Sitter i bil sedan 3.30 och är på väg till Sälen med klubben. Underbart att inte köra utan istället sitter jag o mumsar på godis med en fluffig kudde bakom huvudet o njuter av utsikten . Min tränare är fd rallyförare så det är en snabb o smidig resa. Ser fram emot lediga, roliga o härliga dagar! Uppdaterar under resans gång.

Jag hade två trötta killar som vinkade av mig imorse 3.20 så jag misstänker att de fortfarande sover där hemma . Känns konstigt att åka ifrån dem några dagar men då har jag ju något att längta hem till.

För en gångs skull åker vi mot värmen när vi kör till Sälen o det känns ju lite konstigt… Det var -22 i Kalmar imorse o i sälen ska det bli runt -10 om allt stämmer. Nice

Hade en efterlängtad sovmorgon idag och när jag slog upp ögonen möttes jag av den här synen… Kan en dag börja bättre?! Idag var jag ledig och har hunnit med en hel del faktiskt. Gordon och jag tog en promenad i snön och sen satte vi igång och städade lägenheten. Vet inte om jag kan säga att det är någon större hjälp att ha 26 kilo hund som nyfiket ska undersöka allt man gör när man städar men det är en trevlig distraktion i alla fall.

D ringde efter skolan och ville äta lite så vi passade på att använda ett presentkort som vi fått från en av Ds kunder som är kock. Mums säger jag bara . Efter lunchen smet vi bort till kompisens café och tog en liten kaka och dricka. Börjar hälsolivet nästa vecka istället…

När jag kom hem låg det ett paket och väntade i posten . Goa ”Bambis mamma” hade ju en utlottning som jag hade turen att vinna och idag kom vinsten med brevbäraren. Underbart att komma hem och hitta något sådant i brevlådan och inte bara räkningar…

I paketet låg det Kärleks thé och Persilada så nu kan jag se fram emot goda smakupplevelser . Tack så jättemycket!

I eftermiddag har Gordon och jag umgåtts med min fd kombo,som var i stan på snabbvisit, min bror och Talos. Det blev en promenad och mycket snack & skratt. Efter det var det barngruppen i boxning som gällde och när jag kom hem hade föräldrarna kommit hit. De kommer att stanna till fredag så nu behöver jag inte oroa mig för Gordon när jag är på jobbet de närmaste dagarna. Skönt! Känns alltid lite nervöst när jag kommer hem numera. De där sekunderna innan jag hör honom stöka runt innanför dörren är svettiga efter helgens händelse och mitt hjärta stannar till en liten stund. Inser att det kommer bli lättare med tiden men det tar nog några veckor innan jag känner mig lugn igen.

På söndag åker jag iväg till Sälen och lämnar mina pojkar ensamma hemma. På grund av strulet med mensen förra månaden så räknar jag med att vi lär missa ägglossningen denna gången så nu ska jag försöka att bara släppa allt sånt i en månad och bara koppla av. Mars får bli vår försökar-månad istället och nu är det ladda batterierna som gäller. Rätt skönt på något sätt att veta att man inte behöver undra och fundera över om det har tagit eller inte. Vi behöver nog sådana pauser ibland.

Även D har passat på att mysa lite extra med Gordon idag och han verkar inte ha något emot det

Just nu spelar pojkarna Guitar Hero och verkar ha det rätt trevligt tillsammans

Vi började dagen med en liten runda till Ikea med fröken Kalmar och hennes kille och sen roade sig min kille med att ge mig smärta… Tatueringen är nu klar så här långt och nu återstår bara lite detaljer men det får bli senare. I ett annat liv eller nåt… Andrasittningen är alltid jäkligt smärtsam eftersom den nya huden är tunnare och på slutet grät jag t.o.m en liten skvätt ( Ja jag är ingen hjälte i alla lägen… ). Nu är det bara till att vänta ut läkningen och njuta av resultatet.

