Det kommer att sluta så fort. För en man friskar vinden, för en annan smittar den. Månen tittar på människor som älskar, på människor som hatar. Stjärnorna lyser för dem som föds, och för de som dör. De som lider och de som hela kroppen pirrar i extas på. Staden sover. Några gator bort rullar en bil. Föraren är på väg hem, det enda han kan tänka på är den varma sängen som väntar. Han trummar otåligt med tummen på ratten, musiken fängslar honom och för honom bort… Någonstans i staden vinglar en ostadig kvinna runt. Det enda hon vill är att komma hem. Men ingen av dem kommer hem inatt. Kvinnan kommer aldrig mer få känna doften av nytvättade lakan. Mannen kommer aldrig mer tillåta sig att trumma med fingrarna på ratten.

Snön faller långsamt. Imorgon stundar en ny dag. I ett av alla de tysta husen slutar ett hjärta slå. Bilden av en varm sandstrand suddas ut i en pappas drömmar, försvinner bort. Hans fru ligger med ryggen vänd ifrån honom. I rummet intill kämpar deras dotter mot barndomens alla mardrömmar.

Solen stiger långsamt och smeker himlen med sina purpurfärger, såsom den alltid har gjort. Ljuset visar den gångna natten. Den faller på en gråtande man vars nya bil är totalt sönder. Det bryr han sig inte om. Ljuset faller på en hustru som försöker väcka liv i sin man. Att hon kvällen innan hade beskyllt honom för slösa bort pengar bryr hon sig inte om. I slutändan förstår vi. Solens strålar faller också på ett nytt liv som grott, på människor med drömmar. Människor som aldrig sett och aldrig hört, men som vill se allt och höra allt.
Det kommer att sluta så fort.