Morsning (gatu)korsning och andra nyfikna!

Ni undrar väl var jag har tagit vägen, kära läsare! Nåväl, som ni ser så har jag nu blivit en tämligen stor bernerdam och har annat för mig än att sitta här och knattra framför skärmen…

Jodå, fem och en halv månad har jag hunnit bli och har redan avverkat förskoleklass (Valpkurs) och min första uppsvällning, f´låt utställning hette det visst… Vad gäller det förstnämnda kan jag tala om att det mest handlar om att käka harlortar på en stor äng i konkurrens med andra koppeldragande vovvar och när det gäller det andra så kutade jag runt lite framför en gubbe i en fyrkant och sen fick jag två färgglada mojänger som hänger i köket men som jag inte får käka upp. Är det inte småsint så säg?  

Tyvärr får jag nog lägga mina författardrömmar på is ett litet tag, åtminstone tills de uppfunnit tangentbord med större knappar. Mina tassar börjar bli alldeles för stora!

Ha det bra alla två och fyrbeningar och BE CAREFUL OUT THERE så ses vi kanske i utställningsringarna i sommar!

Good Bajs!

(Jodå, det tycker jag fortfarande att det är,,,)   

TEA

Mattans kommentarer: 

Tea har nu blivit en riktigt stor och duktig valp. Hon klarade valpkursen med bravur och till våren fortsätter vi med allmänlydnad. Spår har hon fått pröva på och det tycket hon var riktigt kul!

På valputställningen i Malmö i november kom Tea tvåa utav sex tikar i babyklassen och fick dessutom hp! Kul!

Eftersom jag måste återgå till lite trist förvärvsarbete i vår och dessutom fortsätter med min distanskurs i skrivande känns det som om Tea och jag inte riktigt har tid att upprätthålla bloggen. Det är ju så mycket annat kul som också ska hinnas med tycker vi! 

Tack för läsning och kommentarer! Riktig kul har det varit! Ha det så himla bra allihop!!   

Morsning (gatu)- korsning på er!

Då var det dags att informera om läget igen. Jodå, det knallar. Mattan har allsköns idéer för mitt vidkommande som vanligt. Nu har hon börjat tjata om ”utställning”. Ja, först trodde jag att hon snackade om ”uppsvällning” och det lät ju som ljuv musik i öronen på en stackars mager Bernervalp men tids nog förstod jag att jag hade fel…

Det handlade om att springa runt på gräsmatten, i det fåniga gula repet som jag snart tuggat itu. I en speciell takt, t.o.m. BE MY GUEST, tänkte jag och hoppade och studsade som aldrig förr bara för att reta den kära gamla mattan. Dessemellsn skulle jag av någon outgrundlig anledning stå blickstilla och stirra fånigt rakt fram… Men vad ÄR detta för idéeer …? Nåväl det sistnämnda var lite roligare för om jag stod typ tre sekunder så där blickstilla fick jag en godisbit. Så det gjorde jag. Några gånger. Sen lade jag mig ner. I protest. Ska bli spännande att se vad mattan hittar på nästa gång. Kanhända det är för att  mattan bara går hemma med mig som hon blir alldeles nojig och får såna där knäppa idéer. Husslen skulle i alla fall aldrig få för sig nåt sånt!

Ja, annars har jag på sista tiden ägnat mig åt en ganska kul sysselsättning: grävning. Mattan gräver också. Men hon använder sig av en rolig pinne med en grej längst ner som liksom skyfflar undan jorden. Så hon blir aldrig skitig.Tänka sig! Det som är halva nöjet! Att känna de där svarta väldoftande små jordkornen knastra mellan tänderna… Att uppleva glädjen över att ens vita tassar så snabbt får en intressant, svart färg. Mattan blir väldigt irriterad när jag försöker hjälpa henne med grävningen. Det är väl otacksamt! Men när jag inte fick jaga fart i den där spännande tuggvänliga grävpinnen hjälpte jag henne med grejorna som hon grävde upp istället. Borttransportering av knölarna, med lite smaktestning av desamma under tiden, tänkte jag. Men nej! Då fick jag minsann stå för mig själv i den lilla inhägnaden utanför trappan… En lång stund. För matttan slog ihop händerna och ojade sig om att jag såg ut som en enfärgad berner istället för en trefärgad efter all grävning… Ja, inte är det lätt att heta Tea alltid, det ska gudarna veta!

