Glad påsk önskar Strokemannen alla läsare av denna blogg. Nu kommer jag att ta helgledigt, eftersom jag och barnen ska åka till svärföräldrarnas sommarstuga i Byle utanför Vingåker. Där ska vi elda ris, äta och dricka gott, basta och ta långa promenader på den sörmländska landsbygden, vilket är en lisa för kropp och själ. Samtidigt kommer min kära sambo att jobba i sitt anletes svett, något som naturligtvis känns tråkigt, men är till gagn för vår ekonomi,

Ta det nu lugnt, ät inte för många ägg och tänk på att vi egentligen firar påsken till påskharens ära. Glöm aldrig det när ni sitter på påskafton och smörjer kråset. Utan den historiska förankringen kommer det inte att dröja förrän påsken helt har förlorat sin egentliga betydelse. Det känns lite tråkigt så här på Långfredagen när man kontemplerar över sakernas tillstånd.

Är det inte det ena, så är det det andra. Jag vet inte om jag ska klaga med tanke på min i övrigt sargade kropp, men jag har drabbats av nattlig halsbränna – och då snackar vi halsbränna. Tvingas sova med Link-tabletter på nattduksbordet, eftersom det inte hjälper att tugga i mig en tablett före sänggåendet. Vaknar numera mitt på natten med en brännande känsla i strupen, och måste därför äta Link också mitt i natten för att kunna sova ordentligt. Frågan är nu vad som har hänt med min magmun? Att den står på vid gavel förstår jag, men varför bara under natten? Link hjälper för stunden, men här verkar krävas ordentliga doningar.

Jag försår väl som alla andra, att man bör undvika viss mat och dryck på kvällen, men det tycks inte spela någon roll vad jag stoppar i mig. Och eftersom jag inte haft dylika problem tidigare, annat än i undantagsfall, funderar jag över vad det kan bero på. Har det eventuellt något att göra med, att jag också har fått en jäkligt irriterande blåsa på sidan av tungan? Inte för att jag tror det, men man kan ju börja undra eftersom problemen började ungefär samtidigt – när jag åkte från Nora i söndags. Ja, just det. Kanske är det kroppens protest mot att lämna staden i mitt hjärta.

Det fina vädret var bara en föraning om vad som komma skall. Igår var ordningen återställd. Regn och rusk hela dagen innebar att sambon tvingades ställa in sitt ambitiösa fönsterputsprojekt. Istället såg vi till att lägenheten blev beboelig igen. Väck allt damm, försvinn allt grus, och vik hädan alla fläckar på golv och skåp. Jag kände mig som trollkarlens lärling där jag sprang med golvmoppen och skurtrasan i högsta hugg, medan sambon dikterade villkoren för ett rationellt och effektivt arbete. Med benägen hjälp av sonen – det är otroligt hur han kan ta sig an alla tråkiga sysslor med ett leende på läpparna – plockades det och dammsögs för glatta livet, och nu står det också utom alla tvivel att vi måste köpa nya dammsugarpåsar. Effekten har mycket i övrigt att önska, och ljudet från dammsugaren påminner mest om en hösttrött geting klar för landning precis innan den blir mosad av någon insektshatande desperado.

Men även om det är tråkigt att städa, är det alltid en källa till glädje att vistas i en fräsch lägenhet. Då kan man sjunka ner i soffan med gott samvete med en tidning eller en god bok framför ögonen. Och eftersom ni vet att jag just nu läser en väldigt god bok har timmarna en förmåga att försvinna i rask takt.

Jag och sonen var på bio igår kväll. Vi såg ”Monsters vs. Aliens”, en animerad historia, vars bildlösningar och animationer har flyttat fram fram den tekniska utvecklingen ytterligare ett steg. Jag älskar den outtalade tävlingen som pågår mellan Disneys Pixar och Speielbergs  Dreamworks. Kampen om biopubliken har inneburit att datoranimationerna har blivit alltmer sofistikerade. Det var inte länge sedan filmen ”Monsters Inc” ansågs fantastisk i och med att varje enskilt hårstrå på ett av monstren kunde urskiljas. Numera är det vardagsmat för animatörerna, vars fantasi inte tycks visa några gränser. ”Monsters vs. Aliens” är dock gjord i 3-D, vilket gör att alla fartfyllda scener inte riktigt kommer till sin rätt på en konventionell biograf. 3-D finns bara i de större städerna, vilket är lite synd.

