Okej, jag lovar att inte trötta ut er med indignerade och svavelosande haranger om min anställning på Mikaelskolan. Boooring…och de flesta av er vet säkert redan vad som har hänt – att jag inte uppfyller kravet på antal dagars tjänstgöring för att bli fast anställd i kommunen, och att jag heller inte kommer att ha möjlighet att stämpla upp skillnaden mellan min sjukskrivning (75 procent) och full ersättning eftersom A-kassan kräver att man ska ha jobbat minst 80 timmar i månaden under de senaste 12 månaderna.

Var jag har hållit hus någonstans under det senaste året torde de flesta känna till, och det kan jag inte göra så mycket åt. I övrigt finns det hur mycket som helst att säga kring kommunens agerande i den här frågan – om bristen på empati, solidaritet, förståelse, osv, osv – men jag känner, att jag just nu befinner mig i en pågående process, som förhoppningsvis kommer att mynna ut i något gott – men där är jag inte ännu, och det känns som om jag inte vill älta allting i bloggen. Åtminstone inte just nu.

Istället kan jag meddela, att bilen går bra. Växellådan håller fortfarande ihop och avgassystemet har inte släppt. Med vår otur kunde man kanske ha befarat det värsta, men faktum är att vi hittills (efter ett dygn, hahaha) fortfarande känner oss nöjda och tillfreds med bilens beskaffenhet. Idag har vi till och med använt dragkroken, då vi satte på ett cykelställ och fraktade sambons cykel från sjukhuset och hem.

Väl hemma fick jag för mig att testa cykeln, en balansakt som jag har dragit mig för att utföra sedan jag, under överinseende av min sjukgymnast, vinglade runt i sjukhusets kulvert någon gång i början av januari.

Vad har då hänt balansmässigt under dessa månader? Knappast någonting, om jag ska vara ärlig. Det känns lite tråkigt, men kan också bero på att jag inte har gett cykelträningen någon chans under våren. Nu kände jag mig lite väl yr i mössan där jag satt och försökte svänga och trampa samtidigt. Sonen, 6 år, föreslog stödhjul och sambon skrattade hjärtligt -med mig, inte åt mig, eller hur det nu var.

Cykelbanan var hursomhelst inte tillräckligt bred, utan jag begav mig ofrivilligt nerför en grässlänt innan jag fick stopp på det svårbemästrade ekipaget. Sedan gick det bättre. Jag tog mig för egen maskin den korta sträckan från parkeringen till fastigheten utan att ramla en enda gång. Fantastiskt. Och utan stödhjul. Dock, nu kan det bara bli bättre…

Ingen gymträning idag. Glömde träningsbyxorna hemma, och på gymmet hade de inga att låna ut. Och eftersom jag inte gärna tränar i kalsonger var det bara att bita i det sura äpplet, slänga sig i duschen utan att ha svettats en enda centiliter, byta kläder och sedan traska från stan till skolan. Snopet. Men som gymägaren sa: ”Se det positivt, nu slapp du ju träna, det som är så jobbigt”.

På tal om cyklar. Kommer ni ihåg den här låten från 1975? Rabiata textanalytiker vill ha det till att låten, med tanke på texten i versen, handlar om kokain, men i min oskuldsfulla värld handlar den om en vit cykel. Punkt.