Min gamle far, salig i åminnelse, kommer att rotera i sin urna. Jag är inte längre sosse.

Det har jag varit väldigt länge, även aktiv sådan, och det har berott på min inställning till politiska val: man väljer inte ett bästa-alternativ utan ett minst-sämsta-alternativ. Bäst för flest, helt enkelt. Jag har aldrig haft ett jota till övers för enfrågepartier eller dito partival, man måste väga ihop alla för- och nackdelar och rösta efter vad som  – sammantaget – blir bäst. Inte för att ett parti vill sänka bensinskatten eller jaga varg eller bygga högskolor eller ta hand om mor Agda på hemmet, utan de som ser till att HELA skutan flyter.

Och det har sossarna – med alla fel och brister – varit bäst på. Traditionellt.

Nu blåser andra vindar. Under min tid som aktiv har jag sett Persson underminera så många års arbete genom att, en efter en, plocka bort vettigt folk i partiets topp (han ville inte ha nån som kunde hota hans ställning som Den Store Ledaren). Samlingen runt den absoluta toppen har, efter hans tid, några gemensamma nämnare som jag finner oroväckande: de är alla helt utan erfarenhet av det vanliga arbetslivet (”arbetarepartiet”, jo kyss mig…), de är alla Broderskapare (sossarnas hallelujaförbund) – GP tyckte om att sjunga stycken ur frikyrkans ”fina gamla sångskatt” på mötena i partiledningen, I kid you not – och de är alla, med få undantag, rätt blåsta. Mycket snack och lite verkstad beskriver de flesta (ska dock noteras att Pagrotsky har lite bakom pannbenet, med fler som honom vore det inte så illa…)

Summa summarum har sossarna inte ett regeringsalternativ i dagsläget. I de rödgrönas läger finns två (2) personer som skulle duga som ministrar: Maria Wetterstrand och Leif Pagrotsky. Den första kommer inte att få nån post för hon är inte sosse och den andra kommer inte att få nån för han vill inte sjunga hallelujasånger med resten. Däremot kommer ärkestolpskottet Ibrahim Baylan, denna ideologilösa lus av löss, att få chansen till generell uppknullning av nånting. Liksom Thomas Bodström, vars avklarande av en juristexamen trots avsaknad av ens normalt intellekt visar graden av förfall i det svenska utbildningsväsendet.
De förändringsförslag som hittills lämnats är innehållslösa eller illa underbyggda – en del också ofinansierade, vilket skulle fått en gammelsosse som tex Bodströms far att ryta till om bot och bättring.

För helvete, Sverige…

När jag tittar tillbaka på den gångna regeringsperioden så är den på det stora hela lyckad:

* Nästan alla har fått BETYDLIGT mer pengar att röra sig med, utan att samhällsservicen blivit sämre.

* Det bottenlösa träsk som varit svenskt utbildningsväsende har börjat pålas upp, tack så in i helvete Björklund för att du vågat säga sanningar och stått emot kritik från De Som Inget Duger Till!

* De lata parasiter som doolat omkring på diverse bidrag och AMS-trams trots att det inte varit NÅT SOM HELST SOM HINDRAT DEM FRÅN ATT TA ETT RIKTIGT JOBB OCH FÖRTJÄNA SITT EGET UPPEHÄLLE ISTÄLLET FÖR ATT SNYLTA PÅ OSS SOM TAR VÅRT ANSVAR har börjat sättas dit. Nu kommer nån att skälla om ”oskyldiga som hamnar i kläm” men då glömmer ni att det var PRECIS lika illa med förra regeringen. På riktigt. Kolla innan ni gnäller.

* Företagen har slutat fly landet, jobben stannar kvar – och blir fler. Med mer pengar i fickan för vanligt folk blir det fler jobb.

Kors i taket. En lyckad borgarperiod. I thought I’d never see the day… Ställer man det mot den samling hopplösa idioter (med ovannämnda två (2) undantag) som vill få chansen att styra landet blir det skitenkelt att välja sida. För mig i alla fall, politik är inte religion i min värld: att rösta på sossarna för att man ”ska” är korkat, punkt. Se till verkligheten!

Det enda som bekymrar mig nu är precis vilket parti jag ska rösta på… Helst skulle jag slippa galningarna i KD, precis som jag historiskt helst sluppit galningarna i V, men de behövs ju för att skapa majoritet. Ideologiskt, ja… Vet inte riktigt var jag står. Att jag tror på arbetslinjen mer än bidragslinjen är iaf solklart.

Vi får se, men borgare har jag då blitt.