Har hittat ännu en paradox i mitt liv. Jag älskar nämligen att flyga (utom att packa, förseningar och att vara ute i sista minuten). Jag älskar Arlanda och Kastrup. Att gå i avgångshallar med gater som leder till olika platser. Andra språk, taxfreebutiker (som man ändå inte handlar i), Arlanda Express (och flygbussar). Köande kan vara helt ok. Och som igår, sitta på första raden och plöja nyhetstidningar och Champange…

Men sen är jag löjligt rädd för luftgropar och att tappa kontroll. Att vara beroende av tekniken, någon annans omdöme och ansvar. Som hjälp har jag affirmationer, ser framför mig hur varje minut, plan efter plan lämnar mark i en parabel och landar därefter, som bussar, båtar och tåg allt efter sina tidtabeller och skakar under olika förhållanden.

Det blir svårt att offra flygandet för miljön. Människans frihetssökande är för stort. Jag tror på gröna inflygningar, nya bränslen, avgasrening och teknisk utveckling. Jag vill ha fortsatt utveckling i Sverige – vi kan vara ett ansvarstagande ledande land, med miljö och utveckling i fokus. Jag vet att vi har kompetensen.