Nu kan ni hitta mig på www.argtant.blogspot.com. Det är inte riktigt klart i mitt nya bloggrum, men ni får väl ha tålamod med att det ser lite rörigt ut och att saker och ting ändrar färg och form då och då.

Snart flyttar jag. Till en annan blogg. Där det inte görs reklam för tvålar och annat tjafs. Meddelar snart ny adress.

Ljud. Överallt ljud. Ge mig tystnad. I present vill jag bli skickad till något retreat, där det är tyst och vackert. Några dagar bara. Då ska jag bli snäll igen. Eller i alla fall möjlig att ha i möblerade rum. Det var väl närmare sanningen.

Ge mig tystnad. Nu.

I dag har det varit en jävla skitdag. Nu vet ni det.

Hurra för min idol som fyller 91 år i dag! Min älskade mormor E. Det finns ingen på jorden som älskar mig så mycket, helt utan förbehåll. Hon tycker att jag är bäst. Tänk vilken lycka att ha någon i sin närhet som alltid ser på en med varma kloka ögon. Nu har hon bara ett öga kvar det andra är bortopererat. Men det öga som inte är av glas glittrar vidare, trots rullstolen sedan nästan 30 år och trots värken.

Vid många viktiga tillfällen har hon funnits med mig. Rullstolen har inte varit ett hinder. Och när benen bar henne, innan förlamningen, så lärde hon mig dansa och ro. Älskade, älskade E.

Nu är hon trött och önskar att döden snart kommer, men hjärtat är starkt. Hennes skräck är att bli ett vårdpaket. Jag tröstar henne och säger att om den dagen kommer ska jag sätta en stor stor spindel framför näsan på henne, då stannar nog hjärtat, för spindlar och långvård är nog det enda hon är rädd för. Då skrattar mormor och säger mitt namn med sådan klang vars like inte finns. Snart ska jag resa till henne och lägga min kind mot hennes. Den lenaste kind som finns.

Min dator håller på att lägga av. Men jag gör ett försök att fullfölja ett uppdrag som jag fick av bloggaren Lusamusa. Kan inte länka till henne just nu men klicka på hennes namn i sidokolumnen så fattar ni.

Uppdraget är att berätta 10 saker om mig själv som ni nog inte visste.

1.  Om jag börjar äta chips kan jag inte sluta förrän påsen är tom, oavsett om jag mår illa eller ej.
2. För länge sedan var de kroppsdelar jag var mest nöjd med min mage och mina fötter, så är det inte längre.
3. Jag har betalat massa tusenlappar i avgift till en teaterskola där jag pluggade i nästan 2 år, efter det slutade jag med teater.
4. Jag drömmer om att någon gång kunna resa till Nya Zeeland och Seychellerna (hur fan stavas det?)
5. Jag har aldrig varit otrogen.
6. Jag är avundsjuk på dem som tror på Gud, de har alltid någon att prata med.
7. Jag tycker om att vara ensam.
8. En gång spelade jag sinnesjuk för att bli av med en efterhängsen ex-pojkvän. Det fungerade.
9. Någon gång skulle jag vilja arbeta som ”expert” i en hjärtespalt i någon veckotidning, och tjäna pengar på att säga att allt är normalt om det känns rätt.
10. Jag kan sova 10-12 timmar och ändå inte känna mig utsövd.

Skickar uppdraget vidare till Magda som jag inte heller kan länka till eftersom min dator håller på att dö. Även hon finns i sidokolumnen.

Är du kvällsmänniska eller morgonmänniska? Är du människa si eller så? Är du morgonpigg anses du av finare kvalitet än nattugglan som är mer dekadent.

Jag är både kvälls och morgontrött. Både lite si och så. Vilket fack ska jag hamna i måntro?

Jag har mycket svårt att ta emot komplimanger och beröm. Det är fånigt men så är det. Min stackars man har vant sig och fortsätter troget ge mig små uppmuntrande kommentarer trots att mina svar mest blir fnysningar eller möjligtvis ett trött tack.

