Vilken värme. Fick lov att rota fram shortsen för första gången i år efter att ha svettats runt Svartån via Hästhagen. Det gick lika bra utan stavar. Kände mig mindre vinglig än vanligt, vilket i och för sig inte säger så mycket, men jag lyckades i alla fall hålla mig på gångbanan.

Trots det fina vädret fortsatte jag förmiddagen inomhus, dels med att bränna ut mängder av filmer och TV-serier som låg och skvalpade på hårddisken, och dels med att sätta in en annons på vår gamla SAAB som vi ställde av igår kväll. Efter att ha ha tagit del av de absurda annonserna på sajten ”bestofblocket” fick jag blodad tand och tänkte skoja till det lite. Jag vet inte om det blev så värst lustigt, och oavsett vilket så är det ännu ingen hugad spekulant som har ringt. 1000 kronor kanske låter mycket för den gamla häcken, men bara dubbdäcken är säkert värda 1500 spänn. De köpte vi nya i november förra året. Dessutom ska man ha i åtanke att bilen går bra när den väl startar. Det är inga som helst fel på motorn.

Ni hör hur jag låter, som värsta bilskojaren. Kanske ska jag spara säljsnacket tills det blir riktigt aktuellt, men under tiden kan ni ju passa på att njuta av annonsen på Blocket. Visst blir ni lite sugna på att hala fram plånboken. Det är sannerligen inte varje dag en sådan pärla är ute till försäljning. Döm själva:

www.blocket.se/vi/21413151.htm

Den gröna bilen i bakgrunden i Blocket-annonsen är vår nya kärra, som jag har skrutit så om tidigare. Om ni suktar efter en mer detaljerad bild av fååården, så har ni den här nedan, i allsköns prakt. Har ni sett något liknande? Nej, just det. Bilen är helt enkelt unik. Påminner den inte lite om ett utställningsexemplar från valfri bilsalong? Ni vet, de här demobilarna som brukar omges av bikiniklädda blondiner, vars enda uppgift är att sprida glans och fägring åt utställningsobjektet. Skillnaden är att vår bil inte behöver några galanta damer för att imponera på omgivningen. Det räcker att stå parkerad bredvid vår gamla bil. 

Jag vet, det är absolut inte kutym att snacka vitt och brett om sina barn, att de är si och så duktiga, och att de har lyckats göra än det ena och än det andra. Men ibland måste man som förälder tillåta sig att ändå få vara lite stolt över sina ättelägg, inte bara i hemmets lugna vrå, utan också i mer offentliga sammanhang. Som i den här bloggen exempelvis.

Jag var på utvecklingssamtal med sonen idag. Han går i förskolan och längtar redan efter att få börja ettan till hösten. Lekisfröken tog fram sonens portfoliopärm, där personalen med grön färg hade fyllt i de färdigheter som han behärskar. Och jag lovar, det var grönt överallt. Det enda sonen inte riktigt klarar av ännu är att knyta skorna, vilket må vara hänt. Som förälder var det absolut bästa att få höra, att han är en bra kompis, att han är empatisk, och att han är snäll. Fröken drog sig till minnes att hon har sagt till honom på skarpen vid ett enda tillfälle, och det var tidigt förra hösten.

Och ändå älskar grabben Star Wars, Pokemon, Batman, Spiderman och gud vet allt. Han springer runt med lasersvärd, ritar monster och superhjältar och klär ut sig till olika varelser, den ena hemskare än den andre. Vad säger expertisen om det? Finns där ändå en psykopat in spe i hans unga kropp, eller är vår son unik i det avseendet, att han kan skilja på fantasi och verklighet?

Att få höra att sonen är snäll och en god kamrat värmer ända in i hjärteroten. Att han också är nyfiken på att lära sig saker är ren bonus. Det tycker i alla fall jag. Viktigast är trots allt, att han är en bra människa.

Jag brukar ju avsluta alla inlägg med en liten musikalisk truddelutt. Så även idag. Eftersom jag har fått till uppgift att fylla Fotbollsproffsets nyinköpta Ipod Nano med musik har jag genomgått en slags musikalisk metamorfos och försökt sätta mig in i hans musiksmak. Vilket inte är det lättaste. Dels är han ung, vilket begränsar hans referensramar bakåt i tiden, och dels hyser han en viss förkärlek till eurodisco. Jag har verkligen gjort mitt bästa för att scanna av Europas dansgolv, och den här låten kan till och med jag acceptera. Den är egentligen från 2002, men originalet är så platt, att jag förstår om alla danssugna föredrar den här versionen. Som sagt, det tar emot att erkänna det, men det här är jäkligt bra inom just den genren vi talar om. Håll till godo Fotbollsproffset och alla ni andra som gillar den här typen av förfestmusik: