungen att stå kvar och se det. Vågen bröts och slukade hela stranden, människorna drogs ner som drivved ner mot havets djup. Det fanns ingenting vi kunde göra. Jag höll för ögonen på Loui så att hon skulle slippa se. Nu var det hon som kramade min hand så hårt att det nästan gjorde ont. Knappt hade väggen hunnit rasera innan en ny byggts upp och drog upp ännu högre än den förra.

Solen klättrar mödosamt ner mot sin nattliga boning medan jag ligger där på ängen, men det enda jag kan tänka på är livet. Döden. Jag tycker inte om klangen på ordet döden. Det låter så mörkt, så hemskt. Inte som livet, som låter så ljust och glatt när det i själva verket oftast är tvärtom. Skammen och skulden kväver mig, och jag kommer inte ens ihåg när jag log sist. Det finns bara en sak jag kan tänka på och det är att det var mitt fel.

Människorna kryllade runt och i poolen som myror gör runt en sockerbit. Jag stod förgäves och spanade efter en ledig plats medan Loui stod vid min sida, iklädd sin rosa baddräkt. Vi stod i skuggan av en palm, men ändå så var hettan outhärdlig.
   ”Där finns det två stolar”, sade Loui och pekade bort mot andra änden av poolområdet.
Jag skakade på huvudet.
   ”Vi måste ha tre. Miriam…” Jag tystnade, för med ens kom jag ihåg Miriam. Vi skulle ju mötas vid stranden! Jag svor tyst till.
   ”Kom Loui, vi måste gå till stranden”, sade jag bestämt och började gå. Loui kom snabbt springandes efter mig med badbollen under armen.
   ”Men pappa sa ju…”
   ”Strunta i vad pappa sa!” fräste jag åt henne. Hon såg sårat på mig med sina stora ögon, men jag hade inte tid till att vara ångerfull, även fast jag visste att jag inte borde prata så till henne. Jag var stressad, Miriam stod ju på stranden och väntade på mig. Hotellet låg långt från stranden, men vi småsprang dit så efter kanske tio minuter var vi framme. Jag spejade jäktat efter henne genom folkmassan – hade jag tyckt att det var mycket folk runt poolen så var det ingenting jämfört med här. Stranden var kanske tjugo meter bred och hon syntes inte till någonstans. Mina axlar sjönk moloket ner till marken. Hon måste ha gått därifrån…
   ”Simon?”
Jag for omedelbart runt, och där stod hon, min vän Miriam, med sina bruna lockar fritt fallandes ner mot hennes bara axlar. Min vän. Det pirrade lyckligt till i magen på mig, jag hade en vän!
   ”Förlåt att jag är sen, men…”
   ”Det gör ingenting”, avbröt Miriam mig. Hon såg rakt in i mina bruna ögon och log varmt med sina tunna läppar. Världen omkring mig försvann så att det enda som existerade var hon, hennes smala ansikte med sina mjuka linjer. Vi stod där och pratade om den gångna julen, och jag hörde ingenting annat än hennes ljusa röst, ingen vind, inget sorl från människorna på stranden. Det var magiskt och jag kände mig så viktig. Viktig för Miriam.
Plötsligt avbröts förtrollningen av att min lillasyster drog i mina badbyxor och såg irriterat upp på mig, som om hon försökt väcka mig hur länge som helst.
   ”Jag sa jag går ner till Erik där borta.” Hon pekade med sin fria hand mot en blond pojke i hennes ålder som satt och gjorde ett sandslott vid strandkanten. Han var också från Sverige och bodde på samma hotell som oss, och han och Loui hade blivit vänner. Precis som jag och Miriam.
   ”Gör det du”, svarade jag likgiltigt. Hon stirrade fortfarande surt på mig, som om hon nu var arg för att jag lät henne göra som hon ville utan vidare. Sedan vände hon sig om och sprang iväg ner mot vattnet. Jag vände min uppmärksamhet återigen mot Miriam, som nu såg orolig ut.
   ”Är det så bra att hon går ner dit?” undrade hon försiktigt.
   ”Hon går ju inte ner i vattnet.” Jag ryckte på axlarna men kastade en blick efter Loui som för att försäkra mig om att hon verkligen inte gjorde det. Men hon satt redan vid pojken Eriks sida.
   ”Var är dina föräldrar?” frågade jag istället. Jag ville så gärna få tillbaka den magiska bubblan som omslutit oss för en liten stund sedan.
    ”De är uppe vid marknaden, men jag hade ju lovat att träffa dig, så…” Hon log urskuldande, som om det egentligen inte betydde särskilt mycket för henne att hon stannat kvar för min skull, när det i själva verket gjorde det. För mig betydde det mycket i alla fall.
   ”Mina föräldrar är också på marknaden!” utbrast jag. ”Men jag stannade också kvar eftersom jag hade lovat att träffa dig.”
Vi skrattade tillsammans och jag kände mig så lycklig, som om det här var någonting som skulle vara för evigt.
Jag hade fel.

