Vårt tangentbord till den stationära datorn har sagt tack och adjö. Den funkar inte, och därför kommer detta inlägg bara att handla om att konstatera detta faktum. Att skriva långa haranger på den bärbara är nämligen förenat med vissa publiceringsmässiga risker eftersom den är så långsam. Jag får vara nöjd om det överhuvudtaget går att publicera det här inlägget.  När ska all otur sluta att grina oss i ansiktet?

Alltså, ingen låt, ingen humor, bara ett krasst konstaterande om lagen om alltings jävlighet. Tack för ikväll och välkommen åter – någongång, kanske, om jag orkar.

Vilken värme. Fick lov att rota fram shortsen för första gången i år efter att ha svettats runt Svartån via Hästhagen. Det gick lika bra utan stavar. Kände mig mindre vinglig än vanligt, vilket i och för sig inte säger så mycket, men jag lyckades i alla fall hålla mig på gångbanan.

Trots det fina vädret fortsatte jag förmiddagen inomhus, dels med att bränna ut mängder av filmer och TV-serier som låg och skvalpade på hårddisken, och dels med att sätta in en annons på vår gamla SAAB som vi ställde av igår kväll. Efter att ha ha tagit del av de absurda annonserna på sajten ”bestofblocket” fick jag blodad tand och tänkte skoja till det lite. Jag vet inte om det blev så värst lustigt, och oavsett vilket så är det ännu ingen hugad spekulant som har ringt. 1000 kronor kanske låter mycket för den gamla häcken, men bara dubbdäcken är säkert värda 1500 spänn. De köpte vi nya i november förra året. Dessutom ska man ha i åtanke att bilen går bra när den väl startar. Det är inga som helst fel på motorn.

Ni hör hur jag låter, som värsta bilskojaren. Kanske ska jag spara säljsnacket tills det blir riktigt aktuellt, men under tiden kan ni ju passa på att njuta av annonsen på Blocket. Visst blir ni lite sugna på att hala fram plånboken. Det är sannerligen inte varje dag en sådan pärla är ute till försäljning. Döm själva:

www.blocket.se/vi/21413151.htm

Den gröna bilen i bakgrunden i Blocket-annonsen är vår nya kärra, som jag har skrutit så om tidigare. Om ni suktar efter en mer detaljerad bild av fååården, så har ni den här nedan, i allsköns prakt. Har ni sett något liknande? Nej, just det. Bilen är helt enkelt unik. Påminner den inte lite om ett utställningsexemplar från valfri bilsalong? Ni vet, de här demobilarna som brukar omges av bikiniklädda blondiner, vars enda uppgift är att sprida glans och fägring åt utställningsobjektet. Skillnaden är att vår bil inte behöver några galanta damer för att imponera på omgivningen. Det räcker att stå parkerad bredvid vår gamla bil. 

Jag vet, det är absolut inte kutym att snacka vitt och brett om sina barn, att de är si och så duktiga, och att de har lyckats göra än det ena och än det andra. Men ibland måste man som förälder tillåta sig att ändå få vara lite stolt över sina ättelägg, inte bara i hemmets lugna vrå, utan också i mer offentliga sammanhang. Som i den här bloggen exempelvis.

Jag var på utvecklingssamtal med sonen idag. Han går i förskolan och längtar redan efter att få börja ettan till hösten. Lekisfröken tog fram sonens portfoliopärm, där personalen med grön färg hade fyllt i de färdigheter som han behärskar. Och jag lovar, det var grönt överallt. Det enda sonen inte riktigt klarar av ännu är att knyta skorna, vilket må vara hänt. Som förälder var det absolut bästa att få höra, att han är en bra kompis, att han är empatisk, och att han är snäll. Fröken drog sig till minnes att hon har sagt till honom på skarpen vid ett enda tillfälle, och det var tidigt förra hösten.

