Nästan i alla fall … alla … Jag precis som du eller du har varit nära döden någon gång? Kanske någon nära vän, släkting, älskade som har dött av olika anledningar.
Jag var 10 år, då jag förstod för första gången efter att ha tittat på en vuxen film helt ensam, vad som händer! Att man plötsligt en dag inte kommer att vara kvar på jorden, att inte kunna krama om de som är kvar eller ha intressanta diskussioner eller …? Nu är jag fullt förstående för att vi har olika tankar alla angående detta. Det jag skriver är hur JAG uppfattar det hela.
Eftersom jag har blivit testad så många gånger i mitt liv så har jag ibland ingen tro på att Jesus eller Gud finns!?! Varför har jag i så fall fått vara med om så mycket??? Det är ju inte rättvist eller är det av en speciell anledning?
Hade det nu varit så att jag vore säker så hade det varit enklare eller hur? Då hade man kommit till himlen och fått träffa de som redan har dött, eller?
I perioder har jag svårt att sova och tänker på detta så att jag skulle kunna kräka! Jag vill inte försvinna från mina nära och kära, ju! Jag vill vara med! Är det egoistiskt att tänka så? Jag blir gärna gammal och rynkig bara jag slipper dö/försvinna!
När mina föräldrar skilde sig (läs början på bloggen) hoppades jag att jag skulle dö eller bli svårt skadad så att det skulle bli bra mellan dom igen…. Nu vet jag att det är många barn som har liknande tankar i skilsmässofamiljer, men ändå…
Varför pratar vi inte om döden? Det hade kanske kommit upp nya tankar och ideer då, som hjälpt oss alla!
Djupt? Ja, men alla har vi liknande tankar utan att prata!
kram-kram