Mattans kommentarer:  Tea håller på att bli stor. För någon vecka sedan upptäckte jag en blank fläck på svansen. Bekymrat undrade jag om något var fel… Men så såg jag. Det var ju ”vuxenpälsen” som började sticka fram under hennes ulliga babypäls! SUCK, igår såg jag att hon tappat en tand också. En av de två små rackarna längst fram i underkäken. Samma som barn tappar först för övrigt. Och den andra var lös. Samma känslor som när ens egna barn börjar bli stora drabbar mig. Vemod och tacksamhet. Allt är som det ska, den inbyggda klockan tickar på inuti den lilla kroppen och förändrar den. Stilla, utan några åthävor, rullar liver på. Vare sig vi vill eller inte En skön insikt. Det är bara att hänga på. Och om två veckor börjar Tea skolan: Valpkurs på närbelägen brukshundsklubb. Håhåjaja. Och bara en vecka senare är det dags för hennes första utställning. I Malmö. DET blir spännande.  

Morsning (gatu-) korsning på er alla ute i cyberrymden igen!

Nu har det varit tyst från min sida länge! Verkligen HIGH TIME att informera lite om läget och sånt… Jodå, så att…  Här är det lugnt! Frånsett det tragiska faktum att man får alldeles för lite mat, förstås. Det är tur att man är född på sommaren och kan njuta höstens frukter som välkommet tillskott i den magra kosten! Päronen är goda kan jag meddela. ”Mattan” springer runt som en skållad råtta och försöker plocka undan all läcker, lagom rutten frukt under träden men inte ser hon allt inte… Dessutom har det tillkommit en massa goda bruna nötliknande saker som ligger och dräller överallt. Jag gör mitt bästa för att städa undan dem…

BY THE WAY så har mattan varit bortrest igen. Och jag har fått följa med ”husslen” på jobbet. Så det så! Kan meddela att jag är såå sööt, och jääätteguullig och mjuuk och en hel massa annat sånt. Det bästa med att träffa nya tvåbeningar är att man kan bita dem. Ja, inte hårt förstås, men ni vet tugga lite lagom  på deras fingrar eller slita i deras kläder med tänderna. (Ni skulle bara veta hur mycket det kliar i min mun!) De är inte så där stränga som mina vanliga tvåbeningar utan de håller mest på och pratar om hur LOOOVELY jag är och då kan de liksom inte skälla på mig de nya  rara tvåbeningarna. Ha, nu skrev jag skälla , det är det ju mest jag som gör annars. Fast ”mattan” tycker inte om det. Vad tycker hon om egentligen, den svåra människan? Ibland blir jag inte klok på henne. Jag har fått en hård grön skumgummibit att ligga på i köket, men jag ligger faktiskt hellre på golvet. Jo, för att ”mattan” gillade ju inte att jag kissade i den mjuka hundsängen. (Det har jag ju berättat om innan.) Vad ska man göra i mjuka väldoftande hundsängar om inte kissa? Men, dra på trissor, häromdagen släpade hon till min oerhörda förvåning in hundsängen igen, såg förväntansfullt på mig, och… ja, jag kunde ju inte göra henne besviken utan fick tvunget kissa i eländet. Men ”mattan” fick spel och slängde ut både mig och sängen i trädgården MED BLIXTENS HASTIGHET! Nu får hon ju bestämma sig för var jag ska kissa! Jag som var NEARLY säker på att det var utomhus…  

Igår såg jag hundsängen sticka fram under locket till soptunnan. Lika bra det. ”Mattan” mår inte bra av hundsängar, den saken är klar. Tror jag får gå bort till henne och lägga mig på hennes fötter där hon sitter och deppar vid köksbordet. Det tycker hon i alla fall om, den kära gamla ”mattan”! 

