Kommentar till tidigare funderingar om Gud:

En Iransk poet har skrivit en dialog mellan människan och jorden. Människan söker efter Gud i himlen och universum, men allt hon har, har hon fått ifrån jorden.

Kanske är det jorden som skulle behandlas med vördnad och helighet. Den respekt hon förtjänar. Vi tar dess skatter och ger tillbaka sopberg.

Om vi inte hade vatten på jorden skulle temperaturskillnaden mellan natt och dag vara mycket stora. På månen handlar det om hundra grader, och i öknen kan dygnsskillnaden vara 50 grader.

Är Jorden är den enda planeten med vulkaner och jordbävningar? Ett innandömme som lever och som har atmosfär? Är evolutionen vi upplever bara en serie sammanträffanden?

Och spelar det någon roll med mening och slump, är det inte bara ett ytterliggare motsatspar vårt språk har skapat?

Allt liv och alla ting förändras. Det finns inga atomer som står stilla utom vid absoluta nollpunkten. Jag är inne på förändringar. Varför är de så svåra? Varför är vi så rädda för dem? Det är ofta svårt att lämna något välbekannt. Ibland vill man inte vara med om förändringar till något pris. Men kämpar mot det oundvikliga. Processen blir längre.

Min personliga konflikt består i en stark önskan att utvecklas och samtidigt en vägran att ändra mig. Om jag tycker om mig för den jag är, varför skall jag då behöva förändras? Vad gör jag? Håller kvar en bild som inte längre är?

Det är så lätt ge andra råd, säga åt dem att ändra sig, sluta prata och göra något åt saken. Men mina egna inre konflikter har jag svårt att klara ut.

Det finns ny energi bakom det svåra. Men hur tar man sig dit? Och hur gör man upp med sig själv? Jag tror inte att man kan avstå från förändringar, bara förhala dem.

Jag skrev tidigare att min Gud alltid ger en chans till. Men vad händer då?

Vem tar ansvar för första chansen? Gör jag då någonsin ett ärligt försök?Behöver jag verkligen en andra chans? Hur många chanser kan får man?

Jag tar inte tillbaka de här med andra chansen, men det är ingen enkel frågeställning. Klart att första, andra och 34:e chansen har betydelse!

Vem är Gud?

Jag tror att Gud tar den gestalt som vi frågar efter. Behöver vi en andra chans då ger Gud den. Behöver vi en som dömer, då uppfinner vi det. Vi projecerar det vi vill och behöver på Gud. Det innebär inte att jag frångår min tro. Vi måste ju få det vi behöver. Och när vi behöver lämna över ansvaret så har vi den möjligheten. Vi är inga fullkomliga människor, vi försöker så gott vi kan. Och vi behöver tro på oss själva, det kan vara lika svårt det.

Gud går inte att beskriva, vårt språk är utvecklat till att handla om andra saker: motsättningar, uteslutningar, begränsningar, för att förenkla, förklara och rama in. Gud är inte det. Gud bara är. Tror jag, vad tror Du?

Ja, kära läsare, bloggen har bytt namn. Från att ha varit en strategisk medborgare till att bli en reflekterande. Vem är det föresten som vet vad som är strategiskt? Det vet man först i efterhand eller med lite perspektiv. Vad som är reflekterande vet jag inte heller. Men jag vill försöka se saker i olika perspektiv. Som ett prisma bryter vitt ljus, som egentligen består av många färger.

Ofta händer det att jag får många idéer på en gång. Många spår. Flera trådar på ett samtalsämne eller alternativa handlingar. Hur väljer hjärnan vilket spår att gå på? Varför kan man inte få använda alla vägar? Läsa alla olika slut på historien? Är det för att allt är möjligt? Vad händer med alla val vi väljer bort? Det finns en teori om att vi får allt vi väljer men också allt vi väljer bort. Ibland upplever jag att det är antingen eller, men mycket oftare både och.