Det som började som en bra dag förvandlades till en av de otäckaste dagarna i mitt liv. Fröken Kalmar och jag kom hem efter att ha ätit lunch och möttes i trappan av en, som alltid, överlycklig Gordon. En minut senare hörde jag Fr K fråga om det var något fel med hunden och när jag vände mig om såg jag att han raglade runt som om han var aspackad och sen föll han ihop framför mina fötter. Hela kroppen skakade av kramper och han andades inte. Jag föll ner i en svart avgrund och min värld rämnade. Först skrek jag bara i ren panik och sen bände jag upp hans mun och märkte att tungan var i halsen. Vad som sedan hände minns jag inte exakt men fr K kastade sig ner till oss och drog ut hans tunga ( hennes hand fick stryk under processen ) och sen satt jag och höll i tungan och bände upp käkarna medan fr K masserade hans strupe. När han började andas igen släppte den värsta paniken och jag lyckades ringa min bror, jobbet och veterinären. Jag kunde knappt stå upp för jag höll på att svimma när jag försökte och när min bror kom satt vi alla tre på golvet och såg ut som vi överlevt ett världskrig.

Lillebror och jag gick en liten runda med hundarna och då var Gordon som vanligt igen. Han försökte t.o.m få igång Talos till att busa… Bror följde sen med oss till veterinären. D jobbade och var mitt i en tatuering när jag kom dit och berättade att Gordon var dålig. Stackaren blev helt förstörd och då sa jag ändå inte exakt vad som hänt. Hos veterinären blev vi kvar i 2,5 timmar då vi inte räknades som akuta och det kom in olyckor ( vildsvinsattack bl a ) och så väntade vi länge på provsvar. Gordon fick en kanyl i benet och var superduktig hela tiden. Inte ett pip och stod helt still medans tjejen undersökte honom. Min lilla hjälte Proverna såg fina ut och nu verkar det som att det finns 2 alternativ: antingen var detta något som hände en gång och aldrig kommer att hända igen eller så har Gordon epilepsi. Det trista är att det inte går att kolla det med prover utan vi får vänta och se om det händer igen. Om det händer igen så kan han få medicin men nu fick vi i alla fall stesolid som vi ska ge honom om han krampar igen så nu är vi lite förberedda.

Nu är vi hemma igen och Gordon visar upp sitt blå bandage i försök att få extra kel och godis… Jag börjar landa igen och känner en oerhörd tacksamhet. Jag tackar alla makter för att jag fortfarande har en underbar liten kille som ligger och sover vid mina fötter när jag skriver detta. Jag är otroligt tacksam för att jag hade fröken Kalmar, min bror och deras hjälp idag. Jag har fantastiskt goa tjejer på jobbet som offrade sin lediga lördag för att hoppa in och dela på mitt pass när jag inte kunde jobba idag. Jag har föräldrar som blev förkrossade och hade hoppat in i bilen och kört hit om jag bett dom. Och inte minst, jag har världens finaste killar, D och Gordon, som delar mitt liv. Tack alla gudar för att jag fortfarande har båda två! Nu ska jag in och mysa med dem i soffan och återta min känsla av en bra helg. Misstänker att Gordon riskerar att bli sönderkramad de närmaste dagarna…

Snön verkar ha kommit för att stanna och Gordon är glad som en valp . Den här veckan har gått fort känns det som och nu sitter man här och det är helg igen. Vart tar tiden vägen?! Min mens kom igång några dagar för sent men för att kompensera stannade den inte så länge. Nu är jag mest orolig för hur det kommer påverka kommande ägglossningar och mens. Jag satt ju så kaxigt hos gyn och planerade in och sa att ”min mens är minsann alltid regelbunden och jag vet på dagen när den kommer att komma…” Varför sa jag nåt?! Blä! Tjejerna på jobbet vet om läget och ställer upp till 100% om det skulle behöva krånglas med schema när det är dags och det är ju superskönt. Problemet är bara att D ska åka bort med några kompisar i mars och nu är jag rädd att det kan bli struligt om allt förskjuts. Bara till att vänta och se. Det är ju givetvis inte hela världen att vänta till april men nu är vi ju inställda på mars ju… D tar det mycket lugnare än vad jag gör ( som alltid ) och säger att jag inte ska stressa upp mig för det här. Hmmm… Hur gör man då?!