GOOD BAJS

från Tea!

”Mattans kommentar”

Jag har en hund med tvångssyndrom. Men, omtänksam som jag är, har jag numera avlägsnat triggningsföremålet till soptunnan.  Fick för mig att hon äntligen var mogen för sin fina mjuka hundsäng igen. Numera kissar hon ju inte inne mer än någon enstaka gång per dag och dessutom är hon torr hela natten. Tänkte jag… 

Man såg riktigt hur den mörkblå gigantiska (Tea ska ju också bli ganska gigantisk) hundsängen utövade en osynlig illvillig dragningskraft på henne. Den drog henne till sig. Motvilligt gick hon upp med alla fyra tassarna i den. Bökade runt lite. Krafsade med framtassarna i den. Såg mycket olyckligt och undrande på mig och….satte sig och kissade. Mycket. En ordentlig flod. Jag kände hur mitt förväntansfulla leende stelnade till en Vansinnigs grimas, fick oanade krafter i mina armar och slängde ut (nåja, Carin…. försiktigt slängde jag ut Tea, förstås…) både hund och hundsäng. 

För övrigt äter Tea bokollon, trots att jag försöker hindra henne. Hon bökar i löven så att ett tryffelsvin skulle bli imponerat. Nån som vet om det finns tryffelkurser för Berner Sennenhundar? En välsignelse är i alla fall att hon går riktigt bra i koppel nu. Och minsann… ibland kommer hon när jag vrålar HIIIT!! också… Nu lägger hon sig på mina fötter och suckar så där härligt… Hennes varma mjuka andedräkt känns rakt igenom strumporna. Gud, vad jag älskar henne! 

NOLLE     

Morsning (gatu-) korsning och alla andra nyfikna!

Visste ni att min matta är världsbäst på att prata. Hon pratar HELA TIDEN med mig när vi är ute i trädgården: TEA kom här TEA, inte gräva i rabatten, TEA låt bli att äta upp ditt bajs, NEJ TEA, tugga INTE på mina byxor, TEA se KOM här TEA lilla, titta en pinne, ta den!! (WOW, alltså…. en PINNE!!!, hon tror visst fortfarande att jag är den lättroade sorten) Nåväl, jag stänger förstås öronen (det är lättare när man har nedåthängande öron, tror jag) och kutar precis var jag vill. Gärna i rabatterna där jag vältrar mig bland de väldoftande blommorna eller nosar upp lite kattbajs, eller till körsbärsträdet, ni vet det med de smarriga kärnorna.

Annars kan jag berätta att jag varit på släktkalas. Jaja, kalas vet jag inte precis om jag kan kalla det, för det bjöds minsann inte på någon mat. Det var bara tvåbeningarna som fick det, de åt och slafsade i sig som vanligt (Tvåbeningar äter konstant, har ni tänkt på det?) vid den där upphöjda fyrkantiga jättematskålen dit inga fyrbeningar äger tillträde… Nåja, jag hade nog inte haft tid att äta ändå, för jag hade så himla kul med mina bror Ozzi och min syster Orsa. Vi lekte i över två timmar och till slut var jag så trött att jag nästan svimmade. Fast skoj hade vi!! Och mamma var SÅ glad att träffa mig igen, sa hon. Lilla mamma, vad fin hon är…. Fast det var ändå helt OK när matte lastade in mig i bilen och körde hem. Jag ville ju inte visa mina syskon att jag var trött, men i bilen säckade jag ihop som en medtvetslös. SKÖNT att sova!! Och jag sov hela eftermiddagen och nästan hela dag också. Så det var ett hejdundrande gille, ska ni veta!

