Funderar på om man verkligen vill veta allt. Har idag fått reda på en grej, som säkert kan förstöra mitt förhållande om jag väljer att ta det så långt. Jag orkar nog inte det, men nästintill i alla fall.

Ibland önskar jag nästan att jag inte visste om något. Att jag gick lyckligt ovetande om alla problem som finns. Jag orkar inte ta tag i allt. Jag klarar inte att göra det helt själv. Och et är så jag känner mig. Ensam och övergiven.

Jag har ingen jag kan prata med. Prata med dig slutar alltid i bråk, och jag orkar inte bråka. Jag vill inte bråka.

En av de enda vännerna jag har kunnat ringa och verkligen prata om allt om har övergivit mig. Jag passar tydligen inte i hennes liv längre. Nu när hon själv skaffat pojkvän, kanske det inte passar att ha tjejkompisar. Nu passar det bara att umgås med hans vänner. Jag orkar inte ta tag i det heller. Men jag saknar att ha henne att prata med, för hon dömde mig aldrig som andra gör.

Vilka idioter det finns. Hur kan de överleva? Hur har de egentligen blivit uppfostrade? Har de idiot-föräldrar kan jag kanske förstå. Noll respekt för andra människor, noll sympati för andras känslor. Hur orkar de med sig själva egentligen? Någon gång under detta liv kommer de vakna upp och inse fakta. Mer än hälften av killarna de varit med ”minns” de inte ens. Så bra va de, liksom. Och det skyltar man med på internet. Skulle verkligen vilja veta vad dessa killar tycker om hur de varit. Har svårt att tro att dessa tjejer är några 10:or själva. Pinsamma är vad de är. Jag är glad att jag inte är som ni. Då skulle jag nog inte orka med mig själv.

Idag skulle jag egentligen ut och äta med några vänner. Hade verkligen velat detta då jag inte träffat de på länge. Dock börjar jag känna mig sjuk och är hemskt trött. Kom hem vid 5 och har sovit till kl. 7. Får se om man orkar ta sig någonstans, troligtvis inte. Får spara mig inför imorgon.

Har börjat cykla till jobbet, första dagen idag. Jobbigare än jag trodde. Backigt. Men. Det är bra för mig. Har blivit alldeles för slapp.

Den där Anna Anka då. Vad ska man säga. Större idiot får man ju leta efter. Och det är så roligt att alla bloggare som ”håller med henne”, att t.ex. kvinnan ska göra sig vacker och attraktiv för sin man och att feta bara tar upp sjukvård är små tjejer som tycker att man ska göra karriär genom sitt utseende. Vika ut sig eller inte, det spelar ingen roll. Noll moral. Noll hjärna. Precis som Anna Anka.

Vad så länge sedan jag skrev här, vart hittar man hur man lägger till bilder t.ex.?

Just idag känns det svårt.

Jag vet inte om det är kylan och mörkret som smyger sig på.
Något är fel, något känns fel, något känns som att det kommer gå fel snart. Det har varit för lugnt för länge nu.
Snart händer något.

Det där med bloggar tycker jag är märkligt. Vissa skaffar sig bloggar för att bli kända, andra för att skriva av sig, andra i brist på annat.

Att man kan bli känd för att man skriver vad man gjort under dagen utan innehåll förundrar mig. Det gör mig trött.

Folk bråkar offentligt på bloggen, gör slut på Facebook. Jag förstår mig inte på folk ibland. Hur tänker människor?

Vad för man ut att ”bloggbråka”? Jag förstår inte. Jag kan inte tänka mig att jag och mina vänner skulle skriva vad vi bråkar om offentligt på bloggen. Men visst, där kommer sidovisningarna in. Tyvärr.

Jag känner mig ensam, trots att jag inte är det. Hur gör man då? Jag känner saknad mer eller mindre konstant. Jag känner längtan mer än jag får spendera med personen. Ska det verkligen vara så?

Att han ska vara så svår ibland? Han gör allt så svårt, eller är det jag som gör det?

”Jag skakar av all denna meningslöshet, jag förstår bara det som är vårt.”

Riktigt länge sedan jag skrev något här. Har väl inte känt något speciellt behov av denna bloggen.

Livet är dock fortfarande lika förvirrande, jag har bara inte haft tid att skriva något. Nu har jag semester i en vecka, och det är så skönt att bara få tid för sig själv och slippa tänka på jobb och annat. Även fast jag bara sitter och tänker på jobb och annat.