Mitt samvetes tortyr avbröts av att Loui kastade en kudde på mig, vilket fick mig att glömma vad jag nyss tänkt på och istället återvända till nuet, till det underbara Thailand. Jag grep tag i den vita kudden som hamnat rakt i ansiktet på mig, och slungade den tillbaka till min blonda lillasyster som satt och skrattade i sängen bredvid.
   ”Vad vill du?” skällde jag i ett försök till att låta sur, men det lyckades inget vidare.
   ”Mamma och pappa säger att vi inte ska vara på stranden idag”, berättade Loui och till skillnad från mitt tafatta försök så lyckades hon låta riktigt tjurig.
   ”Varför inte?” undrade jag förvånat.
   ”De vill åka på marknad”, muttrade hon.
   ”Men det kan vi ju inte göra!” utbrast jag. Jag hade nämligen bestämt med Miriam att vi skulle träffas idag klockan nio på stranden. Jag ville inte gå omkring på en stekhet marknad där de bara säljer en massa skräp.
Loui nickade instämmande och jag förstod vart hon ville komma.
   ”Jag år och pratar med dem”, sade jag bestämt och slängde av mig täcket.
Pappa och Lisa satt ute på balkongen. Den fuktiga, varma luften som slog emot mig chockade mig lika mycket varje morgon efter en natt med kylig aircondition. De satt och tittade ut över det ändlösa havet, men såg förvånat på mig när jag kom ut med en irriterad min.
”Vad är det Simon?” frågade pappa. Man kunde verkligen se vem av dem Loui hade fått sina typiskt svenska drag ifrån. Pappas hår var naturligt kritvitt, trots att han var strax över fyrtio. Hans ögon var lika klarblå som havet bakom honom, ja han såg ut som en Emil i Lönneberga fast en aningen äldre och längre. Från Lisa hade Loui fått sina dockaktiga runda kinder, men det var också bara den enda likheten. Lisa hade färgat håret brunrött, fast vilken som var hennes riktiga hårfärg visste jag inte. Jag hade alltid tyckt om henne, för hon behandlade mig som så gammal jag var, inte som pappa och min riktiga mamma som fortfarande verkade tro att jag knappt börjat ettan.
   ”Ska vi åka på marknad idag?” undrade jag otåligt.
   ”Ja, det ska vi”, svarade pappa som verkade förstå vart samtalet skulle bära iväg.
   ”Varför det?”
   ”För att vi har bestämt det.”
   ”För att det här är en speciell marknad som bara kommer vara idag”, förtydligade Lisa med sin mjuka röst, vilken lugnade ner mig, som alltid.
   ”Vaddå speciell?”
   ”Den har både frukter och kläder”, svarade hon.
   ”Kan inte jag och Loui få stanna hemma?” bönade jag och såg på dem med mina hundögon.
   ”Ni följer med”, bestämde pappa.
  ”Varför skulle ni vilja det?” Lisa ignorerade pappas beslut, och jag såg en möjlighet till att få slippa,
   ”Vi pallar inte gå runt och titta i stånd. Det är så varmt idag, vi vill ligga på stranden.”
”Du kan inte ta hand om Loui”, fastställde pappa. Jag såg bedjandes på Lisa.
   ”Det kan jag visst det”, envisades jag. ”Snälla. Jag har ju tagit hand om henne de andra dagarna.”
  ”Men då har vi funnits i närheten”, invände pappa. Jag började bli arg på honom, varför kunde han inte lita på mig? Men jag fick inte visa min ilska, för då var det kört. Så jag bet ihop och klämde fram ett leende.
  ”Jag ska träffa Miriam också, vi kan ta hand om Loui tillsammans.”
  ”Aha! Så det är där skon klämmer”, log Lisa finurligt. ”Du ska träffa Miriam.”
Jag gjorde en grimas som skulle förtydliga att om Lisa trodde att jag gillade Miriam så trodde hon fel, men den gav nog snarare motsatt effekt.
   ”Du får stanna om ni är vid poolen här på hotellet”, gav pappa till slut med sig.
  ”Klart vi gör”, försäkrade jag glatt, stranden, poolen – vad spelade det för roll? Bara jag fick tillbringa dagen med Miriam, och Loui, så var jag nöjd.