Det har varit perioder då jag omprövat det mesta. Första perioden jag minns, var när fröken och mamma sa olika saker, bara en kunde ha rätt. Andra perioden var högstadiet då jag upplevde starkt att människor sa en sak och gjorde en annan. Världen var skenhelig. Sen har jag lugnat mig. Nu står jag istället med förundran och ser skiftningar, och kan knappt förstå mig själv. Varför är inte jag konstant, stabil? Varför kan jag inte ens beskriva mig själv, med en bild som också stämmer i nästa stund?

Jag är kristen, men inte en god sådan. Jag är:  

En som kämpar med sin tro.

En som glömmer, drömmer och vaknar i olika tillstånd.

En som vill. En som gräver och gräver och ger opp.

En som springer i 150 km/h, svettas och springer in i väggen.

En som ramlar i diket, haltar och har långt kvar.

En som får skjuts en bit.

En som råkar ligga kvar i sängen.

En som får värsta AHA-upplevelsen.

En som har missförstått allt inklusive mig själv.

En som skrattar och tycker det är kul.

En som gråter över att ingen förstår mig, aldrig nånsin.

En som kunde förklara något för en annan.

En som älskar, och en som grämer sig.

En som funderar på livets mening.

En som tänker, varför inte?

En som är rädd, men också en som är modig.

En som säger: Jag också! Ta mig med!

Om någon ska vara kristen, så är det nog jag, men inte en god kristen. Men kanske om jag får en chans till.. Och min Gud ger alltid en chans till.

Det är så lätt att kritisera och så svårt att leva. Lätt att stå vid sidan om och kommentera, le överseende eller veta bättre. Men jag är delaktig, en medspelare. Det är svårt att analysera när man är mitt uppe i något. Bäst då att fokusera på att ta beslut och analysera sedan eller före.

Vi kan fortfarande inte döma varandra, att vi aldrig lär oss. Rätt och fel är luddiga begrepp, mycket luddigare än vi kan föreställa oss. Men det innebär inte en uppmuntran till brott och illvilliga handlingar mot oss själva eller andra.

Läste igenom flera av de senaste inläggen och det är ju inte så dumt i alla fall. Jag tycker likadant fortfarande. Envis nog att hålla fast vid vissa saker och enträget ifrågasätta andra saker. Min tveksamhet ligger just nu i att det är aningens privata tankar, men får jag kommentarer så är det svårare att sluta..

Dessutom har jag en del nya funderingar från förra veckan och helgen. Kanske kommer de upp här, om en stund.

Just nu är jag väldigt nära att avsluta den här bloggen. Vad jag har lärt mig av det hela är; att jag vet väldigt lite om ganska lite. Funderingar leder oftast ingen vart. Är min hjärna alltför begränsad? Det är intressant med paradoxer, frågor, motsatser.. Men som människa verkar det vara omöjligt att vara konsekvent och leva som man lär, utom när det gäller våra svaga sidor. Finn styrka i sårbarheten. Livet är en kamp. Med oss själva och våra medmänniskor som ganska tuffa med och motspelare.

”Men detta är inte slutet Babette! Jag känner mig viss om att det här inte är slutet. I Paradiset kommer Du att vara den stora konstnär som det var Guds mening att Du skulle bli! Å, vad Du kommer att hänföra änglarna.”

Ur min favorit ”Babettes gästabud” av Karen Blixen.

Jag får fina råd från mina läsare. Det räcker om man tycker om sig själv, man ska inte grubbla för mycket. Lev livet istället för att analysera det. Ja absolut och det låter så lätt. Mitt förra inlägg var inte så bra, det var oklart.

Är ökad självkännedom bra eller dåligt? Det beror på vem man är. Skämt åsidå, jag tror att man mest blir mer förvirrad. Men kan man behålla sitt lugn i förvirringen är det bra. Kan man vara i sin egen förvirring är det lättare och lustigare att möta en förvirrad omvärld. Ibland.

Just nu retar jag mig på att allting är en kombination och allting är sant.