Och ändå älskar grabben Star Wars, Pokemon, Batman, Spiderman och gud vet allt. Han springer runt med lasersvärd, ritar monster och superhjältar och klär ut sig till olika varelser, den ena hemskare än den andre. Vad säger expertisen om det? Finns där ändå en psykopat in spe i hans unga kropp, eller är vår son unik i det avseendet, att han kan skilja på fantasi och verklighet?

Att få höra att sonen är snäll och en god kamrat värmer ända in i hjärteroten. Att han också är nyfiken på att lära sig saker är ren bonus. Det tycker i alla fall jag. Viktigast är trots allt, att han är en bra människa.

Jag brukar ju avsluta alla inlägg med en liten musikalisk truddelutt. Så även idag. Eftersom jag har fått till uppgift att fylla Fotbollsproffsets nyinköpta Ipod Nano med musik har jag genomgått en slags musikalisk metamorfos och försökt sätta mig in i hans musiksmak. Vilket inte är det lättaste. Dels är han ung, vilket begränsar hans referensramar bakåt i tiden, och dels hyser han en viss förkärlek till eurodisco. Jag har verkligen gjort mitt bästa för att scanna av Europas dansgolv, och den här låten kan till och med jag acceptera. Den är egentligen från 2002, men originalet är så platt, att jag förstår om alla danssugna föredrar den här versionen. Som sagt, det tar emot att erkänna det, men det här är jäkligt bra inom just den genren vi talar om. Håll till godo Fotbollsproffset och alla ni andra som gillar den här typen av förfestmusik:

Fantastiskt grillväder, sambons marinad och rotfrukter i ugn med lite olja och flingsalt, lite gott att dricka…och så, vän av ordning öppnar balkongdörren på vid gavel: ”Hallå, skulle ni kunna grilla någon annanstans. Det stinker rök och tändvätska i hela lägenheten”.

Vi grillar inte på uteplatsen, utan intill soprummet flera meter från fastigheten. Visst, det osar lite, men herregud, det är lördagkväll och årets hittills bästa grillväder. Man känner att försommaren är i antågande, och många glada människor fyller parken med engångsgrillar, kalla öl och kubbspel. Men det ska alltid komma någon sur jävel och förstöra stämningen. Jag tänker: Flytta ut i skogen om du inte tål lite grillukt under några få minuter en varm och skön lördagkväll.

Men, men, som de lydiga och följsamma hyresgäster vi är, så flyttades grillen över gatan och ställdes upp i gräskanten, ytterligare fem meter bort men garanterat på en plats där inga protester biter. Naturligtvis gör det ingen skillnad ur rökhänseende, men grannen på balkongen ovanför har fått sina sekunder att kanalisera sin oförlösta ilska på.

Sonen och jag var och tittade på fotboll igår. Forward, med Fotbollsproffset i laget, mötte Gröndal från Stockholm, och sonen hade dagen till ära gjort en flagga med Forwards och Fotbollsproffsets namn på. Själv svarade jag för musikblandningen, som hördes i högtalarna inför matchen och i halvtid. Det skrålade bra ur de spruckna högtalarna och kepsgubbarna på läktaren höll för öronen i väntan på att speakern istället skulle börja att presentera laguppställningarna.

Fotbollsproffset är något av stjärna i laget, och mycket av Forwards spel kretsar kring honom. Nu är han dock lite otränad, men det hindrade inte honom från att göra ett riktigt YouTube-mål, en så kallad strut från 25 meter. Tyvärr blev han skadad i andra halvlek och tvingades utgå, men Forward lyckades ändå spela oavgjort, 2-2, mot en av seriefavoriterna – till bortalagets huligansupportrars förtret.

Styrkta av en och annan pilsner skreks det ordentligt på läktaren, och det skulle väl vara helt okej, om det inte var för det faktum att den lilla supporterskaran bestod av idel herrar i övre medelåldern. Då är det inte lika skoj längre, snarare patetiskt, eftersom gubbarna skällde mer på Forwards spelare än vad de hejade på sina egna.