Här sitter: Orsa, Ozzi och så jag längst till höger! Visst syns det på oss att det varit PARTY!!

Kram och GOOD BAJS

från allas er….

TEA 

Mattans kommentarer: Tea växer så det knakar. Tänk, små bernervalpar går upp omkring 1 kg i veckan…. Hur skulle det se ut om människobarn hade ökat i vikt lika snabbt? Inte så kul, antagligen. Man hade fått köpa ny garderob till dem varannan vecka, så för shoppingglada föräldrar hade det förstås varit underbart… Det gäller verkligen att passa på och njuta så länge Tea är liten. Och så länge man orkar lyfta henne. Nu väger hon över 11 kg. 

Fortfarande är hon makalöst glupsk. Hon äter allt hon kommer över. Bokstavligt talat. Undras tro om jag någonsin kommer att få pli på henne. I mina mörkaste stunder tvivlar jag en del… Allt som oftast hittar jag henne i rabatterna eller under fruktträden i färd med att leta upp något ätbart (ätbart för HENNE, alltså) Hon flinar åt mig och vispar med sin svans så att den vita tippen gör stora cirklar i luften. Nåja, dessemellan är hon gosig och lugn. Ibland. Sällan. Men dock. I helgen var hon i alla fall väldigt lugn för då var vi på valpträff hos uppfödaren. Både vi valpägare och valpar hade jättetrevligt. Tack Carin! Tea blev helt slut, och det tog över ett dygn innan hon var tillbaka till sitt vanliga bitiga och springiga jag. Så då passade vi minsann på att kela med henne!!  

NOLLE

Morsning (Gatu) – korsning och andra nyfikna! 

Hej hopp på er alla igen!! Här vare´ bara glada miner, alla tassarna på jorden och huvet opp, som vi hundar brukar säga. Jag har kommit ganska långt i min uppfostran av tvåbeningarna i flocken. (Men jag kämpar lite i motvind vad gäller de två rödrandiga fyrbeningarna, de är ju två mot en vetja!!) När jag gnyr lite ynkligt kommer Mattan till exempel genast sättande och lyfter upp mig. Och så kommer jag ut i trädgården och kan sätta fart mot några bra matställen som jag hittat. Mattan kommer efter och skriker om att jag ska kissa (snacka om att vara OBSESSED…) men jag vill förstås bara slicka i mig av allehanda godsaker. Ni förstår jag har kommit underfund med att det finns ANDRA goda ting än foderkulor att äta. Jojomensan, gulbruna lagom föruttnade plommon, tex eller körsbärskärnor som är väldigt knapriga och goda. Säkert bra för tandhälsan också. Eller så finns det förstås…. ja, nu kommer jag att avslöja det där som jag lovade er redan i första bloggen, nämligen varför jag använder GOOD BAJS som avslutningsfras i min blogg! Ni förstår det handlar om RECYCLING. Och det är ju bra. Och väldans modernt i tvåbeningsvärlden har jag förstått. Men det har inte Mattan förstått. Hon skriker som en stucken gris så fort jag bajsat och vänder  mig om… Ja ni förstår maten ska ju vara varm…. (Jag varnade faktiskt känsliga läsare så skyll er själva, förresten så lovar jag att vi är färdiga med skitsnacket efter det här…. Sen kan vi återgå till djupa ämnen i min blogg) Nåväl, oftast hindrar min Matta mig från att få i mig alltför mycket och det kanske är bra, ni vet för mycket av det goda kan kanske vara illa. Annars förstår jag inte varför min typ av RECYCLING ses med så oblida ögon. Alla valpar och hundar jag känner gör det i bland, så det så. Och dessutom kanske man drygar ut månadens hushållskassa för sina tvåbeningar också, jag har förstått att de där gigantiska lila säckarna med käket är dyrt, och färdigtuggat, passerat käk smakar nästan lika gott…

Det tycker i alla fall…

TEA

Good Bajs!! 