Juldagarna var över nu. Jag låg och drog mig i min säng, för trött för att orka vakna till riktigt än. Jag tänkte tillbaka på de gångna dagarna och log vid minnena. Den här resan var verkligen perfekt. Jag hade fått en autistisk gitarr i julklapp, det jag mest av allt ville ha. Jag hade tillbringat dagarna tillsammans med Miriam, och det hade visat sig att hon var allt en tjej skulle vara; söt, rolig och lättpratad. Jag kände mig som en helt ny människa när vi strosade fram längs sandkanten, när vi kastade oss ut i de höga vågorna. Mitt hår hade börjats blekt av solen och min hy hade blivit lätt gyllenbrun. Det var nästan så att jag tyckte om vad jag såg. Julafton här i Thailand hade verkligen varit speciellt. Hotellet hade bjudit på svenskt julbord, julgranen av plast glittrade vackert mitt i matsalen. Till och med jultomten hade kommit, till Louis förtjusning. Jag märker själv att jag börjar bli vuxen, för själv tycker jag inte längre att julafton är särskilt speciellt, men när jag såg lilla Louis ögon tindra så är det omöjligt att inte bli ett med julkänslan. Juldagen och annandag jul gjorde vi egentligen ingenting speciellt, förutom att det fortfarande fanns julmat på hotellet. Idag var det den tjugosjunde december, och nu var julen helt slut. För de flesta i alla fall. Jag hade fortfarande fler presenter att se fram emot, för när jag kom hem skulle jag ju få av mamma. Magen blev med ens tung av dåligt samvete. Stackars mamma. Jag hade tillbringat julen hos henne varje år i hela mitt liv, tills i år. Jag hade visserligen bott hos pappa heltid de senaste åren, men mamma hade ingen annan familj att fira med. Mormor var död och morfar hade hon ingen kontakt med. Jag försökte förtränga bilden av mammas besvikna ansiktsuttryck när jag berättade att jag hade beslutat att följa med pappa till Thailand, men ju mer jag försökte glömma desto starkare blev bilden. Jag hade sagt till henne att det bara var för att jag aldrig hade åkt utomlands tidigare som jag ville, men i själva verket så var jag innerst inne lättad. Visst älskade jag min mamma, men våra julaftnar tillsammans hade en tendens till att bli långa och sega. Jag längtade efter att fira tillsammans med en familj. Med Loui, Lisa och pappa. Stackars mamma, jag hade inte vågat fråga henne vad hon skulle göra nu eftersom jag var rädd att hon skulle svara att hon skulle vara ensam hemma. Om så var fallet hade jag aldrig kunnat åka, och det ville jag ju. Fast när det hade varit julafton hade jag inte kunnat sluta tänka på henne. Satt hon ensam i soffan? Hur hade jag kunnat vara så självisk!

Jag sätter mig ned på den blöta marken. Smutsen tränger sig in i mina byxor, men det bryr jag mig inte om. Istället lägger jag mig ner i det döda gräset, med huvudet i handflatorna. Himlen är ljusblå och de vita molnen pryder den som små dunpuffar. Tankarna flödar genom mitt huvud men jag fäster ingen större uppmärksamhet på någon av dem. De är så meningslösa allihop. En ensam fågel sjunger in våren från sin gren uppe i eken. Liggandes på den tomma ängen sjunker jag in i ett slags lugn, inte rofyllt, men ändå lugnt. Jag känner inte att jag måste någonting samtidigt som jag inte känner att jag vill någonting heller. Att jag någonsin kommer vilja något igen känns ungefär lika troligt som att jag kommer att sätta min fot på månen innan jag dör. Orken rinner ur mig tillsammans med min livslust, så att jag känner mig som den sista droppen vatten i den stekheta öknen. Ögonlocken blir tunga och medvetandet glider iväg.

De första dagarna i Khao Lak var underbara. Jag behöver väll knappast nämna att vi gjorde allt som alla gör när de åker på semester; vi solade, vi badade, vi käkade glass. Pappa och Lisa, hans fru och Louis mamma, höll sig mest för sig själva medan jag och Loui var med varandra. Redan den första frukosten stötte vi på Miriam och hennes mamma, som bodde på samma hotell som oss. När jag såg Miriams mörka hårsvall och nästintill svarta ögon så började jag genast flacka med blicken. När hon log mot mig så var jag helt säker på att jag drömde. Det kunde inte vara verkligt. Julafton närmade sig, och jag öppnade lucka nummer 21. Där fanns två stjärnor som lyste gult.
”Det är du och jag Simon”, log Loui stolt. ”Vi lyser för varandra uppe på himlen. På så vis kommer vi alltid vara tillsammans. Du och jag.”
Jag besvarade kärleksfullt hennes leende och ruskade till henne i håret.

Hon sitter tätt inne i ett hörn. Det är mörkt och hon kan inte ens se handen framför sig. Ändå vet hon att någon är där. Hon försöker andas så tyst som möjligt men tycker ändå att hon låter som femhundra elefanter. En tår rinner sakta nerför hennes kind och hon hör vinden vina utanför fönstret. Om hon ändå bara kunde vrida tillbaks tiden…

   – Ska vi gå ut med hunden då? hade hennes mamma frågat henne några timmar tidigare. Solen hade hunnit gått ner och de skulle gå till kyrkogården för att tända ljus på morfars grav.
   – Visst, jag kommer, ska bara knyta skorna! svarade hon och gick sedan ut i kylan där hennes mamma stod med deras ettåriga Golden Retriever. Hon drog upp jackan och tog lyktan i högra handen. Tillsammans gick de längsmed vägen.

Plötsligt hörs ett brak och hon rycker till. Hon känner en rysning ila längsmed ryggraden och nackhåren reser sig. Hon vet inte vad hon ska ta sig till. Hon hör fotsteg i rummet bredvid och hon trycker sig tätare mot väggen.
Hon flämtar till.
En spindel kryper ner bakom hennes öra och längsmed nacken. En spindel! Det är det värsta hon vet. Hon känner de håriga benen mot hennes bara hud och paniken sprider sig. Nu rinner tårarna nerför hennes kinder och hon viftar bort spindeln med handen. Äcklad spetsar hon öronen. Hörde någon henne?

   – Vilken tur att jag tog tjockvantarna på mig, log hon nervöst när hennes mamma tände lyktan. Det var fint på kyrkogården, det lyste på nästan varenda grav, men så var det ju också allhelgonaafton. Det såg ut som om stjärnhimlen ramlat ner på marken.
   – Så, sa hennes mamma när hon var klar, ska vi ta den långa svängen och gå hem sen?
Den långa svängen, tänkte hon och rös. Det skulle innebära att de gick förbi det där obebodda huset som var så obehagligt, speciellt på allhelgona…
   – Okej, sa hon ändå, hon tänkte inte låta sig skrämmas av spökhistorierna hennes kompisar tryckte i henne. Så gick de iväg på den svagt upplysta skogsvägen.

Hon ser fyrverkeri som lyser upp natten utanför fönstret. Hon har suttit stilla i flera timmar nu, förtvivlat väntat på soluppgången. Nu är mina vänner på torget, tänker hon och föreställer sig hennes bästa kompis ringa på hennes mobil och hem till henne utan att få svar. Hennes mobil, kommer hon plötsligt på. Den borde ju ligga i fickan! Hon känner försiktigt och ljudlöst efter, men kommer på att hon lämnat den hemma. Hon hör en iskall viskning långt borta och hon lägger händerna för ansiktet. Vad ska hon göra? Hon inser att hon inte kan sitta där hela natten och försiktigt reser hon sig upp…

Det gamla huset tornade upp sig bakom några träd. Det var ett stort hus och hon var säker på att den varit ganska ståtlig en gång i tiden. För sisådär tvåhundra år sedan, tänkte hon ironiskt. De svarta skuggorna verkade dansa i månskenet och hon blev illa till mods. Hennes mamma visade inga tecken på rädsla eller någonting liknande och det lugnade ner henne en aning.
   – Vad är det gumman? frågade hennes mamma mjukt.
   – Ingenting, svarade hon alldeles för snabbt och hennes mamma såg på henne med sådana
där allvetande ögon, såna som hon både älskade och hatade och hon bekände med en suck;
   – Okej… det är det där huset, det är obehagligt.
Hennes mamma rynkade pannan och log mot sin dotter.
   – Du tror väll inte på spökerier? Kom, så ska jag bevisa för dig att det inte finns någonting sånt.

Spökerier, tänker hon ironiskt, mamma, det finns visst sånt. Det har hon bevis på nu. Försiktigt smyger hon genom rummet. Hennes ögon har vant sig vid mörkret och hon ser en svart siluett som hon tror är dörren. Hon vill bara därifrån. Hon andas nästan inte alls. Långt borta, men ändå väldigt nära, hör hon vatten droppa ner, kanske i ett handfat? Var inte dum nu, rättar hon sig själv, handfat i ett sånt här gammalt hus? Det här huset har varit obebott i minst hundra år. Nu är hon framme vid dörren, men vågar hon öppna den? Försiktigt greppar hon tag om det gamla handtaget. Det känns kletigt, tycker hon, och plötsligt hoppar hon till. Hon hör ljudet av råttor, troligen, som springer på våningen över henne. Sakta lugnar hon ner sig och trycker ner handtaget.

   – Mamma, ska vi verkligen göra det här? Kolla på Brownie!
Hunden hade rest ragg och såg misstänksamt på det till synes, helt orörda huset. Hon såg ängsligt på sin mamma som verkade lite tveksam hon också, men hon var envis som en åsna och ville inte ge sig.
   – Ja, har jag sagt att vi ska det så ska vi! Nu får det vara slut på att du är rädd och tror på
såna här dumheter!
Hennes mamma drog i kopplet och tvingade med sig den motvilliga hunden allt närmare dörren. De skulle gå in i huset. Hon hade hört berättelser om folk som hade gått in i huset. Folk som aldrig hade kommit ut. Berättelser, påminde hon sig själv, de är inte sanna. Hon tryckte ner handtaget och gick med darrande ben in.

Golvet knarrar under hennes fötter och hon börjar tyst gråta igen. Ingen får höra henne, men vad ska hon göra? Hon måste därifrån. Så ilar en rysning genom hela hennes kropp och hon vänder sig hastigt om, men ingen är där. Ändå känner hon att hon inte är ensam.

Ljuset från vägen lyste in genom dörröppningen och hon gick försiktigt in med sin mamma och hund tätt efter sig. De var inne i en stor hall med en trappa som en gång i tiden varit bland de ståtligaste. Nu var det spindelnät överallt och allting verkade lysa av damm. Hon hostade till och gick några steg längre in. Så! Här var det ju inget farligt, skulle de vända nu? Hon vände sig om och plötsligt stängdes dörren. Det blev helt kolsvart och hon kände hur hon sakta greps av panik.
   – Mamma? viskade hon, men fick inget svar och försökte lite högre; mamma?
Månen tittade fram genom fönstren och lyste upp rummet lite grand. Det var helt tomt och det fanns inget spår av hennes mamma och hund.

Nu är hon tillbaka i entrén, så nära friheten, tänker hon och hoppet tänds. Hennes mamma är säkert där utanför och kan förklara alltihop. Hon börjar gå lite snabbare, lite oförsiktigare, och är framme vid dörren. Hon drar ner handtaget, den är låst. Jag är inlåst! tänker hon panikslaget. Plötsligt hör hon hundskall och hon känner igen dem, Brownie! Hon rör sig sakta mot fönstret och tittar ut genom den.
Hon skriker till.
Där är hennes mammas ansikte tätt pressad mot fönsterrutan på andra sidan. Hennes mamma gråter och hon känner sig lite lättad. Men plötsligt känner hon en rysning igen och hennes mamma ser skräckslagen ut och verkar titta bakom henne. Det blir kyligt och hon får gåshud över hela kroppen. Hon hör ett iskallt, nästintill omänskligt, skratt. Hela hennes kropp fryser till is och hon hinner inte vända sig om innan allt blir svart.

Fotnot: Den här novellen skrev jag när jag gick i nian, d v s för tre år sedan.

Här kommer lite tips till dig som ska skriva en berättelse:

Förbered:

Bestäm innehållet

• I en berättelse måste förstås saker hända. Börja med att bestämma vilken eller vilka händelser som ska ingå.
• Gör några korta anteckningar om de personer som ska vara med i berättelsen. Beskriv utseende, personlighet och bakgrund. Du kan även anteckna hur de kommer utvecklas under berättelsens gång.
• Bestäm var berättelsen utspelar sig och när.
• Gör en tidsaxel över det viktigaste händelseförloppet.

Bestäm berättarperspektivet

• Ska berättelsen skrivas i jag-form och vem ska i så fall vara ”jag”?
• Är det kanske lämpligare med en utomstående berättare? Ska denna i så fall enbart vara observatör eller allvetande och allseende? Ska perspektivet ändras ur flera karaktärers synvinklar?

Bestäm början och slutet

• Ska du börja in medias res, dvs rakt in i handlingen, eller ska berättelsen starta med att du tecknar någon form av bakgrund? Varning för att börja med att någon vaknar, det är inte uppskattat hos bokförlagen.
• Hur ska hela historien sluta? Det är någonting som måste vara klart innan skrivandet börjar! Annars är det lätt att berättelsen bara spinner vidare och att slutet känns avkortat och oplanerat.