Spridda okvädingsord är väl så långt man kan komma från de här samstämda supportrarna. ”You´ll never walk alone”. Ståpälsvarning

.

Okej, jag lovar att inte trötta ut er med indignerade och svavelosande haranger om min anställning på Mikaelskolan. Boooring…och de flesta av er vet säkert redan vad som har hänt – att jag inte uppfyller kravet på antal dagars tjänstgöring för att bli fast anställd i kommunen, och att jag heller inte kommer att ha möjlighet att stämpla upp skillnaden mellan min sjukskrivning (75 procent) och full ersättning eftersom A-kassan kräver att man ska ha jobbat minst 80 timmar i månaden under de senaste 12 månaderna.

Var jag har hållit hus någonstans under det senaste året torde de flesta känna till, och det kan jag inte göra så mycket åt. I övrigt finns det hur mycket som helst att säga kring kommunens agerande i den här frågan – om bristen på empati, solidaritet, förståelse, osv, osv – men jag känner, att jag just nu befinner mig i en pågående process, som förhoppningsvis kommer att mynna ut i något gott – men där är jag inte ännu, och det känns som om jag inte vill älta allting i bloggen. Åtminstone inte just nu.

Istället kan jag meddela, att bilen går bra. Växellådan håller fortfarande ihop och avgassystemet har inte släppt. Med vår otur kunde man kanske ha befarat det värsta, men faktum är att vi hittills (efter ett dygn, hahaha) fortfarande känner oss nöjda och tillfreds med bilens beskaffenhet. Idag har vi till och med använt dragkroken, då vi satte på ett cykelställ och fraktade sambons cykel från sjukhuset och hem.

Väl hemma fick jag för mig att testa cykeln, en balansakt som jag har dragit mig för att utföra sedan jag, under överinseende av min sjukgymnast, vinglade runt i sjukhusets kulvert någon gång i början av januari.

Vad har då hänt balansmässigt under dessa månader? Knappast någonting, om jag ska vara ärlig. Det känns lite tråkigt, men kan också bero på att jag inte har gett cykelträningen någon chans under våren. Nu kände jag mig lite väl yr i mössan där jag satt och försökte svänga och trampa samtidigt. Sonen, 6 år, föreslog stödhjul och sambon skrattade hjärtligt -med mig, inte åt mig, eller hur det nu var.

Cykelbanan var hursomhelst inte tillräckligt bred, utan jag begav mig ofrivilligt nerför en grässlänt innan jag fick stopp på det svårbemästrade ekipaget. Sedan gick det bättre. Jag tog mig för egen maskin den korta sträckan från parkeringen till fastigheten utan att ramla en enda gång. Fantastiskt. Och utan stödhjul. Dock, nu kan det bara bli bättre…

Ingen gymträning idag. Glömde träningsbyxorna hemma, och på gymmet hade de inga att låna ut. Och eftersom jag inte gärna tränar i kalsonger var det bara att bita i det sura äpplet, slänga sig i duschen utan att ha svettats en enda centiliter, byta kläder och sedan traska från stan till skolan. Snopet. Men som gymägaren sa: ”Se det positivt, nu slapp du ju träna, det som är så jobbigt”.

På tal om cyklar. Kommer ni ihåg den här låten från 1975? Rabiata textanalytiker vill ha det till att låten, med tanke på texten i versen, handlar om kokain, men i min oskuldsfulla värld handlar den om en vit cykel. Punkt.

Jaha, då är gamla Bettans saga all. Vi tänker inte laga upp den. Istället kommer vi att sälja den för en tusenlapp, vilket väl är vad bara däcken är värda. Ett kanonpris med andra ord…för händige herrn, som kan få ordning på länkarmar, reflektorer och gud vet vad. I övrigt går bilen som en klocka. När den startar. Vilket den inte gör för närvarande. Den är död. Inte ett ljud när tädningsnyckeln vrids om. Vad det kan vara för fel? Vet inte. Det går nämligen inte att öppna huven.