Mattans kommentarer: Jag har förstått på Teas retsamma flin att hon tyvärr ägnat sig åt kvalificerat skitsnack idag så därför tänkte jag som lite motvikt komma med en kort poetisk (nåja…) betraktelse/haiku, en ögonblicksbild av en eftermiddagsstund i gräset en varm och solig septemberdag. Håll till godo och betänk att jag är amatör i sammanhanget…

På rygg i grovt gräs

En mjuk valps vassa tänder

Honungssommaren

Vi hörs!

Och tack alla som skickar kommentarer, det är jättekul att få!

NOLLE

Morsning (gatu – ) korsning och andra nyfikna!

Nu är jag här igen, efter en kort paus. Har haft fullt upp kan ni tro…. bland annat har jag klurat ut hur det EGENTLIGEN förhåller sig med kissen. Ni vet den där matglada saken som plötsligt blev stor för att i nästa sekund skvala som värsta Niagarafallet och – hux flux bli liten igen… Ni kommer inte att tro det: Det är TVÅ kissar!! Jajamensan, det har jag kommit på alldeles själv. Man är ju liksom inte född i farstun (även om jag tycker om att ligga där…) LITE irriterad blev jag över att de fula rackarna  lyckats dölja detta faktum för mig i över en vecka… Men så en morgon (ja det är oftast då den store kissen dyker upp) såg jag dem båda  liggande bredvid varandra ute på verandan och då, ja då ramlade det ju ner en och annan polett…      

Den lilla kissen är det skoj att leka med vill jag lova, han skäller så uppmuntrande åt mig när vi tar våra nappatag i gräset eller på köksgolvet. Som ni ser på bilden ovanför är han ju rätt liten och ynklig men hans tänder är NÄSTAN lika vassa som mina. Så det gäller att brotta ner honom FÖRST så att säga. Den lille rackaren har alldeles onaturligt vassa klor förstår ni. En gång fick jag mig en smäll på nosen och då blvev jag sur. Jag ville faktiskt inte leka mer med honom på flera minuter fast han viftade så ihärdigt och inbjudande på svansen att han nästan stukade den!

Annars kan jag berätta att Mattan varit väck. I flera dagar var här en annan tvåbening som luktade äckligt om händerna och mest hade huvet nere i gapet på de där högljudda plåtlådorna som tvåbeningarna kör runt med. Hane, tror jag det var. Rätt kul att leka med faktiskt. Mattan är inte särskilt begåvad i det avseendet kan jag förtälja, hon säger bara NEJ eller AJJ eller vad det är så fort man försöker. Och så kommer hon sättande med en pinne eller en sån där färgglad tyggrej som de tycker jag ska tugga på hela dagarna… TVII! Nej inget går upp mot känslan av lite hud mellan tänderna. Det ska vara AL DENTALE, tuggmotstånd alltså, tycker i alla fall….

TEA

GOOD BAJS!!    

Mattans kommentarer:

Jag har varit bortrest några dagar, men sonen har skött om Tea med den äran. Tänk vad hon växer…. Efter de fem dagarnas bortavaro kändes hon rejält tyngre. Det blir allt tydligare att hon är en ganska bestämd och livlig liten dam. Ibland är jag lite rädd för att Tea ska förväxla kattungen Harry med någon av sina tuggleksaker…. Då och då skriker han upprört någonstans underifrån hennes svartduniga kropp och allt som oftast går han runt med mörka slemmiga fläckar från Teas saliv i päslen… Men visar han klorna, då får Tea brått att backa. Så jag tror nog att de reder det själva. De ligger gärna i närheten av varandra och sover. Söker sig på något sätt till varandra ändå. De är ju båda djurbarn. Antagligen är vi vuxna inte så roliga att leka med. Alldeles oavsett om vi är djur eller människor tillhör vi liksom inte samma folkslag längre… Nyckeln till barnens fantastiska, gränslösa värld stängs vid en viss tidpunkt för alla… Fast vi kan kika lite genom dörrhålet och minnas…. Visst påminner brottningsmatcher på skolgården och herre på täppan-lekar mycket om djurungars vilda lekar på savannen, i djungeln, i öknen eller –  hemma på köksgolvet.   

