Ska varna på förhand: den här bloggen kanske inte är den mest uppmuntrande – den är känslosam, och säkert rörig. Orkar du inte med verkligheten är det lika bra att du låter bli att läsa. Med det sagt, here goes:

Såhär runt jul tänker jag alltid på min pappa. Nu kanske det låter som att han varit död länge, men det här är faktiskt bara andra julen utan honom – i livet, alltså.

Ska förklara: jag är skilsmässobarn. Växte upp med moderskapet och diverse alkoholiserade eller på andra sätt rövhål till styvfäder, farsan såg vi varannan söndag – en sån där klassisk 70-talslösning, alltså. På den tiden hade ju fäder inga känslor, de uppfanns väl först på 90-talet… Som liten fick jag aldrig den kontakt som jag borde ha fått med honom, det var först i vuxen ålder som jag kunde börja lära känna Sven Bertil Johansson, eller ”Jarlevik” som han hette bland musikpolarna.

Men åter till julen! I min barndom, och alltför länge i vuxen ålder, gick julafton normalt till på det här viset: först en snabbvisit hos farsan, sen iväg till det ”riktiga” julfirandet hos moderskapet. Jag var inte gammal då jag började förstå sorgen i hans ögon, utanförskapet som han tvingats till… På nåt sätt gick det ändå bra så länge pappa hade Eva, men efter hennes död då det bara var han mol allena kändes det mer och mer fel, det ska inte vara så här, det är oacceptabelt. En vacker dag, som det brukar heta, satte jag ned foten och vägrade delta hos mödernet:
”Nej, jag kommer inte på julafton.”
”Men, varför då?!?”
”Därför att jag ska vara hos farsan.”
”Jamen, du kommer väl hit efter att du varit hos Bertil?!?”
”Nä, det gör jag inte – jag ska fira jul med farsan!”
Det övergick i allt mer klagande och tjatande med alltmer gråt i halsen till dess jag slängde på luren i örat på henne med orden:
”Jag har sagt det fyra gånger nu, jag kommer inte. Adjö…”

Dagen efter ringer telefonen, det är gubben:
”Jaha, hrrmph, jag ska visst fira jul med er i år, Birgitta bjöd in mig…”

Jahaja. Med kniven på strupen gick det visst att lösa ändå. Tror aldrig hon berättat hur det gick till för mina systrar, att återge verkligheten har aldrig varit hennes starka sida…

Efter det blev det rutin, han kom och firade jul med oss hos moderskapet. Men även där hamnade han i skymundan bakom den kolossalt högljudda och allstädes närvarande modern. Det slutade alltid med att han satt tyst, sakta krympandes… Min pappa var av högrest nordsvensk art, inte alls liten, och hade definitivt mål i mun – han kunde uttrycka sig både verbalt, i skrift och i allra högsta grad intelligent – fast där i moderskapets soffa reducerades den förtroendevalda, orkesterledaren, författaren, skådespelaren, kulturmänniskan Bertil Johansson till en tyst liten mus – lika grå som den betong han jobbat med under större delen av sitt yrkesliv – som ingen såg eller tog hänsyn till.

På nåt sätt var han mer utanför fastän han var ”med”. Jag vet inte om det bara var resignation, att han efter så många år insett att det inte var nån idé att försöka ta plats, eller om det handlade om att sorgen över utanförskapet, att inte ha fått vara en tillräckligt stor del i sina barns liv, varje gång träffade honom så hårt.

Jag är dock jävligt övertygad om att det var det senare.

Egentligen vet jag inte så mycket om min pappa. Fast jag känner honom ändå förbaskat väl. Även om vi inte umgicks tillräckligt under min uppväxt så lärde jag mig med tiden att han och jag tamejfan är precis lika – jag såg mig själv i honom, förstod gång på gång att vi resonerade och reagerade på samma sätt. För varje år som gick, för varje diskussion om politik eller musik vi hade, för alla fruntimmer han hade runt sig, för varje historia han berättade, för varje bok eller novell av honom jag läste, för varje oneliner med hans torra, ofta lakoniska men så träffsäkra humor så stod det allt klarare att vi var lika. Orden behövdes allt mindre, vi förstod varann ändå. Samma själ, samma tankar.

Och jag vet hur ini helvete jävla dåligt jag skulle må om jag skulle bli behandlad på samma sätt som min pappa blev.

Allt det här accentueras för mig under julen. Dess tillgjordhet, det glättiga, den falska och påtvingade glädjen som man ”ska känna” inför julen står mig upp i halsen.”Nu är det jul, då ska alla vara glada!” Jasåjahaja, det ska man… Om man inte har nån anledning att vara glad då? Om man sitter ensam och övergiven i nån sunkig ungskarlslägenhet och kollar på tv under julaftonskvällen?

Nä, juletid är inget positivt för mig. Jag tänker bara på pappa.