Min chef berömmer mig ibland. Undrar hur länge han står ut.

-Bra jobbat!

-Jag gjorde bara mitt jobb.

-Jo, men det var bra.

-Antingen så vill du att jag ska jobba mer och berömmer mig därför eller så har du bara jobbat med idioter förut och blir förvånad när någon gör det den ska.

-???

Ett annat exempel

- Du är en pärla!

-Så säger du bara för att vi tycker lika (angående ett visst ämne)

-Nä, men det här är ju så bra skrivet. Du skriver precis som jag har tänkt det.

-Hahaha, där ser du!

-???

Som sagt, jag undrar hur länge han står ut.

Jag känner mig lurad. Av en av mina vänner. Jag har ju min regel om att bara umgås med folk jag känt i minst 10 år men jag har ju tummat mer och mer på den regeln. Det straffar sig allt som oftast. A har jag bara känt i ett par år. Ändå ansett att det har varit lönsamt att investera känslomässigt i henne. Nu har hon bjudit mig på städparty!!

Hon har nog aldrig läst min blogg. Minns inte om jag ens nämnt att den finns. Vilket är synd. För om hon läst mitt inlägg om vad jag aldrig tänkt göra i mitt liv så finns just säljpartyn med på den listan.

Det är alltså något i min framtoning som gör att det verkar helt naturligt att bjuda mig på ett städparty. JAG HATAR ATT STÄDA!! Jag tycker heller inte om att umgås med folk under olika rubriker. Säljparty, parmiddag, tjejfest.

Har detta med landsbygd eller ålder att göra? Dessa benämningar på sociala tillställningar. När jag var ung bodde jag ju i staden. Då sågs man och tog en fika, en öl, åt ihop o.s.v. Nu är jag äldre och bor på landet och nu heter det parmiddag, tjejmiddag och SÄLJPARTY!

Ni kloka därute. Är detta lantligt eller åldersbetingat? Eller både och? Skulle vara skönt att veta.

Mina fobier är:

• Råttor. Förmodligen för att jag som barn skulle hämta potatis i mörk jordkällare där råttor sprang över fötterna. Senare uppskrämd av historier om aggressiva råttor i Stockholms T-bana och på bakgårdarna. Överkursen i äckliga råtthistorier drabbade mig när jag bodde i ett gammalt torp. Det ramlade ner likmaskar från köksfläkten, visade sig komma från en råtta som dött i ett ventilationsrör. Det sprang mycket i väggarna på torpet, min snälla man la ut gift och sedan luktade det lik i vårt sovrum i flera månader. Vi flyttade efter ett tag…
• Trappor. Jag tror att jag handlöst ska stupa ned för trappan. Vet inte ursprunget till detta. Har ju kass koordination så helt omöjligt är det ju inte. Det värsta jag vet med den stora staden är att förflytta barn i rulltrappa, särskilt om de sitter i vagn. Det klarar jag inte.
• Bilar. Det är bättre nu när jag själv har körkort och haft det ett par år. Men jag litar fortfarande inte på bilister, tror att de är blinda och gärna kör på mig, vart jag än är. Lite rätt har jag ju.

Fobi jag blivit av med:

• Getingar. Uppkom troligtvis när jag som barn grävde upp en jordgeting. När man sedan själv får barn måste man skydda dem från dessa elaka varelser och då uppbringa ett mod man egentligen inte har.

Fobier har ju egentligen ingen förklaring. Eventuell finns de där sedan urminnes tider för att uppmärksamma en på farliga djur som sprider gift och smitta. Men att ha trappfobi? Det är väl som med alla skräcktankar, en känsla av att inte ha kontroll.

Vad har du för fobi? Och hur fungerar min hjärna egentligen? Haft en skön lugn söndag och börjar då tänka på fobier. Måste nog skaffa mig ett mer spännande liv. Typ åka rulltrappa med en dagisgrupp…