NOLLE

Morsning (gatu-) korsning och andra nyfikna!!

Här är jag igen – er trogna vän i cyberrymden - en trygg och stadig tass att hålla i när tillvaron känns svår…

Den är förresten inte helt lätt här hemma i heller. Det har varit tröttsamt många tvåbeningar här de senaste dagarna, vill jag lova. Massvis med runda FACES som lutar sig över en och jollrar stup i kvarten. Man kan ju bli trött av mindre… En föreslog att det borde tas ut söt-skatt på såna som mig. Vad han nu menade med det… Men förslaget är faktiskt inte dumt. Om alla tvåbeningar som kommer hit och gullar med mig betalade en liten summa så skulle jag snart få ihop till en ansenlig grundsumma att skänka till HRIS (Hundens rätt i samhället) Det första som skulle bestämmas vore att två-beningar ICKE skola ha så mycket inflytande över var hundar bestämmer sig för att KISSA!

                                                 

Själv har jag hittat en för ändamålet helt perfekt plats, mjuk och skön och vacker på sitt sätt, i grått tyg med små svarta tassar på. Men tror ni att jag får kissa där? Icke. Förresten hinner jag knappt söka mig dit efter att jag druckit eller sovit förrän Mattan lyfter upp mig och rusar ut med mig på gräset. Grrr… Vet hon inte att jag är en BIG hund… Skulle just vilja se henne lyfta mig om ett år… Nä framför rätten att själv söka sig en lämplig kisseplats!  När vi ändå är inne på Kissar. Jag har just kommit till en häpnadsväckande slutsats: Den magra röda valpuschlingen som jag skrev om förra gången är ingen hund…. Tänk er everybody… Det är en KISSE! Jo, för jag har hört Mattan och Husslen och Lillmattan med för den delen kalla på eländet: Kisse, kisse kss.. kss, säger dom och bara det kan ju göra vilken stackars valp som helst nödig på direkten,,,  Nåväl, ”kisse” är ett synnerligen passande namn på djuret i fråga. Ni skulle sett hur den gör när den ska till… Ja, ni tror väl mig inte men den gräver en grop, kissar och FYLLER IGEN den efter sig! Men alltså Hallå.. hur nöd (vänd) igt är det på en skala!? Snacka om att vara pryd…          

 

Men det som är ändå konstigare är att kissen är MAGISK. Ja, kanske inte magisk precis, men något lurt är det. Ni förstår, ibland är den liten och smal precis som första gången jag mötte den där djur-utomjordingen i fredags, och ibland är den stor, nästan lika stor som jag själv… Ja, jag klurar och klurar på problemet men det enda jag kommit på är att den måste äta en hel massa i bland (då är den stor) och ibland… ja, jag vet inte… Kanske den gräver en JÄTTE-grop i grusen och kissar enormt mycket (ifred säkert, för matte verkar inte bry sig om kissarnas kissande) - så VIPS blir den liten igen… Fast den är roligast när den är liten – då vill den ofta leka. Vi leker ganska bra ända tills jag blivit lite varm i pälsen och kissen plötsligt gapar att den inte vill vara med längre och så i ett huj sitter den uppflugen i ett trä. FEGIS!

  

Håhåja, livet är fullt av frågor. Och även om jag är en välutbildad katt, ni minns väl att jag berättat om den gamla kloka Bernerdamen Tant Sara och min språkkunniga mamma, så vet inte ens jag svaret på alla. Men de kommer jag nog på. Vänta bara till jag blir en 10, 11 veckor. Då är jag förmodligen i det närmaste allvetande….

tror i. a. f.

bernervalpenTea

Good Bajs!