Igår skrev jag lite om Henrik Dorsin och hans fantastiska enmansföreställning ”Godkänd kvalitetsunderhållning”. Vad jag då inte skrev var att jag bara såg första akten. Igår kväll betade jag av den andra delen, och som slutkläm bjöd Dorsin på en av de häftigaste parodier på Cornelis Vreeswijk jag någonsin sett. Å andra sidan tror jag inte att jag har sett honom parodieras tidigare, men till alla er som överhuvudtaget umgås med sådana tankar: lägg ner. Hur ska Cornelis någonsin kunna parodieras bättre - elakt och kärleksfullt på samma gång? Dorsin har verkligen fångat essänsen av Cornelis visdiktning och hans mer eller mindre nyktra framträdanden inför publik. ”En gaffel kort” heter Dorsins Cornelisparodi, som tack och lov finns upplagd på YouTube. Håll till godo:

Jag älskar att äta frukost. Ibland önskar jag att så inte vore fallet. Ni vet, det här med vikten, blablabla. Å andra sidan har jag läst någonstans, att just frukosten är den viktigaste måltiden på hela dagen, och eftersom jag hör det jag vill höra, har jag bestämt mig för att det är just så.

Jag vaknar alltid hungrig. Det spelar ingen roll vad klockan är. När barnen ska till skolan går jag upp kvart i sju, och bara några minuter senare sitter jag med en ordentlig gröttallrik framför mig. Nätr barnen är lediga, som den här veckan när det är påsklov går jag naturligtvis upp lite senare – eller betydligt senare, eftersom barnen, precis som sin far älskar att dra sig på morgnarna. Då blir det inte gröt till frukost, men väl ett par koppar kaffe, lingonbröd med diverse pålägg och kanske ett och annat digestivekex. Sedan brukar jag avrunda frukosten med en apelsin för att få den nödvändiga energikicken inför dagens vedermödor. Apelsinjuice har jag slutat med. Inte för att jag vill vara duktig och undvika sockret, utan helt enkelt för att apelsiner både är billigare och innehåller mer c-vitamin.

Eftersom hela familjen är ledig större delen av veckan finns det utrymme för lite familjära aktiviteter. Ja, inte tillsammans med dottern förstås. Hon är i den åldern att det är roligare att vara med kompisar, och både idag och igår blev hon skjutsad till Latorp där en klasskompis bor. I natt ska hon till och med sova över där, och eftersom sambon har sin ridning ikväll ska jag och sonen gå på bio och se Monsters vs Aliens, en ny animerad film av männen bakom Shrek. Det kan bli en höjdare, både för sonen och hans far.

Igår gjorde sambon och sonen iordning på altanen. Här snackar vi inte hektar och tunnland för att beskriva planteringsmöjligheterna. Kvadratmeterytan kan räknas i ental, men uteplatsen är vår egen och det är gott nog. Vi har tidigare fått nöja oss med balkong, och jämfört med det trånga utrymmet känner vi oss numera som värsta godsägarna.

Sambon var ute på Plantagen och köpte matjord, penséer och påskliljor. Själv inledde jag dagen med att i rask takt gå sju kilometer med stavar, för att sedan bege mig ner i källaren och krångla fram utemöblerna som naturligtvis stod parkerade allra längst in i vårt mest knökfulla förråd. Jag baxade med tunga kartonger, resväskor fulla med diverse bråte, en växa-säng, en dörr, flera par slalomskidor med tillhörande pjäxor, gamla stolar och julpynt, innan jag överhuvudtaget fick syn på möblemanget.

Min klena fysik till trots lyckades jag ändå få fram det runda lilla plastbordet med tillhörande stolar, och efter att ha tvättat rent möblerna, och efter att sambon och sonen hade planterat klart och pyntat häcken runt altanen med påskfjädrar, firade vi med lite bullar och saft, medan vårsolan gassade i våra vinterbleka anleten.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för det svenska språket. Lite ovarsamt brukar vän av ordning påpeka att svenskan är ett fattigt språk. Uttrycksmöjligheterna är inte lika stora som exempelvis i engelskan, och synonymerna i det engelska språket ger betydligt större möjligheter till variation i skrivandet eller berättandet, sägs det.