Varför är det mulet ute för? Kan inte solen skina? Allt blir så mycket lättare och man blir gladare då.

Jaja, snart kommer killen hem med lite vin iallafall.

Vet inte om jag orkar hålla på att skriva här egentligen. Fast det är skönt att få vara hela anonym med sina idiotiska tankar.

Det har varit väldigt mycket upp och ner i mitt liv och jag är rätt förvirrad i allmänhet. Som jag skrev så har varken jag eller min pojkvän mått så bra på senaste tiden och jag antar att det är därför jag har börjat tänka på en kille på jobbet. Och jag vet att anledningen till att jag tänker på honom är för att han påminner så extremt om mitt ex, och vi hade det så lugnt och stilla. Jag vet egentligen inte om jag vill tillbaka till det egentligen, men när det är kaosigt i vårt förhållande så är det väl bara självklart att man tänker tillbaka?

Han på mitt jobb kommer iallafall inte jobba kvar efter mars, och då kommer vi säkert tappa all kontakt även fast vi är riktigt bra vänner nu. Vi kommer inte kunna hålla kontakten då jag inte tror att hans tjej gillar mig. Och han är för olik min pojkvän för att de skulle trivas tillsammans. Det är tråkigt.

Så läget är rätt förvirrat.

Tittar verkligen alla på melodifestivalen? Jag hade helt glömt det och orkar inte bry mig. Skitmusik som skitmusik.

Och varför ska det alltid finnas killar som man alltid kommer känna något för bara för att man aldrig fick en chans och testa om det skulle funkat?

Jag vet inte riktigt vad som händer i mitt liv. Och vad som ska hända i framtiden.

Det har varit rätt jobbigt de senaste veckorna men nu kanske det kan börja vända? Min pojkvän har också mått rätt dåligt, så vi har inte varit så bra på att muntra upp varandra. Jag vill ha honom mer och han drar sig undan. Kanske inte det ultimata och det har vi bråkat en del om. Vi får försöka helt enkelt. Så gott det går. Det är allt vi kan göra.

Vad gör man om en nära vän börjar prata om självmord och att han ska ta livet av sig? Jag vet inte om det bara är snack eller om det är på allvar. Jag vet inte vart jag ska vända mig för det han berättar för mig är ju för att han litar på mig. Jag kan inte svika honom för då har han ingen. Jag vet att hans bror vet att han ibland mår dåligt, men hur mycket längre kan man prata om det?

Jag vill inte förlora honom som vän och att han inte tycker att han kan prata med mig. Å andra sidan blir jag ibland rädd för vad som skulle hända om jag inte var tillgänglig. Skulle han göra något dumt då, eller är det bara snack?

Just nu är jag mycket irriterad på två av mina närmaste vänner. Jag förstår inte hur man kan vara så självisk och bara tänka på sig själva? Jag blir så sur. Speciellt när de vet hur vår andra kompis mår.

Jag vet att de märkte på mig igår att jag ignorerade de, men det skiter jag fullständigt i. Jag orkade inte prata med de än mindre vara trevlig.

Vet inte hur det ska gå på måndag bara. En av de ser jag ju på jobbet. Det kommer bli trist och inget jag ser fram emot. Men jag antar att vi kommer ignorera det som har hänt, och jag hoppas bara att jag slipper prata med henne överdrivet mycket.

Allt känns bra. Den tid som varit har känts extremt bra. Jag har egentligen ingenting att klaga på. Jag trivs extremt bra på jobbet och alla där. Jag trivs extremt bra i mitt förhållande och med min kille.

Det enda jag tycker att jag faktiskt får klaga över är att nästa vecka får jag reda på om jag har jobb efter Mars eller inte. Det känns lite jobbbigt. Samtidigt som jag verkligen vill fortsätta då jag gillar alla jag jobbar med, så vet jag att det är få som kommer jobba kvar.

Det är nedskärningar och omplaceringar. Medelåldern kommer höjas till 35-40 år från 25. Det kommer bli en helt annan stämmning, och många kommer nog vara mycket bittra. Folk som har jobbar inom företaget i 10 tals års och sedan blir omplacerade. Det är nog inte världens roligaste. Plus att alla då kommer samtidigt, så då är det många att lära upp samtidigt. Kommer bli jobbigt för de som jobbar kvar säger jag bara.

Annars trivs jag.