Har blivit politisk aktivist i Piratpartiet. Efter den horribla domen i Tingsrätten behövs lite nytt liv i den politiska debatten, och nu är det alltså dags för mig att stå på barrikaderna.

Nej, skämt åsido – men medlemsskapet var gratis, och allt som är gratis är per definition bra för mig. Jag är blott en passiv medlem, vars enda uppgift är att hålla reda på datumet för EU-valet. Det är väl först då jag kommer att göra min röst hörd.

Höja rösten borde jag också göra när det gäller Örebro kommuns regler för tillsvidareanställningar. Har fått svar från en så kallad personalspecialist om varför jag inte har rätt att bli ”inlasad”. Han skriver: ”För att få en tillsvidareanställning så krävs 721 dagar som vikarie eller 721 dagar i allmän visstidsanställning. De här två anställningsformerna kan inte läggas ihop och du når tyvärr inte upp till de 721 dagarna i något fall.”

Men herregud, jag har ju bara haft en anställningsform, och den har jag haft i tre läsår. Och det kan ju vilken idiot som helst räkna ut, att det blir mer än 721 dagar. Jag skrev ett snabbt svar till Herr Personalspecialisten, även om jag var lite mildare i formuleringarna än här i bloggen, men har ännu inte fått något nytt svar. Det blir en cliffhanger till nästa blogginlägg.

 I vilket fall som helst känner jag mig lite tilltufsad just nu, och om det trots allt blir så, att jag inte har något jobb att gå tillbaks till efter sommaren – ja, då vet jag ärligt talat inte vad jag ska ta mig till. Man är ju inte direkt het på arbetsmarknaden som strokeskadad och förmögen att jobba bara 25 procent, som det ser ut idag. Vore det inte samhällsekonomiskt bättre, att ha mig kvar i anställning, än att jag ska tvingas till andra typer av rehabilliteringsåtgärder?

Men sånt skiter väl höga vederbörande i. Jag säger som min gamle vapendragare Kroppy – Sverige har blivit kallare. De som har, de har så in i helvete. De som inget har, ja de ska klämmas åt, förnedras och stå med mössan i hand. Empati med de svagaste, glöm det? Sköt dig själv och skit i andra.

Så var det sagt. I övrigt, så fick jag inget nytt tuppkamsfett i mitt förlamade stämband. Jag fick göra ett röstprov och min läkare konstaterade då att jag fortfarande har en bra klang i rösten, om än något skrovlig. Detta kunde också vidimeras med en liten filmsnutt, som visade att mitt förlamade stämband inte har tappat så mycket i spänst sedan jag fick injektionen för cirka tre månader sedan.

Så nu kommer jag att gå hos en logoped under en månad, för att träna upp min röst ytterligare, och sedan väntar eventuellt en riktig operation för att åstadkomma någon slags permanent lösning.

Var med sambon, sonen och svärmor på Conventum och såg dottern medverka i Karl Johan Skolas traditionella vårkonsert. Som vanligt bjöds publiken på ett proffsigt arrangemang med årets avgångsklasser i spetsen. Det var dock en liten tjej i fyran som imponerade mest. Efter pausen satte sig Alexandra Ruborg i klass 4A bakom pianot och spelade Chopin så att den berömde tonsättaren måste ha rest sig ur sin grav och ropat ”Bravo”. För maken till talangfull pianosolist har jag aldrig sett i verkligheten. Det är sånt som bara förekommer i YouTube-klipp. Och som av en händelse är hennes nummer redan utlagd på YouTube. Visserligen filmat med mobilkamera, vilket gör att flickan knappt syns. Men ljudupptagningen är det inget fel på, och vore jag inte där själv och såg vad som utspelade sig , så skulle jag tro att klippet var fejk – att ljudet var pålagt i efterhand.

Det tål att upprepas. Alexandra går i fyran. Hon är bara tio år. Ja, jisses.