Skissera dispositionen

• Ska berättelsen återges i den ordningen sakerna händer (rak kronologi) eller i en annan ordning (sönderbruten kronologi)?
• Ska berättelsen innehålla någon pararellhandling?
• Behöver du presentera bakgrundsfakta? Var i berättelsen ska i så fall dessa fakta placeras?

Markera beskrivande inslag

• Bestäm vilka platser och personer som ska beskrivas mera ingående.
• Samla material för beskrivningarna. Engagera alla sinnen (inte bara syn och hörsel, utan över lukt, smak och känsel). Lägg gärna in någon överdrigt men använd sådana effekter med stor försiktighet.
• Tänk på att det är de exakt rätta orden som gör beskrivningen träffande: anteckna ord och uttryck (t ex bildspråk och liknelser) som du senare kan ha nytta av i din berättelse.

Skriv berättelsen

Efter dessa förberedande funderingar är det dags att börja skriva. Tänk på att språket har en mycket viktig uppgift när det gäller att få berättelsen att leva. De mest fantastiska äventyr kan verka tama om de berättas med ett troftigt språk, medan enkla, vardagliga händelser med språkets hjälp kan bli fulla av liv och spänning.

Tänk på följande:

• Återge repliker och replikskiften för att göra personerna mer levande. Pröva gärna att väcla mellan olika anföringstyper.
• Krydda miljöbeskrivningarna med precisa och äkta detaljer.
• Variera ordförrådet. Tänk särskilt på verb, substantiv och adjektiv.
• Använd gärna bildspråk.

Granska

• Blev inledningen och avslutningen riktigt bra?
• Är det något avsnitt som kan strykas, som behöver flyttas eller som måste skrivas om?
• Är ordvalet klart och precist?
• Behöver meningsbyggnaden ändras? Kan t ex en lång menin styckas upp i flera korta för att ge eftertryck åt något viktigt parti i berättelsen?
• Är replikerna naturliga och väl formulerade? Är de viktiga för berättelsen? Är tankstreck och skiljetecken riktigt utsatta?

Har ni någon liknade blogg som jag, hör av er så läser jag gärna vad ni har skrivit.

Lycka till med skrivandet!

Det här inlägget går ut på att du ska läsa texten nedanför och gissa vilken doft jag beskriver. Vinnaren belönas – givetvis – med en ärofylld länk.

Det första som slår emot dig är en salt vind, som genast blandas med en frän unkenhet. En slemmighet, som kanske toppas med en diffus blandning av blöt sand, kalla snäckor och ruttna fiskar vilka trasslas in i just lukten som jag har valt. Själva doften kanske mer skulle kunna beskrivas som motbjudande, för det är en stank av förruttnelse som tränger sig in i dina näsborrar.

Men trots det så är det inte känslan av död som sprider sig i din kropp, utan det är en spirande känsla av liv. Att stå där, och dra in denna eviga doft ner i dina lungor, får dig att känna dig i ett med evigheten, med helheten. Det är som om saltet och den illaluktande luften renar dina tankar. Ingenting annat känns längre så viktigt, inga problem är för tunga att bära. Det enda viktiga är nuet, friheten, allting som du faktiskt kan göra. Ingenting är för svårt. Men du känner inte heller något behov att prestera något utan är lycklig enbart av att andas in friden, som är en blandning av salt och förfall.

Tiden rinner ut i sanden runtom dig. Hade du levt under renässansen, antiken eller forntiden hade det inte spelat någon roll – doften är oföränderlig, den är evig. Liksom känslan den frambringar. Ensamheten har aldrig förut känts så betryggande. Samtidigt känner du dig ändå inte ensam, för du kan känna en samhörighet med dem som kanske inte har stått på samma fläck som du, men ändå sett samma vy eller viktigast av allt – känt samma doft.

 Du kan höra hur vattnet leker, hur dess vita skummande fingrar med ett rasslande sträcker sig upp mot stranden och dess små stenar, mot den brunröda långa orm som ojämnt slingrar sig längsmed stranden. Precis som den blanka horisonten, som doften, så tar ormen aldrig slut.

Vinden är uppfriskande. Näsan fortsätter vädra. Det är en tung, skarp doft. Det luktar äckligt, men ändå härligt. Det är nästan illaluktande, men ändå en fantastisk säregen doft. Du kan känna en förnimmelse av krabba som krafsar omkring i ”ormen”. Tankarna går till hösten och skaldjurstallrikar. Tankarna spinner vidare, tillbaka till barndomens lycka då du insöp samma doft med en oskuldsfull iver. Du stannade inte upp på den tiden, och reflekterade på samma sätt som nu. Som barn hade du inte tid med det; medan det idag är det enda du strävar efter. Sökandet efter frid och lycka stannar här. Kanske är det för att det är härifrån som vi en gång kom, men hur som helst så känner du dig som att du har hittat hem.