Men nu över till något betydligt roligare. Vi har köpt oss en ny (gammal) bil. Bara sisådär. Från att vi fick syn på bilen på nätet (syn och syn förresten, annonsen saknade bild) till kontraktet skrevs tog det en timma. Så kan det gå. Men vi tar det från början.

Under de senaste dagarna har jag dammsugit nätet i jakt på en bil för max 20000 kronor. Tidigt kom jag fram till att vi inte skulle ge oss in i någon privat affär. Varken jag eller sambon är några hejare på bilar, och vill man lura oss, så ska väl det inte bereda några som helst problem. Återstod då bilfirmornas utbud.

Efter idogt letande hittade jag tre bilar som skulle kunna passa. Rådgjorde med vänner, släktingar och arbetskamrater, och var sånär i begrepp att åka och kolla på bilarna. Då, plötsligt talade en inre röst till mig som sa att jag nog borde kolla upp dessa bilfirmor lite närmare. Vilket jag också gjorde. Och jag kan säga, att den läsningen var inte speciellt upplyftande för att uttrycka saken milt.

Istället föddes tanken på att försöka hitta en bil hos någon av de etablerade märkesbilhandlarna. Alla dessa fanns representerade på ”Biltorget”, men det sammanlagda utbudet var ytterst begränsat. Det fanns bara tre bilar till försäljning. En av dessa fångade dock mitt intresse. Tyvärr fanns ingen bild publicerad, men magkänslan sa ändå att en Ford Escort Ghia Combi 16v -98, 11000 mil, för 19500 kronor, borde vara ett hyggligt bra köp.

Jag skickade iväg ett mail och försäljaren ringde upp tio minuter senare. Han sa naturligtvis det jag vill höra, och strax därpå var vi på plats på ”Bilexpo”, som egentligen saluför Mitsubishi och Hyundai, och kollade in pärlan. Jag och Bovärden, som var med som moraliskt stöd, tog en liten sväng och båda kände vi att det var läge att slå till. Vilket vi också gjorde - efter ett mindre prutande, som resulterade i att vi fick bilen för 18100 kronor. Och för detta nypris för en moped fick vi:

• en bil med fullständig servicehistorik
• en bil vars tidigare ägare bytte kamrem vid 7000 mil
• en bil som aldrig har fått någon besiktningsanmärkning
• metalliclack, lättmetallfälgar, AC, larm, elhissar, servo, dragkrok, träpanel
• en bil som är praktiskt taget rostfri
• en bil med bara några få ägare, som alla har skött den efter konstens alla regler

För drygt 18000 kronor. Som sagt, jag tror att vi har gjort ett bra köp. Vad tror ni? I morgon får vi hämta den.

Och vad kan då passa bättre än att spela den här låten. Som halvinvalid är jag ännu inte betrodd att köra själv. Så därför, precis som i visan, överlåter jag denna ädla konst åt min egen lilla ”baby”:

Har blivit politisk aktivist i Piratpartiet. Efter den horribla domen i Tingsrätten behövs lite nytt liv i den politiska debatten, och nu är det alltså dags för mig att stå på barrikaderna.

Nej, skämt åsido – men medlemsskapet var gratis, och allt som är gratis är per definition bra för mig. Jag är blott en passiv medlem, vars enda uppgift är att hålla reda på datumet för EU-valet. Det är väl först då jag kommer att göra min röst hörd.

Höja rösten borde jag också göra när det gäller Örebro kommuns regler för tillsvidareanställningar. Har fått svar från en så kallad personalspecialist om varför jag inte har rätt att bli ”inlasad”. Han skriver: ”För att få en tillsvidareanställning så krävs 721 dagar som vikarie eller 721 dagar i allmän visstidsanställning. De här två anställningsformerna kan inte läggas ihop och du når tyvärr inte upp till de 721 dagarna i något fall.”