Det må så vara, men igår såg jag en enmansföreställning som går stick i stäv med det påståendet, och dessutom läser jag just nu en roman, vars blommande språk knappast kan bli mer variationsrikt. Som lekman på området kan jag inte bli annat än imponerad av Henrik Dorsins ordekvilibrism och Carl-Johan Wallgrens fantastiska språkbehandling. Jag vill därför slå ett slag för Dorsins föreställning ”Godkänd kvalitetsunderhållning” och Wallgrens nya roman ”Kunzelmann och Kunzelmann”. Där har ni två personer som var för sig och på olika sätt behärskar det svenska språket till fullo.

Henrik Dorsin var det ja, roligare än så här blir det knappast – om man nu är vän av den här typen av humor:

Det var idag jag trodde att jag skulle vara lite piggare. Jag har ju trots allt fått sova ut en natt sedan vistelsen i Nora. Men ack vad jag bedrog mig. Jag har varit lika trött idag, och då ska ni veta att vi faktiskt inte festade speciellt hårt, Nej, det är sant. Jag lovar, vi är tre gubbar i yngre medelåldern som valde att lägga den mesta energin på att snacka minnen. Det kändes som om öldrickandet kom i andra hand, även om det inte var helt torrlagt. Förutom obegränsat med Staropramen och en annan ölsort, som jag inte kommer ihåg namnet på – hjälp mig, Elektrikern – så blev vi serverade varsitt glas Laphroaig av Elektrikerns bror, vilket man naturligtvis lyfter på hatten för. Jag är egentligen ingen större whiskykonnässör, men när det vankas detta fina märke är det snålvattnet som styr smaklökarna.

Dessutom trollade Elektrikern fram en flaska Aurora, vilket fick Arbetsförmedlaren att likblek sjunka ner i soffan. Ingen av oss har inmundigat denna ädla dryck av okänt ursprung sedan det begav sig på Åkar-Eriks gärde intill Trängbo camping för sisådär 27 år sedan. Utan att gå in på detaljer kan man säga att vi fick nog av den skarpa svartvinbärssmaken utanför de tält vi hade satt upp på en otillgänglig plats för att undvika eventuella föräldrars plötsliga närvaro.

Historier av denna kaliber kryddade med anekdoter om gamla klasskompisar och andra vänner och bekanta blev det mycket av under kvällens lopp. Smeknamn och öknman som man inte har uttalat på över 25 år poppade plötsligt upp i skallen. Ja, inte hos Arbetsförmedlaren förstås. Han kom dock ihåg att vi tre gick i samma klass en gång i tiden, men mycket mer var det inte. Till gagn för honom själv naturligtvis, eftersom det tyder på att han har gått vidare i livet och lämnat gamla Nora bakom sig, både bildligt och bokstavligt.

Själv har jag aldrigt riktigt kunnat klippa navelsträngen, och för Elektrikern är det förstås ännu värre, eftersom han fortfarande bor i kommunen. Och även om han inte umgås med alla gamla bekanta, så slipper han inte undan dem, eftersom alla ju har barn i mer eller mindre samma ålder, varav några faktiskt umgås med varandra.

Man kommer aldrig undan sitt förflutna på en liten ort, sanna mina ord.

Det lät lite bittert, men det var absolut inte meningen. I själva verket tror jag att alla skulle må bra av liknande mentala tarmsköljningar. Att regelbundet ordna återträffar på Stadshotellet är trots allt inte riktigt samma sak som att umgås intensivt en helg med sina allra bästa kompisar från förr. För min egen del, med allt vad jag har gått igenom – och då menar jag inte bara stroken – kändes helgen som ett avstamp, en inledning på en lugn och behaglig resa mot den annalkande ålderdomen. Nu vet jag att mina bästa vänner från ungdomsårenn fortfarande kan kallas mina bästa vänner, trots att så mycket vatten har runnit under broarna. Vad som känns skönt är, att även om vi inte kommer att umgås varje dag, inte heller varje vecka eller ens varje månad – så kommer vi från och med nu att hålla kontakten igen.

Den här gången var det Elektrikern och hans fru (för ni lever väl inte i synd?) som svarade för en helt fantastisk ”all inclusive”-helg. Nästa gång, när det nu blir, är det jag eller Arbetsförmedklaren som står för kalaset. Tror jag måste ta fram dammsugaren redan nu.