   ”Var god spänn fast säkerhetsbältena”, beordrade den likgiltiga rösten ur flygplanets högtalare.
Jag lutade mig över Loui och vi båda kikade spänt ut genom det lilla fönstret. Vi såg inte mycket mer än den gråa upplysta flygplatsen men var lika enträgna för det. Det var första gången som vi skulle flyga, och jag var tvungen att medge att jag var en aning nervös. Femton timmar skulle det ta, utan byten. Trots att jag visste att jag borde vara trött, med tanke på att vi hade varit tvungna att gå upp klockan halv fyra på morgonen för att hinna till flygplatsen, så hade jag nog aldrig känt mig så pigg. Jul i Thailand! Det var nytt och det var spännande. Det enda landet som jag hade varit i tidigare, förutom Sverige förstås, var Finland och det var inte mycket att skryta om. Vem som helst har ju varit i Finland. Men Thailand? Hur många har varit där? Ett förväntansfullt leende spreds sig över mitt ansikte, och det pirrade lyckligt till i magen på mig när planet började rulla. Loui kramade hårt om sin slitna nallebjörn och lade sin lilla hand i min. Jag tryckte den lugnande.
   ”Det kommer att gå bra”, lovade jag med min mest allvetande röst som jag kunde åstadkomma.
   ”Men tänk om vi dör?” ifrågasatte Loui, och jag kunde både se och höra att hon var nära till gråt.
   ”Det är klart vi inte gör”, försäkrade jag och skrattade lite.
   ”Jag kommer dö”, gnällde hon skräckslaget.
   ”Ja, det kommer du”, medgav jag allvarligt. Hon spärrade förskräckt upp ögonen och jag fortsatte leende: ”Men inte idag. Inte på många, många år.”
   ”Kommer jag att bli lika skruttig som gammelmormor?” undrade Loui barnsligt oskyldigt.
   ”Skruttigare”, skrattade jag.
   ”Jag ska dö före dig”, sade Loui bestämt.
Jag såg oförstående på henne.
   ”Ja, så slipper jag bli ledsen”, förklarade hon smilandes.
   ”Själviska unge”, skojade jag och började kittla henne under hennes små armar, vilket fick henne att börja vråla av skratt.
Plötsligt kände jag hur någon puttade till mig i sidan och jag slutade genast. Pappa. Jag hade helt glömt bort att han satt bredvid mig.
   ”Simon”, bannade han lågt. ”Sluta upp med det där.”
Mina kinder blossade till när jag skämdes, men jag kunde ändå inte sluta le när jag såg hur Louis rädsla var som försvunnen och ett upprymt leende nu lekte över hennes läppar. Flygplanet dånade och vi tuggade frenetiskt på tuggummina som pappa hade gett till oss innan för att slippa lock i öronen. Plötsligt försvann det värsta av dånet och magen pirrade till när marken lättade under oss.

Den sista slasken har börjat dragit sig undan och de kala häckarna börjar nu prydas av små, gröna knoppar. Himlen har förlorat sin vinterbleka färg och skänker mig värme istället för kyla när jag promenerar framåt längs trottoaren. Jag ser en gul tussilago trycka sig fram mellan en springa i asfalten, och med ens väller tårarna upp för mina ögon vilket gör så att omgivningen mister sina konturer. Minnesbilderna skimrar förbi framför mitt inre och jag försöker tränga dem bort från mig, samtidigt som jag skäms över att jag gör så. Skolans betonggrå gestalt tornar upp sig framför mig och får hårstråna att resa sig på mina armar. Jag stannar upp, flämtar. Ångesten ersätter tårarna, måste jag verkligen gå dit? Varför ska jag gå dit? Beslutsamheten gror sig fast inuti mig, tränger undan klumpen i magen. Jag viker av in till den spirande parken där gamla växters skal reser sig höga och mörka, för att snart åter igen grönska. Jag känner mig som de där blommorna. Tom, död. Men jag har svårt att förstå att jag någonsin kommer att kunna gro till liv igen.