Men herregud, jag har ju bara haft en anställningsform, och den har jag haft i tre läsår. Och det kan ju vilken idiot som helst räkna ut, att det blir mer än 721 dagar. Jag skrev ett snabbt svar till Herr Personalspecialisten, även om jag var lite mildare i formuleringarna än här i bloggen, men har ännu inte fått något nytt svar. Det blir en cliffhanger till nästa blogginlägg.

 I vilket fall som helst känner jag mig lite tilltufsad just nu, och om det trots allt blir så, att jag inte har något jobb att gå tillbaks till efter sommaren – ja, då vet jag ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Man är ju inte direkt het på arbetsmarknaden som strokeskadad och förmögen att jobba bara 25 procent, som det ser ut idag. Vore det inte samhällsekonomiskt bättre, att ha mig kvar i anställning, än att jag ska tvingas till andra typer av rehabilliteringsåtgärder?

Men sånt skiter väl höga vederbörande i. Jag säger som min gamle vapendragare Kroppy – Sverige har blivit kallare. De som har, de har så in i helvete. De som inget har, ja de ska klämmas åt, förnedras och stå med mössan i hand. Empati med de svagaste, glöm det? Sköt dig själv och skit i andra.

Så var det sagt. I övrigt, så fick jag inget nytt tuppkamsfett i mitt förlamade stämband. Jag fick göra ett röstprov och min läkare konstaterade då att jag fortfarande har en bra klang i rösten, om än något skrovlig. Detta kunde också vidimeras med en liten filmsnutt, som visade att mitt förlamade stämband inte har tappat så mycket i spänst sedan jag fick injektionen för cirka tre månader sedan.

Så nu kommer jag att gå hos en logoped under en månad, för att träna upp min röst ytterligare, och sedan väntar eventuellt en riktig operation för att åstadkomma någon slags permanent lösning.

Var med sambon, sonen och svärmor på Conventum och såg dottern medverka i Karl Johan Skolas traditionella vårkonsert. Som vanligt bjöds publiken på ett proffsigt arrangemang med årets avgångsklasser i spetsen. Det var dock en liten tjej i fyran som imponerade mest. Efter pausen satte sig Alexandra Ruborg i klass 4A bakom pianot och spelade Chopin så att den berömde tonsättaren måste ha rest sig ur sin grav och ropat ”Bravo”. För maken till talangfull pianosolist har jag aldrig sett i verkligheten. Det är sånt som bara förekommer i YouTube-klipp. Och som av en händelse är hennes nummer redan utlagd på YouTube. Visserligen filmat med mobilkamera, vilket gör att flickan knappt syns. Men ljudupptagningen är det inget fel på, och vore jag inte där själv och såg vad som utspelade sig , så skulle jag tro att klippet var fejk – att ljudet var pålagt i efterhand.

Det tål att upprepas. Alexandra går i fyran. Hon är bara tio år. Ja, jisses.

Vår i luften, på gränsen till försommarväder. Kaffe på uteplatsen. Man kunde ha det sämre. Men också bättre naturligtvis. Man kunde exempelvis vara frisk och ha ett jobb att gå till när sommaren är till ända.

Fortfarande känns det för jävligt, eftersom jag ännu inte har fått någon motivering till varför just jag inte är berättigad en tillsvidareanställning inom kommunen trots att jag har jobbat på Mikaelskolan och på Brukets skola i drygt tre år. Dagar har jag i alla fall samlat på mig så att det räcker och blir över.

Men det är väl ödets ironi att jag inte ska vara nöjd och glad. Ibland funderar jag på om det här är straffet för synder jag har begått i ett tidigare liv. All jävelskap tycks ju drabba mig.

Som tur är har jag en mor (och en far också, naturligtvis) som efter bästa förmåga stöttar upp denna sköra varelse och hans älskade familj. Nåddes i morse av den glädjande nyheten att morsan har sålt sitt hus och ska flytta till en nyrenoverad trerumslägenhet närmare centrum i staden där hon bor. Handpenningen är redan betald, vilket också kom sonen tillgodo. För så är det nämligen, att vi som bekant har en bil som sjunger på sista versen. Den kan vi laga upp nu, och dessutom köpa en uppsättning nya sommardäck. Eller om vi ska chansa och köpa en annan begagnad bil. Problemet är, att vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Gamla Bettan är nämligen helt okej i motorn. Den går som en klocka, men behöver som alla gamla bilar lite extra vård och omsorg.