Vilken låt passar då bäst för att illustrera denna helg? ”Kompisar från förr” med Latin Kings kanske, men även om titeln är klockren, så känns inte texten helt hundra. Jag vet att Elektrikern stolt har berättat för sina barn att han aldrig har skolkat, men den sanningen tog jag raskt ur honom i helgen. När Arbetsförmedlaren bodde i Eliasonska gården var det nära till skolan, men också från densamma. Och när hans storasyster hade köpt någon bra skiva var det en väl så god anledning till att busigt försvinna från någon tråkig lektion. Magnus Ugglas skiva ”Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt” var ett sådant tifälle. Ett annat var den här skivan, vars titellåt vi lärde oss utantill:

Har nyss kommit hem från Nora efter ett dygn tillsammans med mina barndomskompisar Elektrikern och Arbetsförmedlaren. Det var Elektrikern som stod för kalaset, vilket innebar mängder av god mat och en och annan pilsner så klart. Och så pratade vi gamla minnen, och vi pratade, och vi pratade, och vi pratade…så när vi tyckte att vi hade pratat färdigt, ja då hade lördagen för länge sedan övergått i söndag. Detaljer får jag återkomma med, för idag känner jag mig så här:

Jag vill bara göra er uppmärksamma på att bloggen kommer att ta lite helgledigt och återkommer först på söndag kväll. Jag kommer nämligen i morgon förmiddag att åka till Nora och återförenas med mina barndomskompisar Elektrikern och Arbetsförmedlaren. Vi tre var, som man säger, ler och långhalm på framför allt mellanstadiet, även om vi umgicks mycket även på högstadiet, dock mer sporadiskt på gymnasiet, och i vuxen ålder har vi knappt träffats överhuvudtaget.

Men i morgon ska det alltså ske. Det blir en minnesmästarafton av oandade mått, och därför hoppas jag att ni har förståelse för att jag kanske inte är ”fit for fight” förrän någon gång under söndagen. Herregud, vi är ju ändå snart 43. Eller bara jag, förresten. De två andra gubbarna har redan passerat ännu ett vägskäl i livets nerförsbacke. Eller…när peakar man? Är det kanske vid 50? Ja, i så fall har vi ännu inte kommit upp på krönet. Så där ja, det kändes betydligt bättre.

Jag är inte teknikfientlig, snarare tvärtom. Jag önskar inget hellre än att kunna förstå hur saker och ting fungerar eller hänger ihop. Men eftersom jag själv är oteknisk är jag i händerna på krämare och månglare som försöker lura på mig det sensaste av tekniska landvinningar. Det är det sämsta med att ha ett teoretiskt intresse, utan att själv förstå den praktiska delen. Det bästa är, att det trots allt finns personer i ens närhet som faktiskt behärskar mycket av den nya tekniken, vad det än må vara. Som inte drar sig för att testa och försöka. En slags går-det-så-går-det-attityd. Och går det inte den här gången så har man ändå lärt sig något till nästa gång.

Igår kom Herr Ericsson förbi och monterade in ytterligare ett internminne i vår bärbara dator. Bara sisådär. Han hade inte gjort det tidigare, bara på hans egen stationära dator, men som han uttryckte det: ”Hur svårt kan det vara?” Tja, tillräckligt svårt för att jag inte ens skulle komma på tanken att försöka. Allt som har med datorers hårdvara är jag livrädd för. Att skruva isär en hårddisk känns lika obekvämt som att skära i en människa.

Men att installera min nyinköpta web-kamera, det klarade jag i alla fall av. Att följa instruktioner går oftast alldeles utmärkt, och inga instruktioner är så pedagogiskt utformade som installationer av nya program, tillbehör eller drivrutiner till datorer. Numera ingår det till och med små filmsnuttar som exakt visar hur man ska gå tillväga.