Jag får helt enkelt studera Gordon och försöka bli mer som honom. Han njuter av livet, lever i nuet och oroar sig inte för ett smack vad jag kan se. Han får bli min mentor och förebild nu… Nästa söndag åker jag till Sälen med boxningsklubben och då ska jag försöka att bara ha kul, slappna av och inte bryta några ben . Ser fram emot det! Kommer att sakna mina pojkar här hemma och hoppas det är ömsesidigt…

Nu ska jag snart iväg och äta lunch med fröken Kalmar och sedan blir det jobb tills ikväll. Efter jobbet blir det en runda till The Rock för att lyssna på ett band som ett par killar jag känner är med i. Härlig avslutning på dagen! Imorgon blir det fullt ös med Ikea, tatuering och sen bio som avslutning. Kan nog bli en bra helg det här

Lördagen blev en härlig lat dag med lite turer i affärer, supersmaskig fika på Hartmans ( Inte någon hjälp för vikten… ) och sen en slö kväll med god mat, TV-tittande och mys. Skööönt.

På tal om avslappning och godsaker så såg D skeptisk ut när han hittade den här påsen med Ramslök i föräldrarnas kök och han frågade lite med glimten i ögat om det innehöll nåt de hade tänkt röka på…;)

Igår var schemat desto mer hektiskt och givetvis bestämde sig snön för att komma då… E65 gick alldeles för långsamt för min smak men vi hann i alla fall med ett snabbstopp hos ”syrran” och familj innan vi sedan hade ett snabbstopp hos min Malmötjej med familj. Önskar att jag hade haft tid att stanna länge hos båda men 2 korta visiter är bättre än inget. Minsta sötnosen sov när vi kom till Malmö men vi fick i alla fall träffa fina tjejen en stund och innan dess fick vi ju träffa de andra två goingarna hos ”syrran” så vi var glada. Önskar att de alla bott närmre!

Att vi inte blev stoppade av polisen på vägen till Kalmar är ett litet mirakel i sig då det stack upp ”kroppsdelar” över halva bilen. Jag bara väntade på att någon skulle se oss lite i ögonvrån, bestämma sig för att vi var styckmördare och larma . Nu är ”kadavret”, som D kallade det, avlämnat hos min ”extramamma” som ska ha allt i sin antikaffär som hon ska öppna inom en snar framtid och jag kan andas ut när jag kör bilen .

Hemma i Kalmar igen åkte vi ut till kusinen och fick träffa hans underbara dotter för första gången . Supersöt! Alla turades om att hålla den lilla gullungen och hon sov sig igenom hela ståhejet. Hon har goa föräldrar att brås på så hon kommer att bli en toppentjej, det är jag säker på. Mysigt!!! När vi kom hem så åt vi försenad födelsedagsmiddag för pappa och bara tog det lugnt ihop hela gänget. Lillebror och Talos var också med hela tiden och vovvarna sov lugnt bredvid varandra medans vi andra slöade framför TVn en stund.

Enda irritationsmomentet senaste dagarna har varit min mens. Det började småblöda i torsdags som det alltid gör och sen har det inte blivit mycket mer än så. Lite småblödningar varje dag fram till idag då den helt har avstannat istället för att vara första dagen med riklig blödning som det borde varit. Brösten är ömma som tusan men inte en enda molning känner jag. ( och nej, jag är inte gravid, tyvärr ). Det är inte bra om det börjar strula nu. Nästa gång jag får mens är ju dagen då jag ska boka tid för ultraljud, börja äta hormoner osv så det får bara inte krabba ihop nu när det har varit löjligt punktligt innan . Måtte det vara som normalt nästa månad. Vad gör jag annars?!

Sedan igår kväll är vi på plats i Ystad och Gordon har fullt upp med att tigga i köket… Föräldrarna har ju ett ställe som heter Mormor Anitas Place och det innebär att vi vaknar till hotellfrukost på morgnarna . Sweet! Gordon är inte sen med att utnyttja läget… Idag blir det shopping i Ystad och sedan bär det av hemåt imorgon igen. Det blir en omväg runt Malmö för att låna skidkläder av Malmötjejen och sno en liten stunds mys med hennes barn. Hoppas även på att kunna träffa ”syrran” när vi är här men vi har inte någon bestämd plan än. Ska kolla läget. Man får ju passa på när man är här ju.

