Skymningen målade himlavalvet rosa. Träden färgades långsamt till mörkt grå och de kala grenarna sträckte sig likt knotiga armar upp mot den molnbeklädda himlen. Vinden svepte sig framåt endast i form av en svag bris, men den var bitter och kylde ända in i benmärgen. Uber, en kraftigt byggd skogsdvärg, lufsade trött fram över den svartnande ängen mot det höga vakttornet. Han längtade redan efter att komma hem till sin varma stuga och till hustruns ljuva famn. Lyktan som han bar var till föga hjälp då den var släckt, men han tyckte om det klingande ljudet från det trasiga kopparstycket som svingade fram och tillbaka mot glaset – det ingav honom lugn. Den svarta skogens tomma rand som han närmade sig skänkte honom däremot kalla kårar. Han muttrade förbannat åt sina förfäder. Ibland tvivlade han på alla sagor, men hans far hade ändå fått honom att svära att följa i hans fotspår. Han sneglade mot det mörka intet bakom det åldriga vakttornet som var hans mål. Den gamla trästegen knarrade ansträngt då han klättrade uppför den med sina korta ben och armar. Han satte sig ner på den kalla bänken och muttrade åter. Så tänkte han på sin lilla son som nyss satts till världen och han log. Han var själv far nu, och han älskade sitt barn även om han sörjde över att sonen skulle få gå samma öde till mötes som han själv. Vinden hade börjat tillta och den tjöt klagofullt mellan träden, men annars var allting tyst. Träden i skogen framför honom var förkolnade, svarta, och hade sedan länge förlorat all den skaparmagi som de en gång besuttit. Det kunde Uber känna och det fick honom att lida. Ännu en händelselös natt framför mig, tänkte han och lutade sig tillbaka och slöt ögonen. Han slumrade till men väcktes snart av ett okänt ljud. Snabbt spetsade han öronen och spejade ut i den nu kolsvarta natten. Han reste sig ljudlöst upp och lyfte upp lyktan. Han skulle precis komma att tända den då han kände kalla andetag flåsa honom i nacken. Med ett brak tappade han lyktan ner i golvet och den krossades i tusentals skärvor. Uber kände nackhåren resa sig och rädslan flammade mörkt upp i hans ögon. Han vände sig om.
Det var ingen där.
   ”H-hallå?” viskade han.
Inget svar.
Han skrattade stelt åt sin egen dumhet. Det hade ju bara varit vinden!
Så kände han det igen, men den här gången framifrån. Kalla blåsningar som träffade honom rakt i ansiktet. Han kände efter med händerna men där fanns bara mörker. Och vilket mörker sedan.
   ”Hallå?” viskade han åter och han höll andan.
Hallå på dig, förrädardvärg.
De isande orden fick hela hans kropp att stelna. Även fast hans öron inte hade uppfattat någonting så ekade den främmande rösten i hans huvud. Var det här en dröm eller vad var det frågan om?
Ni har väntat på mig i flera sekel. Grattis. Jag är här nu.
Uber kände hjärtat klappa hårt och snabbt mot revbenen innanför bröstet.
   ”Vem är du? Jag ser dig inte i mörkret.”
Ah. Mörker. I mörker har jag vilat, i mörker har jag satts till denna värld. I mörker ska Skaparens världar för evigt böja sig! Uber svarade inte. En galning, tänkte han nyktert, en sådan kan göra vad som helst. Han undrade vart han lagt sitt vapen.
Inga vapen hjälper mot mig, träddyrkare. Du vet vem jag är. Du har väntat på mig, och här är jag. Jag är mörkret, jag är världen. Ty det är solen som ger världen dess färger, dess masker – men det är bara illusioner. Jag är ett med den sanna, nakna, världen. Vanliga varelser har svårt att förstå det, svårt att vilja inse sanningen. Man jag ska öppna upp ögonen på er.    ”V-vad?” Uber backade ett steg men kände nu närvaron av någon bakom honom. Paniken kastade sig över honom likt ett hungrigt rovdjur och slukade honom hel.
Han sprang fram till stegen – han hittade i vakttornet som i sin egen ficka – och flydde. Vettskrämd hoppade han sista biten. Plötsligt letade sig månen fram bakom molnen och lyste upp natten.
Han skrek. Eller rättare sagt, han ville skrika, men inget ljud lämnade hans läppar.
Runtom honom reste sig nattens varelser med hungriga käftar. Det var dem han och hans förfäder hade hållit vakt mot i så många generationer, de som han trott bara varit en myt. Den kalla rösten skrattade rått. Den tycktes vara överallt, bakom honom, framför honom – inom honom.
Du kan inte fly från mig, och inte heller från mina små vänner. Ingen kan fly.    ”Döda mig inte!” Tårarna började desperat rinna nerför hans hårda kinder.
Döda dig? Vad skulle jag då ha för nytta av dig? Nej, du skall tjäna mig, berätta för världen att jag åter är här för att hämta det som är mitt. Du skall sprida mörker.
   ”Aldrig!”
Nåja. Egentligen behöver jag ju bara din kropp, det räcker för mig. Din vilja är vatten värd.
Uber såg på varelserna som stod framför honom. Han försökte fly, men hans kropp lydde honom inte.
Var inte rädd. Du kommer ju inte precis att dö av det. Se det som ett skådespel, ty du kommer att se genom ögonhinnan och kunna känna blodets smak på dina läppar, men du kommer inte att kunna styra dig själv. Inte tänka. Bara känna. Ditt offer är nödvändigt för att återställa ordningen. För mig alltså. Den hemska rösten skrattade känslokallt.
Uber blundade hårt. Låt det vara en mardröm. Han kände de fientliga andetagen mot sin nacke. Han tänkte på sin son och fällde en tår.
Sedan tänkte han inte mer.