Jag har nu också invigt web-kameran genom att prata med min äldsta dotter som befinner sig på andra sidan Atlanten, och på andra sidan USA också för den delen. Det är toklångt till San Fransisco, men med en web-kamera och  Skype känns avståndet nästan osannolikt kort, som om vi satt i varsitt rum här i lägenheten och talade med varandra. Det är ju rent förbluffande att det inte ens var någon fördröjning mellan bild och ljud. Dessutom kunde vi svara varandra i samma sekund som den andre avslutade en mening. Ingen väntetid där inte, som förr när man talade i telefon med någon som befann sig utomlands. Dessutom var bildupplösningen förvånansvärt bra. Kul att åtminstone något fungerar som det ska.

Har varit i kontakt med min läkare angående mina ansiktssmärtor. Som jag tidigare har nämnt har det skett en avsevärd förbättring, även om värken inte är helt borta. Ett par gånger om dagen upplever jag den stickande smärtan i vänstra mungipan och vidare ner mot hakspetsen. Men, som sagt, det har blivit betydligt bättre.

Min läkare tycker dock att vi ska fortsätta medicineringen ända tills jag är helt smärtfri, om jag nu blir det överhuvudtaget. Minst ett halvår ytterligare bör vi ge lamotriginet. Det är först då man kan börja göra en utvärdering för att se om medicinen har haft någon bestående effekt.

Vad mer är att förtälja om Strokemannens vedermödor. Inte mycket faktiskt. Det rullar på, och händer något intressant så sker det inte alltför sällan på någon av de stadsbussar som är mitt huvudsakliga transportmedel. Idag, exempelvis, körde busschauffören fel. När han skulle svänga av från Hertig Karls Allé och upp mot Baronbackarnas centrum, ja då valde han istället att åka förbi korsningen och vidare mot Vivalla, Min första tanke var att jag hade klivit på fel buss, men jag blev strax varse om att så inte var fallet. En äldre kvinna skek som en stucken gris och den stackars chauffören verkade helt vettskrämd efter den högljudda påminnelsen om hans tillkortakommanden bakom ratten.

Busschauffören fann dock på råd och bjöd oss passagerare på en äkta raggarsväng precis före viadukten över E18. Slutet gott, allting gott, således.

Som den uppmärksamme nu har konstaterat är min musikaliska nedräkning till ända. Det har varit ett sant nöje att få delge er läsare lite nostalgiska minnen från mina ungdomsår. Jag har själv reflekterat över det faktum att de rent nostalgiska skivorna hamnade långt ner på listan, medan åtminstone topp 5 är skivor som jag säkert skulle ta med på en mer objektiv lista över de absolut bästa skivorna som jag har hört. Men det var ju aldrig min avsikt. I sådana fall finns det naturligtvis en uppsjö av nya plattor som kvalitetsmässigt skulle platsa på en topp 20-lista, och eftersom jag inte heller fick ha mer än en skiva från varje artist/grupp så blev listan även lite missvisande i det avseendet. För i min egen musikaliska ankdamm plaskar väldigt mycket R.E.M. Även Tony Carey skulle få vara med, med åtminstone ytterligare en skiva, och detsamma gäller Live.

 Man skulle också kunna tänka sig en lista med bara moderna klassiker, skivor som inte får ha mer än tio år på nacken, men som vid ett eventuellt bokslut om sisådär 25 år fortfarande skulle hålla måttet enligt min egen subjektiva bedömning.

Svårt, eller hur, men kanske inte helt omöjligt ändå. Coldplays X & Y skulle naturligtvis platsa, liksom Green Days American Idiot, Elephant med White Stripes hör också dit om jag får bestämma, och kanske även Simple Plans senaste, som jag gillar oerhört mycket. Sedan har vi naturligtvis all skön hårdrock. Jag är ju svag för powermetal, så både Masterplan (Aeronautic) och Primal Fear (Seven Seals) skulle få vara med. Och tänker vi britpop i Oasis anda får man inte glömma bort Embrace, vars skiva Out of nothing är fantastiskt bra.

Har jag glömt någon? Ja, alldeles säkert, men det där var i alla fall ett axplock av lite nyare skivor som aldrig kommer att falla i glömska hos mig i alla fall. Men smaken är ju som baken, även om min är lite bredare än många andras, som geggar ner sig i en speciell genre. Shame on you, säger jag, och avslutar detta inlägg med en låt som i mångt och mycket beskriver mitt eget liv. Den handlar om att acceptera det som har varit. Gjort är gjort, och det som har skett har skett. Nu gäller det att fortsätta framåt. Visst kan det vara intressant att blicka bakåt och på så vis lära av misstagen, men på det hela taget tjänar det inte så mycket till. Erfarenheterna får du ändå med dig på vägen.

