Jag kan aldrig se mig själv som destruktiv, för allt jag gör gör jag för att må bättre på något sätt. När det går dåligt och det verkar som om det inte finns någon annan utväg måste jag de där negativa känslorna ut. Då finns inte lycka som ett alternativ, utan är ett främmande ord. Lycka är inte något skapat, det bara är. Och när det inte är, är det dags att skapa något. Gråt, till exempel. Det finns ju inte någon annan väg.

Vissa orsakar sig själva eller andra smärta, men det gör inte jag. Dels för att jag är så rädd för smärta, och dels för att jag inte skadar andra utan bara mig själv. I ögonblicket då alla dörrar till lyckan stängs rasar allt, och på ett sätt som jag efteråt inte förstår känns det skönt att man inte behöver kämpa längre.

Nu måste jag städa. Jag tror att det kommer bli lättare att ta beslut när allt är rent. Att städa sin omgivning är att städa sin själ?