Vad tycker ni? Ska vi bekosta en renovering för ca 8000 spänn inklusive nya sommardäck, eller ska vi chansa och slå till på en annan gammal häck? Kanske är det rentav någon av läsarna av denna blogg som har en bil till salu för sisådär tio papp. I så fall kan ni väl hojta till. Den måste vara skattad och besiktigad, och den ska starta utan att man ska behöva be en bön varje gång man sätter sig bakom ratten. Och ingår det vinterdäck är det naturligtvis ett plus.

Jag har skrivit det tidigare, och här är beviset. Mastodon gör Ozzy-musik bättre än Ozzy själv just nu. ”The Last Baron” är det allra bästa exemplet. Vilken låt. Inte helt lättuggat, men ack så bra.

Just nu känns det jävligt tungt. Som det ser ut idag kommer jag inte att bli tillsvidareanställd i kommunen. Jag vet ännu inte varför. Innan motivet presenteras för mig i morgon vill jag inte utveckla mina tankegångar, men så tungt känns det idag att jag inte orkar skriva något mer än dessa rader. Istället får ni hålla tillgodo med den här låten, som jag inte förstår ett ord av, eftersom sångaren är skotte, men som på något sätt ändå beskriver mina känslor just nu – smärta, svärta, desperation. Som ett suggestivt primalskrik – ahhhhhh:

I mitt tidigare blogginlägg idag skrev jag om mina funderingar att stänga bloggen. Men så fort det händer idiotiska saker är det lätt att komma på andra tankar. Ni som följer den här bloggen känner till historien om tjejen på Teknikmagasinet som krävde att få tillbaks innerkartongen till en webkamera som jag bytte in. Jag lovade självklart att komma tillbaks med kartongen, men bröt löftet i samma ögonblick som jag lämnade biuitiken. Maken till konstigt krav har jag väl aldrig hört talas om. Dessutom var hon envis, den unga damen. Hon ville att jag skulle säga exakt vilken dag jag ämnade att komma tillbaks med kartongen, som jag vsisste låg sönderriven i pappersinsamlkingen.

”Jag kommer senast i övermorgon”, sa jag bara för att ha något att säga. Herregud, hon skulle väl ändå inte ringa hem till mig. Trodde jag. För gissa vem som ringde i eftermiddags? ”Var är kartongen som du lovade att komma tillbaks med?”, hörde jag tjejen säga i andra änden, och jag höll bokstavkligen på att ramla baklänges. Var det ett skämt? Var jag utsatt för ett practical joke? Stod månne sambon i rummet intill och fnissade skadeglatt? Nej då, inte alls. Den unga damen i kassan menade allvar, och jag tvingades att spela med i det allvarliga samtalet, men i själva verket höll jag på att brista ut i skratt. Här har det gått åtminstone två veckor sedan jag bytte webkameran mot en bättre modell, och frågan är nu om expediten sedan dess har legat sömnlös på nätterna och grubblat över den försvunna kartongen? Man kan ju i alla fall misstänka att så är fallet.

”Ja ja, jag får väl sänka priset på kameran och sälja den utan innerkartong”, suckade kvinnan och av hennes tonfall att döma verkade det som om hon trots allt hoppades på att jag skulle rädda hennes dag och faktiskt lämna tillbaks kartongen. Men icke. Istället upplyste jag henne om att hon var anställd på Teknikmagasinet, ett av landets största företag när det gäller försäljning av just datatillbehör. Hon borde väl i det närmaste bada i gamla innerkartonger. Ett samtal till grossisten ifråga borde kunna lösa problemet.