Låten heter Good Riddance. Gruppen heter Green Day. TV-serien heter Seinfeld och är utan tvekan världens genom tiderna bästa sitcom.

Nu var det meningen att jag återigen skulle ge mig in i fildelningsdebatten, med tanke på att den nya så kallade IPRED-lagen trädde ikraft just idag, på första april av alla dagar. Nej, det är inget aprilskämt, och det är heller inte det faktum att datorn hängde sig precis när jag hade avslutat blogginlägget. Men det var kanske en händelse som såg ut som en tanke. Antipiratbyrån når oss stackars fildelare överallt och när vi minst anar det.

Eftersom all text försvann orkar jag inte hitta på nya klatschiga formuleringar, utan nöjer mig med att hänvisa till bilden här ovan. ”iPredator” är en ny betaltjänst som trollar bort ditt IP-nummer, så att du anonymt även i fortsättningen kan ägna dig åt ditt skumrask på nätet. För 50 kronor i månaden kan ditt omoraliska beteende bli gränslöst. Lycka till.

1. Pink Floyd – The Wall (1979)

Presentation överflödig. Detta är i mitt tycke en fulländad skiva, uppbyggd som en trestegsraket, där skivan utgör första delen, ett påkostat konsertarrangemang den andra, och filmen ”Pink Floyd The Wall”, som släpptes 1982, den tredje delen.

Det sägs att Roger Waters fick idén till The Wall efter att ha spottat på en konsertbesökare. Waters tyckte att hans eget beteende var oacceptabelt, och han började fundera över det faktum att avståndet mellan bandet och fansen hade blivit större, som om det fanns en osynlig mur mellan dem.

Waters tog fasta på sina funderingar, och idén till den rockopera som senare blev The Wall började ta form. Handlingen har egentligen ingenting att göra med bandet och gruppens relation till sina fans, utan är en påhittad historia om rockstjärnan Pinks svåra uppväxt.

Kring handlingen kretsar allt igenom storslagen musik, där låtarna vävs in i varandra i form av samplade ljudkulisser. Det kan vara allt från ljudet från en helikopter, till ett skrikande barn, eller en skällande lärare.

Enskilda låtar har blivit tidlösa klassiker, som exempelvis ”Another Brick in the Wall” och ”Comfortably Numb”, men skivan bör helst avnjutas i sin helhet. Först då kommer Roger Waters och David Gilmours genialitet till sin fulla rätt.

Man brukar säga att herrens vägar äro outgrundliga. Det är dock ingenting mot de krokiga stigar vissa butiksbiträden kliver på i sin iver att vara sin arbetsgivare till lags. Alltså inte kunden, utan butikerns platsansvarige, som brukar stå i kulissen och övervaka minsta felslag på kassaapparaten. I de flesta fall är detta inget som kunden märker, men ibland blir det bara så fel.

Igår nämnde jag att den web-kamera som vi köpte saknade mikrofon. Idag gick jag tillbaks till butiken för att få min mikrofon. Kvittot hade jag så klart med, vilket expediten granskade noggrant. ”Det var väl igår du var här, eller?”, frågade hon lätt anklagande, samtidigt som hon tittade på kvittot där svaret på hennes fråga stod klart och tydligt. Jag kände dock ett sting av misstänksamhet från hennes sida. Hade jag inte, trots allt, slarvat bort mikrofonen? Eller värre ändå – stulit den? Jag kanske är en sån där webkameramikrofonskleptoman, som samlar mikrofoner på hög.

I vilket fall som helst beslutade jag mig för att lämna tillbaks web-kameran. Jag kände på mig, att även om jag fick min mikrofon, så skulle jag gå ut ur butiken missnöjd. Innerst inne förstod jag att kameran var smäck. Den var butikens billigaste alternativ, saknade separata drivrutiner, och hade alltså ingen inbyggd mikrofon.

Jag började bläddra i produktkatalogen och fastnade för ett något dyrare alternativ, men av informationen att döma betydligt bättre. Jag ville alltså uppgradera mitt köp och trodde i min enfald att detta inte skulle vålla några större bekymmer. Ett återköp och så fram med lite mer pengar, och saken skulle vara biff.

