”Simon!” skrek Miriam och drog i mig. ”Vi måste springa!”
Men jag kunde inte slita blicken. Jag såg hur vågen splittrades mot husväggen, jag hörde det enorma dundret av när huset gick sönder. Det kom emot oss. Men Miriam slog till mig, rakt i ansiktet. Jag såg förvånat på henne.
   ”Vi måste springa!” röt hon igen.
Den här gången lyssnade jag. Vi sprang längs gatan uppåt, men vi var inte de enda som gjorde det. Människorna puttades och trängdes egoistiskt som ungdomar kan göra på en fullproppad konsert. Men det här var allvar. Det här var på liv eller död. Någon hade ramlat omkull på marken, men alla struntade bara i dem och hoppade över dem eller rentav klev på dem. Vi försökte hoppa över. Vågorna försökte likt hungriga händer ta tag i oss och dra ner oss igen, men vi lyckades stå på benen. Skrot följde med dem, bilar och jag vet inte vad. Människor krossades, döda kroppar flöt med vågorna. Det enda jag tänkte på var att fortsätta springa.
Men vågorna blev bara högre. Där vi befann oss var inte vågorna tillräckligt starka för att rasera hus längre, men vattnet förde med sig stenar och bilar som dödade en om man befann sig på marken. Vi såg människor som hade klättrat upp i lyktstolpar och i träd, och vi förstod att vi var tvungna att göra samma sak. Vi kom fram till en palm och utan att växla några egentliga ord med varandra så började vi klättra uppför den. Miriam först, sen Loui och sist jag. Snart är vi i säkerhet, försökte jag inbilla mig själv. Snart sitter vi som de andra och bara väntar ut tills de hela är över. Men innan vi hann upp så var en till våg över oss, det var nog den högsta hittills, för till och med där vi var så omsvärmade vattnet oss, ryckte och slet. Jag höll hårt tag om palmen och blundade. Jag kände hur hela trädet sviktade men den höll, ja till min lycka så höll den. Triumfen slocknade dock när jag slog upp ögonen. Jag skulle fortsätta uppåt när jag upptäckte det hemska.
Loui var borta.
Jag skrek ut min skräck och förtvivlan. Jag slutade inte skrika när nästa våg var över oss igen och tryckte sig ner i min hals. När den hade sjunkit undan satt jag fortfarande fastklamrad.
   ”Loui!”
Jag tittade mig panikslaget om efter henne men hon syntes inte till någonstans. Överallt fanns bara massa vatten och främmande människor. Men ingen Loui. Tårarna började fylla mina redan salta ögon.
   ”LOUI!” grät jag.
Jag såg upp igen för att försäkra mig om att hon inte satt däruppe bland palmens blad, men det gjorde hon inte. Där fanns bara Miriam, som upprivet såg ner på mig.
   ”Kom upp Simon!”, ropade hon.
   ”Nej”, svarade jag. ”Jag hoppar ner efter Loui!”
   ”Loui är borta”, tjöt Miriam. ”Du måste komma upp.”
Loui är borta.
Hennes ord ringde i mina öron, och när tankarna paralyserades så rörde sig armarna och benen mekaniskt uppför palmen. När jag satt bland bladen vid hennes sida kände jag hur hon fattade min hand. Men jag vägrade se på henne. Istället spejade jag ut i vattnet därnere. Jag såg våg efter våg skölja över gatorna, med bilar och lik i bagaget. Jag hörde skriken, men inte Louis skrik. Jag såg ingen Loui.