Mattans kommentarer:

Jag har aldrig tänkt på att valpar och bebisar har så mycket gemensamt: äter och dricker ofta, kissar och bajsar ofta, sover ofta….  

Teas blåsa verkar rymma enorma mängder… För det mesta kissar hon ute eller på tidning, men av någon outgrundlig anledning har hon bestämt sig för att det är OK att kissa i hundsängen… Nu har vi tvättat den fyra gånger… Jag har ju läst att hundar aldrig förorenar där de ligger… (men det har tydligen inte Tea) Fast hon verkar ligga lika gärna på golvet. Det gjorde Timon och Tora också.. Speciellt när det är varmt är det ett svalt klinkergolv förstås skönt…

Det går bra med katterna. Den vuxne katt-farbrorn Ringo håller henne på avstånd genom att blänga med sina bärnstensfärgade ögon och, om det behövs, ge henne en vinge mot nosen, medan 14 veckors Harry gärna leker med henne. Det ser lite våldsamt ut för den oinvigde men jag svär att de båda har kul. Tea tar INTE så hårt som hon skulle gjort med sina Bernersyskon. Tänk så mycket hon förstår fast hon är liten.

Det är LJUVLIGT med en Bernervalp. Jag lyfter och kelar och snusar så mycket jag kan… När jag låg och läste godnattboken för dottern i går kommenterade hon med viss avsmak: – Mamma, du luktar som Tea gör i munnen! Eftersom jag vet vad som allt som oftast försvinner in i den där lilla valpmunnen rusade jag genast upp och tvättade mig. Men… imorgon luktar jag förmodligen likadant igen. Who cares? 

Morsning (gatu -) korsning och andra nyfikna!!

Så var det dags då…. DAGEN D… Men oj, vad snabbt det gick. Mycket snabbare än jag hade trott faktiskt. SWIISCH, sa det och så låg jag i famnen på en av de där högresta tvåbeningarna, den där lätt förnedrande ställningen, ni vet – med alla fyra tassarna pekande mot himlen och ens skära mage fritt exponerad för väder och vind. Och SWOOSCH så befann jag mig i en sån där varm jättelåda som luktar så illa och så for jag… Lilla jag, iväg… BORT men ändå HEM… För jag VET ju, jag känner till saker och ting fast jag bara är 8 veckor, full koll liksom – tack vare tant Sara. Tant Sara är världens snällaste Berner Sennen tant och hon har berättat allt jag vet om husslar och mattor och om att skiljas från sin mamma…. För det måste alla valpar, ja inte min syster då, den fubbisen ska få bo med mamma resten av sitt liv och när jag tänker på det blir jag ändå LITE upprörd fast jag är en Berner, för Bernrar ska vara COOLA det har min mamma lärt mig. ”Vad som än händer så ska du vara cool, Tea!” brukade hon säga. Min mamma är världens vackraste och eftersom hon har ett superlångt engelskt namn har hon lärt mig ett och annat utrikiskt ord. Så därför låg jag nu i stormattans varma famn och försökte vara COOL. Det gick rätt bra, Jag snyftade bara till två eller tre gånger, fast mina svettkörtlar kunde jag ju inte kontrollera förstås. För det var ju så himla varmt i den där bil-lådan. Och finkänslighet var tydligen inte min nya mattas starka sida i heller för hon gick på om mina skålheta fuktiga jättetassar så jag blev alldeles generad…. Hon satt förresten med näsan långt nere i min päls hela tiden och jag KUNDE INTE BEGRIPA varför. Jag var ju alldeles nybadad så där fanns inget intressant att snusa efter… 

Nå, så kom vi fram till slut. VÄLKOMMEN,VÄLKOMMEN sa  alla mina tre tvåbeningar och: HÄR SKA DU BO RESTEN AV DITT LIV.. och annat opsykologiskt STUFF som kan få vem som helst att få ÅGREN och tillika jätteklumpar i halsen men jag tror jag förlåter dem ändå, de verkar rätt OK, trots allt och ingen är väl perfekt antar jag. 

De är tre till antalet mina tvåbeningar, och en har glad, lite lätt joller-hysterisk stämma och en rätt stabil näsa som det är ganska kul att bita i. En annan har världens största händer och mycket behaglig mörk röst. Den tredje är lite kortare än de andra tvåbeningarna och hon har supersnabb röst och  fingrar som doftar sött och är väldigt goda att tugga på. Mitt nya PLACE verkar rätt ok. Det fanns massor av gräs och sten och grus och jättemånga växter att tugga på. Dessutom fanns det ett spännande mjukt blått jätteplastskynke på gräsmattan som det var väldigt skönt att kissa i. Men då speedade Lill-mattans röst upp i raceerfart och stormattans röst blev lite mindre jollrig när hon undrade över hur det kom sig att Husslen ännu inte tömt barnpoolen ordentligt och satt undan den som avtalat var…. 

Nåväl innan vi skiljs för i dag måste jag berätta om en fjärde flockmedlem som jag precis introducerats för. Det är en liten mager högbent valpuschling med extremt fula öron och jättestora ögon. Den spottar och fräser där fram och där bak har den en spikrak supertjock svans som luktar så STRANGE att jag allvarligt undrar om det är en hund egentligen…. Nä, nu måste jag nog gå och lägga mig… Jag har bestämt mig för att tänka på mammas visdomsord att framförallt vara COOL och inte gråta alltför mycket… Förresten finns det två saker här i det stora köket som jag tycker om, de lila välkända påsarna som innehåller såna där goda små kulorna och så Stormattan då.. Jo, för hon ska ligga här hos mig på en långsmal, hög liksom svävande hundsäng och det känns helt SCHYSST, tycker i a f…..

TEA som säger

Good Bajs everybody (en annan gång ska jag berätta om varför det är min favorithälsnigsfras…) 

Stormattans kommentarer:

I fredags var det DAGEN D. Äntligen fick vi hämta hem TEA. Ett 7 kilos ulligt svart klotformat troll med hundvärldens gulligaste tassar. Och så ögonen. Vidöppna.  ”I dina händer överlämnar jag mig”… Ja, det är nästan så man känner religiösa vibbar.  Ansvaret vilar så tungt på mina axlar att jag knappt kan andas. Känslor av lycka och vemod och annat tar ut varandra så att jag nästan inte KAN känna något.  

 Men så borrar jag ner ansiktet i hennes päls och drar in valpdoften. Aaahh… ”Tänk inte så himla mycket, NJUT” far det runt i mitt huvud. Valptiden är så kort och så underbar och så viktig. Fast jag vet en hel del om hundar ska jag titta på ”Välkommen valp” som uppfödaren skickade med. Vill vara duktig, vill att vår valp ska bli världens lyckligaste och friskaste och vackraste och….. 

Innan jag går och lägger mig på den knarrande Xtrasängen i köket går jag bort till gravarna. Timons och Toras. Lägger några blommor och tänker att nu måste jag skärpa mig och skaffa en liten sten till Tora också. Älskade Änglahundar. Jag tittar upp på den klara natthimlen och önskar hett att de springer där bakom stjärnorna någonstans, lekandes och gruffandes som förr… Nu tittar de bestämt ner och nickar åt mig. Visst, kör på säger de! Härligt! Det var väl på tiden! Ni har ju varit ensamma i över ett år. Och utan hund… nä då utvecklas inte ni människor något vidare…. Så kör hårt! Lycka till med den nya lilla Bernern – Men låt henne för allt i värdlden inte kissa i poolen!!

Jag går in. Tea sover djupt efter mötet med Prince Harry – den röda kattungen. Innan jag somnar tänker jag stora tankar. Stora tankar som jag inte får riktigt tag i- om livets stora cirkel och sorg och lycka, och ansvar… Fast sen somnar jag nog. Och det är tur. För det behövs energi när man lever med en bernervalp!

Kramisar till er alla där ute

Nolle