Skriv som kommentar vilken känsla (och ev bild) du får när du läser texten. Den som fick den som jag ville att den skulle få belönas med äran och en länk, såklart.

”De små tassarna är djupt insjunkna i snön, pälsen är rufsig och smutsig och snön som faller lägger sig ner på det lilla djuret och får den att likna en snöskulptur. Men det är inte det du ser, du ser bara de stora, mörka ögonen. De tittar på dig, bedjandes. Du går förbi, som om han inte fanns, ditt mål finns inte här. Någonstans klämtar en kyrkklocka dystert. Människor med sina djur troget vid sin sida pulsar förbi, tittar på dig, tittar på honom. Du ignorerar det. Men du känner djurets blick i din rygg. Du kan fortfarande se bilden av de runda, sorgsna ögonen. Han försöker inte dra tillbaka dig, han ropar inte på dig, utan sitter bara där, alltjämt som han blir begravd i det vita. Du fortsätter bestämt gå, du tvekar inte. Du vet vart du ska. Den fuktiga lukten av honom tunnas ut och snart kan du inte alls uppfatta den i den frostiga vinden.
Han är borta, han finns inte mer för dig.
Även om du aldrig kommer att glömma de svarta, svikna ögonen.”