Det är stor skillnad på den jag är och den jag vill vara.

Det är inte så stor skillnad på den jag inte vill vara och den jag är.

Varför?

De egenskaper jag har, känner jag till bäst. Jag vet konsekvenserna av mina handlingar. Jag vet hur det är att vara jag. Hur gärna vill jag inte lägga till och dra bort? Varför är det så svårt att vara nöjd med den jag är?

Och ändå vill jag inte vara någon annan. Jag tror jag är den bästa huvudrollsinnehavaren i mitt liv. Julia Roberts skulle spela över. Jennifer Lopez är för mycket underdog. Cathrine Zeta Jones, bara för mycket, av allt. Det vore kul att ta en kaffe med Regissören. Men den personen kanske också är jag?

Livets mening är att överleva. Vägen är fylld av prövningar. Hur tar man sig så långt som möjligt så bra som möjligt? Hur uppnår man en tillfredställande livsvisdom?

Det är det jag är inne på nu. Det kostiga är att man behöver köra på för långt åt ett håll innan man inser att det är just balansen som är det viktiga. Balans psykiskt och fysiskt. Känna sig själv och kompensera för obalanser.

Förbereda sig vid 30 för ett liv till 120. Ja, just det att ha 90 år kvar!

Hm, jag ändrar det här innlägget om bekvämlighetszonen. Det är fördelen med att ha en öppen bloggg. Man får ändra sig. Synd bara alla idéer som inte hinner ner i den..

Man jag är tveksam till bekvämlighetszon, jag tror att det rör sig om så mycket mer. Trygghet, att må bra osv. Jag tror inte på chockbehandling. Men det hindrar mig inte för att ibland ta mig i kragen och ge mig ut i det okända. Möta ny energi på en ny plats, med nya människor eller från mig.

Känn Dig inte tvingad att gå utanför Din bekvämlighetszon. Du märker när det är dags. Den som pratar om bekvämlighetszon, pratar förmodligen om något annat. Tror jag.

Hur sjutton gör man? Hur och när lämnar man en fest? Vilka känslor drabbar en när man lämnar sitt jobb? Hur bryter man upp ett förhållande som inte längre fungerar? Hur bryter man med en del av sig själv? Kan man det?

Finns det bättre sätt än andra? Vad är det som gör ont? Varför blir man så osäker när man plötsligt står med två packade väskor i hallen?

Och sen vad händer sen? Det är som att stå i en sluss där vinddraget är påtagligt. Det lyser i båda riktningarna. Å ena sidan så är den gamla dörren stängd, å andra sidan har den nya dörren inte öppnats än.

Ytterligare en paradox:

Den som verkar stark kan vara svag under ytan. Den som är väldigt övertygad i en fråga kan först ha behövt övertyga sig själv.

Den informella ledaren kan vara den som ser svag ut, ändå är det den som får sin vilja igenom.

Allting är inte vad det ser ut att vara. Men ett stalltips är prova motsatsen till vad du ser eller tror eller hör, och finn att det kan ge ny information.

När man känner igen och tillgodoser egna behov.

När man känner igen och kan möta eget obehag.

När man vet hur och när man mår bra.

Och inte ta på sig mer än det som är mitt. Inte anklagar andra för mer än det som är deras. Och när man kan lämna ifrån sig oro och skjuta alla små problem tillfälligt åt sidan, till förmån för det som är viktigt.

Jag har många idéer om det här just nu. Det är förunderligt hur mycket lättare och klarare det kan bli. Att möta sig själv. Habegär på personlig mognad och visdom, åt mig och alla andra.

Mycket av vad Du tänker idag, tänkte Du också igår.

Många av Dina tankar tänkte också Dina föräldrar och deras föräldrar.

Vissa problem är eviga.

Vad ska vi ha till middag? Varför skriker bebisen? När ska det sluta regna?

Men vad händer med vår kunskap? Vad händer med den samlade världens kunskap?

Kanske tas den bättre till vara om man avståndet minskar mellan generationerna. Läsa böcker, gamla böcker. Lyssna på tankar, gamla tankar. Lyssna ända till punkt och på tystnaden som kommer efter.

Studera och Reflektera.

Aha -det är därför det är så bra med studier, det hade jag glömt.

Läste om konstfacks vårutställning. Den brukar tydligen vara ett tecken på om människan söker sig inombords, bortåt, kommer med kritik till samhället eller andra riktningar. Utställningen visade elevernas längtan tillbaka till naturen.

Det gick också att läsa om Afrika som odlar ekologiskt då de inte har råd med bekämpningsmedel och konstgödsel. Dessutom kan de exportera till oss, som inte har lika mång ekologiska odlingar. De borde rikligt belönas och dela med sig av sin kunskap, allt för att rädda den goda jorden!

I samma tidning kunde man läsa om Stonehedge som egentligen var ett hälsomhem med vattenkälla, en vallfärdsort eftersom man hittat skelett av människor som härstammade från andra delar av landet, med tecken på ovanligt mycket sjukdomsproblem. Inget är nytt under solen. Människans hälsa är lika viktig nu som då.

Jag är svag för mina idoler.

En är rolig, barnslig, romantisk och spexig.

En är långsam djup, finurlig, litterär, försonande och eftertänksam.

En är kritisk, ifrågasättande, rak, ärlig, vetenskaplig och tror trots alla tvivel och kämpar med det.

En odlar energiskt, alltid på väg men ändå alltid hemma, har alltid ett bord dukat för gäster och kan allt hon ger sig på.

Och så tänker jag,

att allt det där,

alla de där fantastiska människorna,

lite av det de har,

det finns också i mig.

Har hittat ännu en paradox i mitt liv. Jag älskar nämligen att flyga (utom att packa, förseningar och att vara ute i sista minuten). Jag älskar Arlanda och Kastrup. Att gå i avgångshallar med gater som leder till olika platser. Andra språk, taxfreebutiker (som man ändå inte handlar i), Arlanda Express (och flygbussar). Köande kan vara helt ok. Och som igår, sitta på första raden och plöja nyhetstidningar och Champange…

Men sen är jag löjligt rädd för luftgropar och att tappa kontroll. Att vara beroende av tekniken, någon annans omdöme och ansvar. Som hjälp har jag affirmationer, ser framför mig hur varje minut, plan efter plan lämnar mark i en parabel och landar därefter, som bussar, båtar och tåg allt efter sina tidtabeller och skakar under olika förhållanden.

Det blir svårt att offra flygandet för miljön. Människans frihetssökande är för stort. Jag tror på gröna inflygningar, nya bränslen, avgasrening och teknisk utveckling. Jag vill ha fortsatt utveckling i Sverige – vi kan vara ett ansvarstagande ledande land, med miljö och utveckling i fokus. Jag vet att vi har kompetensen.