—-Varning!—-

Läs de andra delarna först (se spalten till höger)

Loui är borta.
Jag sluter ögonen, försöker stänga sanningen utom mig men det går inte. Den tränger sig in genom sprickor i mitt inre och jag inser det fruktansvärda än en gång. Loui är död. Jag och Miriam överlevde, men Loui är död. Jag minns pappas och Lisas min när vi återförenades. De bannade mig inte men jag kunde känna blickarna. Det var mitt fel. Jag vet att de tänkte – att de fortfarande tänker – att om jag hade stannat på hotellet med Loui som vi hade blivit tillsagda så hade vi båda överlevt. Hotellet hade nämligen varit helt oskadat. Jag hade kommit tillbaka, och där låg allting som förut, som om ingenting hade hänt. Där låg våra sängar i en enda oreda, kudden som Loui hade kastat på mig samma morgon. Som hon aldrig skulle kasta igen. Där låg min gitarr. Jag minns att jag tog upp gitarren och slungade ut den genom fönstret. Den smälte väl samman med den raserade världen utanför. Pappa sade inte någonting.
Jag sätter mig upp och känner den svaga nattbrisen stryka min kind. Jag vill gråta men det går inte längre. Jag grät inte ens under minnesstunderna, men då sade jag mig att det var därför att det fortfarande fanns hopp för att hon levde, att hon låg oidentifierad i ett sjukhus någonstans i Thailand. Efter två månader som var de längsta i mitt liv så kom hennes kropp till Sverige.
Pappa ville inte att jag skulle följa med, men jag insisterade. Jag kan fortfarande se bilden av henne framför mig. Hennes lilla kropp hade varit alldeles tilltyglad och ansiktet var krossat. Ändå var kroppen så ren, så vit. Det såg inte alls ut som hon, för hon låg så stilla och rofylld. Hon som alltid brukade vara full av energi, låg nu för alltid stilla. Ena hennes öga och kind var bortslitet men det andra ögat sov djupt. Jag behövde bara slänga ett ögonkast på henne för att sedan inte kunna sluta spy. Men inte heller då grät jag.
Det var mitt fel!
Hade jag inte tagit ner henne till stranden hade det aldrig hänt. Om jag inte hade varit så nonchalant och självupptagen och låtit henne gå ner till Erik så hade det kanske inte heller hänt. Det finns så många om, så många småsaker som hade kunnat förändra så mycket.
Men det går inte att dra tillbaks klockan.
Är det dags att dö? Jag vet inte. Jag ser ingen anledning till att leva längre, och om jag dör så får jag åtminstone träffa dig igen. Jag har förlorat allt hopp, och brukar man inte säga att hoppet är det sista som lämnar en människa? Jag bestämmer mig.
Jag drar fram halsbandet ur fickan, vrider på de små pärlorna fram och tillbaka. Jag blickar upp mot natthimlen och ser två utmärkande stjärnor lysa ner på mig med all sin styrka.
Vi lyser för varandra uppe på himlen, Simon. På så vis kommer vi alltid vara tillsammans.
En ensam tår trillar äntligen nerför min kind. Stjärnorna tröstar mig och lockar fram en antydning till leende i mina mungipor. Det är som om du talar till mig.
Du och jag.
Plötsligt lyser ett stjärnfall upp himlen, som en pil av hopp, och den träffar mig rakt i hjärtat.
Ögonen tåras men det känns som om du sitter här bredvid mig, som vi brukade sitta, och vi ser den tillsammans. Och du är överlycklig av att äntligen ha fått sett ditt stjärnfall.