Jag lyckades ta ett foto på en av mammas stammisar . Varje dag kommer han och mumsar i sig äpplen som mamma lägger ut. Sötnos.

Som alltid så har månadens symptom varit falsklarm och jag har börjat småblöda. Nu räknar jag bort att det ska funka naturligt och ställer in mig på att hoppas på inseminationen i mars. Nästa ägglossning kommer nämligen precis när jag åker till Sälen med klubben och oddsen att vi ska lyckas då när vi inte gjort det när vi varit på exakt rätt dag är ju rätt osannolika. Alltså, åt h-vete med alla möjliga symptom och fokus på början av mars istället. Illamående kommer härmed att tolkas som magkatarr!

Har kommit på mig själv med att ha en massa funderingar kring hur allt funkar med inseminationen. Undrar om det blir som i Danmark eller om nåt är annorlunda. Jag ska ju börja med hormonerna i februari och på dag 10 eller 12 ( minns inte vilket nu ) ska vi kolla med ultraljud så jag får väl se till att skriva ner frågorna tills dess. Trodde jag hade lämnat inseminationerna bakom mig nu men visst, det kan ju vara skönt att börja med något välbekant. Fick en kommentar från en tjej som gjort den här sortens insemination med hormoner och de hade lyckats. Hoppfullt att höra!

Den långa väntan är över . Idag var vi på gyn och fick provresultaten så nu vet vi läget. Vi kom in till vår läkare som tittade på oss med outgrundlig min och sedan sa han ” För att sammanfatta läget – allt ser jättebra ut”. Jag visste inte om jag skulle bli glad eller besviken… Skumt va?! Inte för att jag vill att något ska vara fel men då hade det ju funnits ett skäl och vi hade kanske kunnat rätta till något. D har ett finfint antal spermier och jag har en jättefin ägglossning så det finns egentligen inte något skäl alls till att vi inte blir gravida. Självklart är det superskönt att allt är bra men nu undrar man ju varför det inte tar.

Vi pratade med läkaren och tro det eller ej men nästa steg är….. ( trumvirvel )….. Insemination! Japp, ni läste rätt. Cirkeln är sluten. Min första tanke var ”been there, done that” men planen är som följer: Vi kommer att ( om vi behöver det ) göra IVF via landstinget och då måste det gå lite mer tid än vad det skulle gjort om vi fixat det privat så medan vi väntar och försöker själva så kommer vi att göra ett par hormon-boostade inseminationer under våren. Vår läkare har tilltro till att vi kanske t.o.m kommer att ha tur och lyckas på naturlig väg och han tror att vi har goda chanser med insemination om vi tillsätter lite Pergotime. Vi fick dock stränga order om att inte ta det och försöka själva för eftersom min ägglossning är bra som det är verkade han tycka det var en risk att jag 9 månader senare föder en hel kull med ungar. Jag lovade att sköta mig och lyda honom. Som det ser ut kommer vi att köra igång i mars och jag kommer äta Pergotime i 5 dagar för att sedan göra ultraljud och kolla läget.

Det som slår mig är den enorma skillnaden på denna inseminationen gentemot de jag tidigare gjort. Tidigare var det stora summor pengar, massor av planering och lämna landet som gällde. Nu fick vi ett recept, D fick en till mugg och när det är dags slår vi en signal till dem, knallar dit dagen efter och så är det fixat och klart… Två olika världar! D fick skriva på ett papper om att det är ok att jag använder hans sperma för insemination och that´s it. Sambolivet är på många sätt f..n så mycket smidigare än singellivet. Jag har fortfarande svårt att förstå hur allt kan vara så annorlunda för mig helt plötsligt bara för att jag har en kille men jag får försöka släppa det och bara njuta av att jag inte behöver jobba så jäkla mycket för att få ihop allt den här gången. Lösningen finns 5 minuters promenad från mitt hem nu…

Nu är det bara till att hålla tummar och tår stenhårt och hoppas att hormonerna ger oss den där extra lilla skjutsen som vi behöver. Vem vet, innan året är slut kanske vi är gravida. Det hade ju varit fantastiskt. Och nu vet vi att allt är ok. Det är ju faktiskt himla skönt.