Men icke. Butiksbiträdetr synade kartongen i vilken den ratade webkameran fraktades. Jo, det var originalkartongen, men….DEN SAKNADE INNERKARTONG. Förstår ni att expeditens hela värld rasade samman. Varför fanns det ingen innerkartong? Hur ska vi nu göra för att klämma fast webkameran? Den kan ju inte ligga och skramla i ytterkartongen.

Nähä, jag tänkte att…eller, jag glömde…Herregud, jag blev så paff att jag inte fick fram ett ord. Innerkartongen var trasig, sönder, obrukbar efter att jag igår faktiskt hade plockat ur webkameran ur kartongen, i hopp om att kunna använda den. Inte kunde jag då i min vildaste fantasi ana, att ett eventuellt återlämnande också skulle innebära att innerkartongen var tvungen att lämnas tillbaks i brukbart skick.

”Tror du att du kan leta på kartongen och komma in med den?” frågade biträdet, och jag svarade varför då? ”Det är väl klart att vi måste ha en innerkartong, annars kan vi ju inte sälja varan igen”, fortsatte expediten, och jag flikade in att produkten ju faktiskt saknade en väsentlig del, och då menade jag inte kartongen, utan en mikrofon. ”Ja, men en ny mikrofon kan vi ju skicka efter”, poängterade tjejen i kassan.

Jag tänkte, men sa inte, att det går väl att skicka efter en ny kartong också.

”När tror du att du har vägarna förbi?” Hon gav sig inte. Expediten var fast beslutsam att få tillbaks kartongen. ”I morgon, kanske? Eller i övermorgon? Vad tror du själv?”

Jag suckade och svarade, att jag kommer när jag har möjlighet. Det är ju inte så, att jag gör mig extra besvär för en kartongs skull. Dessutom är den trasig, men det sa jag aldrig.Tjejen kommer att få leva i villfarelsen, att jag faktiskt tittar förbi och lämnar över kartongen i morgon eller senast i övermorgon. Men så kommer naturligtvis icke att ske, och frågan är då om den unga kvinnan bakom disken kommer att bryta ihop, eller kanske rentav ringa mig och skrika ut sitt hat mot alla idioter som bara förstör och förstör.

Att ha sönder en kartong, det kan få oanade konsekvenser. Tänk på det nästa gång ni handlar på Teknikmagasinet.

2. R.E.M – Automatic for the People (1992)

Ni förstod att det snart var dags, va? Att det inte skulle dröja förrän jag kom dragandes med denna pretentiösa, kvaiintellektuella spillra till grupp. Och så den där sångaren, han bögen…vad är det han heter nu igen? Javisst ja, Michael Stipe. Maken till löjligt utspel på scen har man väl aldrig skådat.

Okej, dom skrev ”Losing my Religion” och den har man ju hört till leda, men det är i alla fall en hyggligt bra låt. Men mer då? Det blev aldrig något riktigt stort av den gruppen. Det snackades vitt och brett om att R.E.M skulle följa i U2:s fotspår och bli ”larger than life”, men så blev det ju inte. Bandet har gått kräftgång sedan början av 90-talet och den senaste skivan är det väl knappt någon som har hört.

Så skulle det kunna låta ute i stugorna, men kritik av det slaget rinner av mig som vatten på en gås. För mig är R.E.M ”larger than life” och en bättre sångare än Michael Stipe finns inte. Dessutom har gruppen trots allt Automatic for the People på sitt CV, en skiva som i mina ögon är en av de absolut bästa som någonsin gjorts. Man brukar säga att en skiva aldrig blir bättre än sin sämsta låt, och vad i all sin dar ska man då använda för måttstock för att bedöma Automatic for the People, ett mästerverk från första till sista spår.

