Har under den senaste veckan fått veta att två killar som jag känner lite grann ska bli pappor och på en och samma dag fick jag veta att två tjejer jag känner är gravida. Det är i det här läget jag hatar att vara jag. Att få veta sånt här ska ju vara 100% positivt och alla ska vara superglada men eftersom min situation är som den är så sabbar det en del, och tyvärr inte bara för mig. Glädjen kantas av oro för att jag ska bli ledsen och jag förstår tanken men önskar att den inte fanns där. Jag är inte ledsen för att någon annan är gravid utan jag är ledsen för att jag inte är det.
Det har varit känslosamma dagar då jag å ena sidan är jätteglad för mina vänner och tycker det ska bli jättespännande att få följa med på den största resan i deras liv och å andra sidan är jag livrädd att jag återigen ska ”missa tåget”. Mina fina tjejer i skåne lyckades ju synka varandra med båda sina barn och båda gångerna hoppades jag att jag skulle hänga med dem. Jag hoppades på gemensam mammaledighet och mysiga dagar ihop men så blev det ju aldrig. Nu ber jag till alla gudar att jag inte ska missa den här vändan också. Det är mycket tankar i huvudet nu. När blir det vår tur? Blir det ens vår tur?
D har försökt att trösta när jag är ledsen och vi har pratat IVF och adoption. När jag i fredags fortfarande inte hört av Migrationsverket och insåg att jag kanske måste avboka tiden vi har för utredning så bara brast det för mig och jag kunde inte sluta gråta. Givetvis var detta strax innan jag skulle till jobbet så jag kom dit rödgråten och inte alls sugen på att vara serviceinriktad i 9 timmar men, the show must go on…
Utredningen skrämmer mig. Jag har längtat efter den i många år då jag inte kunde få den men nu är jag rädd för vad de kommer att hitta och jag är rädd för att ge mig på IVF om det blir aktuellt. Att inseminera sig var så enkelt men IVF verkar så mycket svårare. Det är något jag inte vet ett smack om och det känns stort och läskigt. Just nu känns allt läskigt. Jag känner mig som en liten rädd skrutt.
Idag slog ägglossningstestet om och den lilla smiley-gubben visade sig i rutan. Tänk om det kunde fungera nu och allt blev bra. Det skulle ju ta bort allt det läskiga. Jag vågar knappt hoppas längre.
. Alltid skönt att veta att man har någon att vända sig till med frågor. Känns som att jag inte fattar hälften av vad jag läst om det… Inte omöjligt alls att jag hör av mig. Ha det gott!
!