Ibland känner man för att göra något lite annorlunda och det gjorde jag igår. Parmiddag brukar normalt innebära skräpmat ihop med fröken Kalmar och hennes kille men nu tyckte jag det var dags att gå ”all in” för en gångs skull. Finporslinet åkte ut ur skåpet ( för att användas för andra gången i mitt liv eller nåt. Så fånigt att man inte använder det ofta. Varför ska det bara samla damm? ), oxfilé inhandlades och jag ”tvingade” D att hjälpa mig att städa av i hålan.

Bara det att vi åt vid det framgrävda köksbordet gjorde det hela lite mer civiliserat och maten blev som jag tänkt mig typ. Direkt efter middagen hamnade vi däremot som vanligt utfläkta i soffan, mumsade på glass och ostbågar och tittade på Gladiatorerna . Himla trevlig kväll!

Mina bekväma skor bestämde sig för att gå sönder igår och eftersom jag inte tyckte det var skönt när en plastbit stack in i hälsenan så fick jag idag bege mig till Stadium. Där visade det sig att Reebok tydligen slutat göra den modellen jag är van vid för tjejer och att den numera bara finns i storlek 40 och uppåt. Jag har 39. Alltså blev det till att tänka om och jag vinglar nu omkring i något som heter Easy tone och tanken är tydligen att de ska träna muskler i mina lår och min rumpa som normalt inte tränas när jag går. Jag köper idén om att obalans aktiverar fler muskler för det är samma princip som att träna med balansplatta eller jogga i ojämn terräng men jag är tveksam till att mina skor kommer ge mig en ärtig rumpa inför sommaren. Men vem vet, med lite tur har jag fel och kommer se ut som en riktig pingla snart Just nu är jag mest fokuserad på att gå normalt…

På tisdag är det dags att gå till farbror gyn igen. Suck. Nervöst. Både vill veta och vill inte veta. Jag rapporterar efter att vi har varit där och fått domen.

Det kom ett paket med posten för någon dag sedan. En jättego tjej som jag träffat via gemensam bekant hade skickat en CD-rom om Skäggagamer ( Jorge-ödlor ) och hon hade även skickat med det här jättefina halsbandet. En liten ängel och texten ”Per aspera ad astra” som betyder ”Genom svårigheter mot stjärnorna”. En passande och hoppingivande text som nu hänger runt min hals

Den här bilden är ”ärligt stulen” från en vän på facebook och visar skillnaden på hälsogurun Gillian McKeith och kakdrottningen Nigella Lawson… Efter veckans nederlag är jag böjd att följa den här linjen istället för den jag följer nu. En vecka av långa promenader, 3 boxningspass och hälsosammare mat ledde till + 2 kilo… . Surt…

Men, skam den som ger sig säger man ju så efter att alla på boxningsklubben fått sig ett gott skratt åt mitt viktresultat åkte jag hem och lagade Quorn med ris och som efterrätt bet jag i ett ( inte så surt ) äpple… Ger det någon vecka till men går det inte åt rätt håll får jag ta till drastiska metoder. Vet inte vad det skulle vara men något kommer jag väl på… Morr!

Igår hade Gordon en spännande dag med ettårsvaccination ( som han fixade galant ), besök hos mormor samt lek med liten vovve i hundrastgården. Idag hade D en spännande dag med SFI-start. Han verkade nöjd när han kom därifrån så jag hoppas att han kommer att härda ut de 40 veckorna och att spåket ska funka för honom. Ikväll ska vi göra första läxan ihop . Vi träffades för lunch när han slutade idag och för att riktigt få till skolelevskänslan så skjutsade vi varandra på cykel på väg till stan