Jaha, då var påsken till ända. Påskkärringarna har fått sitt godis, lammen har ätits upp, och det har eldats allt från sura löv till en nedsutten soffa från 1983.
Och nu är det alltså meningen att bloggandet ska ta ny fart…men jag vet inte. Jag tycker att det börjar bli tråkigt. Jag lider brist på idéer och skrivandet känns mer som ett tvång än som ett trevligt tidsfördriv när andan faller på. Jag kör ett tag till, men jag undrar om det inte får vara bra lagom till sommarlovet, eller semestern som det heter på vuxenspråk.
Påsken, ja. Jag besökte svärföräldrarnas sommarstuga i Byle utanför Vingåker tillsammans med mina två yngsta barna. Det var så långt från TV-apparater och datorer man kan tänka sig, eftersom det stod en hel del annat på agendan. Bra, tyckte jag. Sisådär, tyckte dottern, 11 år. Sonen, 6 år, finner sig i nästan vad som helst, speciellt när han får möjlighet att köra ”låtsas-morfars” trädgårdstraktor. En ny sådan införskaffade svärfar under lördagen, en 15 hästars Jonsered, som kanske inte går som ett skott, men som onekligen fyller sin funktion.
Under hela helgen eldade vi upp vintern genom att lägga diverse bråte på en brasa vi hade fullt sjå att få fyr på överhuvudtaget. Framåt påskdagen tog det sig dock ordentligt och igår var det bara en askhög kvar av allt ris, löv och diverse annat oidentifierat skräp. Jag utsåg mig själv till förste eldvakt och krattade och skopade aska för glatta livet. Att jag har full känsel i bara min vänstra kroppshalva glömde jag bort lite då och då, vilket också fick konsekvenser. Vid ett tillfälle greppade jag en pinne som hade smitit ut från brasan. Utan att tänka mig för tog jag upp den med högerhanden, höll i den några sekunder eftersom jag samtidigt hanterade krattan med andra hande, och därför inte riktigt visste var jag skulle göra av den.
Plötsligt kände jag en smärta som sköljde genom hela kroppen och jag förstod då att pinnen var varm. Om inte förr så kunde jag konstatera det när jag nuddade den med vänsterhanden. Det var omljligt att hålla kvar fingret mer än ett ögonblick, så varm var pinnen. Och den hade jag alltså greppat med högerhanden i x antal sekunder. Jag kan skatta mig lycklig över att inte ha blivit ordentligt brännskadad.
Det lilla brännmärket till trots, i vanlig ordning var det väldigt trevligt i den lilla sörmländska idyllen intill sjön Tisnaren. Svärfar och jag bastade varje kväll, jag passade på att stavgå fem kilometer vid ett väl valt tillfälle, och om kvällarna hade vi trevligt tillsammans med goda vänner som också har sommarstugor i området, bland andra förre delägaren till konfektionsföretaget Sir och Tiger, som berättade en anekdot som låter som en skröna. Han garanterade dock historiens äkthet, men jag vet inte…Han sa att märket Tiger, som etablerades redan 1903, egentligen kommer av en felsägning. Det var en svensk och en tysk (men inte Bellman) som vid tidpunkten skapade varumärket. Tysken bröt på svenska och hade väldigt svårt för att uttala ordet ”tyger”. Det blev istället ”tiger”, och därmed var varumärket fött. Men, som sagt, kan det verkligen stämma? Visst låter det som en skröna?
När svärfar är med och festar tillsammans med sin äldsta son, alltså sambons bror, ja då står det en hel del musik på programmet. Svärfar har ett eget jazzband och sonen har i det närmaste absolut gehör. Han spelar piano och gitarr, men framför allt är han en fena på träblåsinstrument. Tillsammsns med sin banjospelande far brukar han bjuda gästerna på lite jazziga tongångar, och det är framför allt den här melodin jag förknippar med den musikaliska duon:
