Modebloggandets explosion står trots allt som en stadig symbol över ett dekadent samhälle där konsumtionen är i centrum och överflödet hyllas. Eller?

Jag hade egentligen tänkt hålla mig utanför konsumtionsdebatten, eftersom den redan tjatats rätt många varv. Samtidigt pågår det en ständig debatt kring modebloggar. På sistone har jag märkt allt tydligare hur förakt riktat mot modebloggar alltid bemöts med hyllningar, således kan jag inte låta bli att koppla samman dessa debatter.

Jag kan förstå att man reagerar på lyxkonsumtion. Jag kan också förstå kritik mot forum där stor vikt sätts på yttre förutsättningar. Min invändning när detta kopplas samman med modebloggare är att dessa oftast är högst demokratiska i sin rapportering. Skulle man kartlägga vilka märken som förekommer i flest Dagens outfits kan jag slå vad om att affärer som H&M och Asos dominerar, samtidigt som man hyllar second hand. Dyrare designers återfinns främst i inspirationskollage.

Hela debatten om att klädkonsumtion skulle vara höjden av ytlighet och egoism kan jag inte förstå. Varför är det djupare att gilla fotboll än kläder? Varför är det finare att köpa samlarutgåvor av DVD-filmer än att köpa skor?

Varför är en personlig blogg där man bloggar om vad man käkade till frukost, vad man hittat på med sina kompisar eller hur ”jättebra den där filmen Holiday är” mer väsentligt än att skriva om sitt modeintresse och tipsa läsarna? Varför är det mindre exhibitionistiskt och bekräftelsesökande att vräka ut sitt privatliv än att publicera en Dagens outfit-bild? I min bok är det precis tvärtom.

Kritiken är egentligen inte förvånande, intressen och yrken som domineras av kvinnor har alltid haft lägre status än manliga.