Hurra, för första gången sedan vi köpte vår bil behöver vi inte besiktiga om den på grund av för hög CO-halt, men…

• vi måste byta fäste till ena länkarmen, ca 2000-3000 kronor.
• vi måste byta reflektor till ena strålkastaren, ca 1000 kronor.
• vi måste fixa handbromsen, som inte tar på ena bakhjulet, ca 500 kronor.
• vi måste köpa nya sommardäck, eftersom den förra uppsättningen gick till återvinning, även om det inte fanns speciellt mycket kvar att återvinna, ca 2500 kr

Tack för kaffet, säger jag och börjar addera i huvudet. Så där ja, 6000 spänn, mellan tummen och pekfingret. Det är dubbelt så mycket som vi gav för bilen för fyra år sedan. Den har betalat sig bra må jag säga, men frågan är nu om den inte sjunger på sista versen. Och vi som hade tvättat den så fint inför besiktningen. Inte fan hjälpte det. Surgubbar är vad de är, alla dessa kaffestinna besiktningsmän som går omkring och muttrar, med en liten hammare i ena handen och en jättelik ficklampa i den andra. De bänder och drar, hamrar och petar fram stora rostflagor, hummar lite, antecknar något obegripligt -.och sedan, efter 20 minuters vånda, kommer domen.

Vi blev till en början ganska glada. Det där med CO-halten hade väl gjort oss lite upprymda kan jag tro. Besiktningsmannen hade dessutom sagt, att det nog trots allt skulle löna sig att laga upp bilen. Jo, tjenare. Jag ringde runt till diverse verkstäder, och efter de samtalen var det sannerligen inte lika muntert i stugan.

Så nu står vi här, med en bil som måste fixas före april månads utgång, och som dessutom saknar sommardäck nu när det äntligen börjar bli vår. Jag tror inte att farbror polisen kommer att bli så värst glad om vi framåt mitten av månaden fortfarande åker runt med dubbdäck. Lägg därtill att bilen är 20 år gammal och hyggligt rostangripen. Blir vi stoppade, så är det nog inte bara däcken de kollar. Då passar de nog också på att leta efter andra intressanta saker

Innan vi kommer fram till den musikaliska prispallen vill jag också passa på att tala om att vi nu har införskaffat en web-kamera. Men eftersom det var jag som köpte kameran, så var den naturligtvis inte komplett. Mikrofonen, som på den här modellen ansluts separat, saknades i kartongen. Så det blir till att gå tillbaks till butiken i morgon och få en mikrofon. Det kan ju vara bra att också kunna konversea den man tittar på. Det är ju liksom själva grejen (hoppsan, där kom det igen). Dessutom införskaffade jag mig en bunt tomma DVD-skivor. De går åt som smör i solsken i dessa hembränningstider. Det är dock tur att man slipper släpa hem socker och jäst, inte minst med tanke på att jag inte ska bära tungt.

3. Tony Carey – Storyville (1990)

Också Tony Carey har jag flaggat för vid ett tidigare tillfälle här i bloggen. Jag kallade honom världens bäste singer-songwriter. Nja, kanske inte ändå, eftersom konkurrensen inom just den genren är stenhård. Vem är jag att försöka gömma undan Bob Dylan, eller Townes Van Zandt, för den delen. Tony Carey har dock en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och för mig är det nästan obegripligt att han inte har fått ett stort genombrott i Sverige. Han har ju trots allt varit bosatt i Tyskland i mer än 25 år. Men det kanske är just därför. Carey har alltid gått sina egna vägar. Han har total kontroll över allt han gör, och har konsekvent vägrat att  hamna i händerna på de stora multinationella skivbolagen. Detta hade kunnat borga för en bred internationell karriär, men Carey verkar mer än nöjd med att spela för några hundra entusiastska fans i Tyskland och i Skandinavien.

För ett drygt år sedan startade jag en grupp på Facebook med namnet ”Varför är inte Tony Carey mer känd i Sverige?” Den har bara några få medlemmar, vilket är signifikativt för Careys popularitet. Hans lilla kändisskap står i skarp kontrast till hans fantastiska låtskatt. Det händer ibland att jag spelar valfri Carey-låt för någon (alltså de flesta) som aldrig har hört talas om honom, och utan undantag brukar dessa personer bli förvånade över den musikaliska kvalitén, hans suggestiva röst och svävande melodier.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om denne multiinstrumentalst, som en gång i tiden faktiskt spelade keyboard i Rainbow, men jag nöjder mig med att konstatera, att på just den här skivan finns inte ett enda spår som inte håller kvalitetsmässigt. Tyvärr finns det inget YouTube-klipp från just den plattan. Därför tänker jag spela en låt som jag tror att ni trots allt har hört, Careys genombrottslåt som soloartist – ”A fine, fine Day” från 1983.