Idag har jag tagit tag i en sak som jag gått och grubblat på länge. En sak som jag aldrig hade drömt om att jag skulle göra. Men det handlar om en viss sak i mitt liv som jag inte längre står ut med (oj det lät allvarligt, riktigt så farligt är det inte). Diagnoserna är orsaken till det och nu måste jag ta till en åtgärd som jag skäms lite för, men jag har tagit på mig skygglapparna och bara gör det jag måste för att kunna leva ordentligt. Nästa vecka kommer åtgärden att sättas i verket och jag har lite pill att göra innan dess – precis som jag inte har nog att göra. Kanske jag framöver berättar vad detta handlar om, när jag slutat skämmas… men diagnoserna kan ställa till det och dessutom förändra en förälder så man gör saker man inte trott man skulle göra, så är det! Men vad ska man göra – till slut blir man desperat! (OBS! Mannen är helt införstådd med mina tankar, så jag kör inte över honom.)
På tal om att ha att göra – idag har jag pillat lite med min nya blogg. Jag har fått över alla gamla inlägg men bilderna hamnade tyvärr huller om buller. Nu försöker jag få rätt bild på rätt plats. Nu har jag gått igenom en hel del inlägg och det har fått mig att le flera gånger idag. Många komiska strapatser blir det när man lever med diagnoser 
.
Kommer ni ihåg det här, ni som följt bloggen ett tag?
.jpg)
.jpg)
Haha, det var den gången jag fick ringa 75 samtal innan jag hamnade hos en vänlig själ som gav mig koden till vägverkets hänglås till kontainern. Då kunde jag och mannen åka dit och fiska upp sonens glasögon som han kastat i där, när vi stannat för att fika på en rastplats helgen innan.
Det känns som det förekom en del såna här dråpliga situationer för oss i somras. Vi försöker behålla humorn och se på sånt här med ett leende även om det är lite jobbigt och blir lite besvärligt att åtgärda. Jaja, livet blir i alla fall inte långtråkigt i en sån här annorlunda familj!