Snön singlade fortfarande ned, som om någon hade skurit upp en tjock dunkudde och hällde ut över den lilla staden. Skolans askgrå gestalt skuggade marken framför sig lika mycket som den skuggade mitt sinne. Jag ville inte gå dit, men jag visste att jag var tvungen. Jag hade redan för mycket frånvaro på listan. Den lyckliga känslan som min lillasyster hade givit mig var nu borta som om den aldrig hade existerat. Jag knöt knytnäven om ett halsband som hon själv hade gjort och gett mig och som jag alltid hade i fickan. Jag försökte associera fram den gångna morgonen. Mina läppar kröktes till ett leende när jag framför mig kunde se hennes glada ögon, hennes lilla runda näsa och hennes smala läppar som log så brett att kinderna blev rundnätta och jag kunde se hennes små mjölktänder och gluggen där framme. Det gav mig styrka. Med stolt rygg mötte jag det som hade varit min fiende i snart nio långa år. Snön krasade under mina kängor. Redan när jag satte min första fot på skolgården kände jag hur alla blickar drogs emot mig. Dömande, hatiska blickar. Jag knöt handen hårdare. Drog ett djupt andetag. Jag hade bestämt mig för att den här gången, idag, så skulle jag klara det. Klara av att gå rakryggad genom lejonets kula. Men liksom alla andra dagar så böjdes mitt huvud neråt av skam. Ryggen bröts ner av alla dessa blickar, de var som slag som haglade över mig. Jag fäste blicken på alla cigarettfimpar som täckte snön jag gick på. De är patetiska. Jag bet mig i läppen och öppnade dörren. Den unkna värmen slog emot mig och jag körde ner handen i jeansfickan och lät halsbandet glida ner.
   ”Hej Simon!”
Jag tittade förvånat upp när jag hörde den ljuva rösten tilltala mig. Va? Vet hon vad jag heter? Framför mig stod Miriam, en mörk skönhet om jag ska låta lite poetisk. Hon log mot mig och jag kunde inte för allt världen förstå varför. Hade jag något i ansiktet? Reflektmässigt lät jag handen känna efter.
   ”Öh… hej Miriam”, svarade jag. Rösten lät hes och gäll efter att ha gått tyst genom kylan, som om jag var i målbrottet eller någonting. Mina kinder hettade till, och jag förbannade mig själv, hoppas det inte syns. Miriam fnittrade till. Var det vänligt menat? Varför skulle det vara det förresten? Jag såg mig omkring i korridoren, den var tom. Var det möjligt att Miriam kanske ville vara snäll?
   ”Jag hörde av mamma att ni skulle åka till Thailand över jul”, sade hon oväntat.
Jag ryckte till, som om jag hade fått ett slag. Sluta! uppmanade jag strängt mig själv. Det är ju uppenbart att hon inte tänker vara dum. När jag drog mig till minnes så brukade Miriam faktiskt inte vara taskig. Hon brukade till och med le emot mig ibland. Kanske var det för att hennes mamma kände min pappa som det var så?
   ”Ja, det ska vi”, mumlade jag och vågade inte riktigt möta hennes blick.
   ”Kul! Det ska vi också göra! Till Khao Lak?”
Jag vågade snegla på henne för att se om hon drev med mig eller inte. Men hennes ögon glittrade sådär ärligt att jag faktiskt vågade mig på att tro på henne. Jag rätade lite på ryggen.
   ”Japp.” Jag knäckte på nacken och försökte låta sådär cool som de andra killarna brukade göra. ”Vi ska vara borta över hela lovet.”
Hennes söta kinder bröts upp i ett ivrigt leende.
   ”Gud, vad bra! Då slipper jag umgås med mina tråkiga föräldrar hela lovet.” Hon tystnade, som om hon sagt någonting dumt. Kanske var det min förvirrade min som fick hennes förväntansfulla ord att rinna ut i sanden, för jag förstod inte alls vad hon menade. Jag väntade mig att hennes vänliga yttre när som helst skulle försvinna för att visa mig hennes rätta jag, den där elaka blicken och de dräpande orden som jag fått höra från andra i så många år. Men de kom inte. Istället fortsatte hon försiktigt, som om det var hon som när som helst väntade sig att jag skulle börja håna henne.
   ”Alltså… om du skulle vilja förstås… jag menar, du kanske inte vill… ja, du vet.”
Nu var det hon som dumt såg ner i marken och med ens kände jag mig som den överlägsna, som om jag för en gångs skull hade all makt i min hand. Jag bestämde mig för att hantera bättre med den än vad andra gjorde.
   ”Du menar att vi skulle kunna hänga med varandra där nere?” sade jag självsäkert. Hon såg blygt upp på mig och nickade svagt.
   ”Självklart kan vi göra det”, drog jag till med och jag kände hur magen pirrade till. Jag kände mig lycklig, jag kände mig som om jag faktiskt var någon. Jag drog ner handen i den trånga fickan och slöt fingrarna om Louis halsband.