”Ja, då får det väl bli så”, sa kvinnan uppgivet. ”Du behöver inte leta efter kartongen. Jag fixar det här. Hej då.” Klick 

Jaha, då var påsken till ända. Påskkärringarna har fått sitt godis, lammen har ätits upp, och det har eldats allt från sura löv till en nedsutten soffa från 1983.

Och nu är det alltså meningen att bloggandet ska ta ny fart…men jag vet inte. Jag tycker att det börjar bli tråkigt. Jag lider brist på idéer och skrivandet känns mer som ett tvång än som ett trevligt tidsfördriv när andan faller på. Jag kör ett tag till, men jag undrar om det inte får vara bra lagom till sommarlovet, eller semestern som det heter på vuxenspråk.

Påsken, ja. Jag besökte svärföräldrarnas sommarstuga i Byle utanför Vingåker tillsammans med mina två yngsta barna. Det var så långt från TV-apparater och datorer man kan tänka sig, eftersom det stod en hel del annat på agendan. Bra, tyckte jag. Sisådär, tyckte dottern, 11 år. Sonen, 6 år, finner sig i nästan vad som helst, speciellt när han får möjlighet att köra ”låtsas-morfars” trädgårdstraktor. En ny sådan införskaffade svärfar under lördagen, en 15 hästars Jonsered, som kanske inte går som ett skott, men som onekligen fyller sin funktion.

Under hela helgen eldade vi upp vintern genom att lägga diverse bråte på en brasa vi hade fullt sjå att få fyr på överhuvudtaget. Framåt påskdagen tog det sig dock ordentligt och igår var det bara en askhög kvar av allt ris, löv och diverse annat oidentifierat skräp. Jag utsåg mig själv till förste eldvakt och krattade och skopade aska för glatta livet. Att jag har full känsel i bara min vänstra kroppshalva glömde jag bort lite då och då, vilket också fick konsekvenser. Vid ett tillfälle greppade jag en pinne som hade smitit ut från brasan. Utan att tänka mig för tog jag upp den med högerhanden, höll i den några sekunder eftersom jag samtidigt hanterade krattan med andra hande, och därför inte riktigt visste var jag skulle göra av den.

Plötsligt kände jag en smärta som sköljde genom hela kroppen och jag förstod då att pinnen var varm. Om inte förr så kunde jag konstatera det när jag nuddade den med vänsterhanden. Det var omljligt att hålla kvar fingret mer än ett ögonblick, så varm var pinnen. Och den hade jag alltså greppat med högerhanden i x antal sekunder. Jag kan skatta mig lycklig över att inte ha blivit ordentligt brännskadad.

Det lilla brännmärket till trots, i vanlig ordning var det väldigt trevligt i den lilla sörmländska idyllen intill sjön Tisnaren. Svärfar och jag bastade varje kväll, jag passade på att stavgå fem kilometer vid ett väl valt tillfälle, och om kvällarna hade vi trevligt tillsammans med goda vänner som också har sommarstugor i området, bland andra förre delägaren till konfektionsföretaget Sir och Tiger, som berättade en anekdot som låter som en skröna. Han garanterade dock historiens äkthet, men jag vet inte…Han sa att märket Tiger, som etablerades redan 1903, egentligen kommer av en felsägning. Det var en svensk och en tysk (men inte Bellman) som vid tidpunkten skapade varumärket. Tysken bröt på svenska och hade väldigt svårt för att uttala ordet ”tyger”. Det blev istället ”tiger”, och därmed var varumärket fött. Men, som sagt, kan det verkligen stämma? Visst låter det som en skröna?

När svärfar är med och festar tillsammans med sin äldsta son, alltså sambons bror, ja då står det en hel del musik på programmet. Svärfar har ett eget jazzband och sonen har i det närmaste absolut gehör. Han spelar piano och gitarr, men framför allt är han en fena på träblåsinstrument. Tillsammsns med sin banjospelande far brukar han bjuda gästerna på lite jazziga tongångar, och det är framför allt den här melodin jag förknippar med den musikaliska duon: