Morsning (gatu-) korsning och andra nyfikna!!

Här är jag igen – er trogna vän i cyberrymden - en trygg och stadig tass att hålla i när tillvaron känns svår…

Den är förresten inte helt lätt här hemma i heller. Det har varit tröttsamt många tvåbeningar här de senaste dagarna, vill jag lova. Massvis med runda FACES som lutar sig över en och jollrar stup i kvarten. Man kan ju bli trött av mindre… En föreslog att det borde tas ut söt-skatt på såna som mig. Vad han nu menade med det… Men förslaget är faktiskt inte dumt. Om alla tvåbeningar som kommer hit och gullar med mig betalade en liten summa så skulle jag snart få ihop till en ansenlig grundsumma att skänka till HRIS (Hundens rätt i samhället) Det första som skulle bestämmas vore att två-beningar ICKE skola ha så mycket inflytande över var hundar bestämmer sig för att KISSA!

                                                 

Själv har jag hittat en för ändamålet helt perfekt plats, mjuk och skön och vacker på sitt sätt, i grått tyg med små svarta tassar på. Men tror ni att jag får kissa där? Icke. Förresten hinner jag knappt söka mig dit efter att jag druckit eller sovit förrän Mattan lyfter upp mig och rusar ut med mig på gräset. Grrr… Vet hon inte att jag är en BIG hund… Skulle just vilja se henne lyfta mig om ett år… Nä framför rätten att själv söka sig en lämplig kisseplats!  När vi ändå är inne på Kissar. Jag har just kommit till en häpnadsväckande slutsats: Den magra röda valpuschlingen som jag skrev om förra gången är ingen hund…. Tänk er everybody… Det är en KISSE! Jo, för jag har hört Mattan och Husslen och Lillmattan med för den delen kalla på eländet: Kisse, kisse kss.. kss, säger dom och bara det kan ju göra vilken stackars valp som helst nödig på direkten,,,  Nåväl, ”kisse” är ett synnerligen passande namn på djuret i fråga. Ni skulle sett hur den gör när den ska till… Ja, ni tror väl mig inte men den gräver en grop, kissar och FYLLER IGEN den efter sig! Men alltså Hallå.. hur nöd (vänd) igt är det på en skala!? Snacka om att vara pryd…          

 

Men det som är ändå konstigare är att kissen är MAGISK. Ja, kanske inte magisk precis, men något lurt är det. Ni förstår, ibland är den liten och smal precis som första gången jag mötte den där djur-utomjordingen i fredags, och ibland är den stor, nästan lika stor som jag själv… Ja, jag klurar och klurar på problemet men det enda jag kommit på är att den måste äta en hel massa i bland (då är den stor) och ibland… ja, jag vet inte… Kanske den gräver en JÄTTE-grop i grusen och kissar enormt mycket (ifred säkert, för matte verkar inte bry sig om kissarnas kissande) - så VIPS blir den liten igen… Fast den är roligast när den är liten – då vill den ofta leka. Vi leker ganska bra ända tills jag blivit lite varm i pälsen och kissen plötsligt gapar att den inte vill vara med längre och så i ett huj sitter den uppflugen i ett trä. FEGIS!

  

Håhåja, livet är fullt av frågor. Och även om jag är en välutbildad katt, ni minns väl att jag berättat om den gamla kloka Bernerdamen Tant Sara och min språkkunniga mamma, så vet inte ens jag svaret på alla. Men de kommer jag nog på. Vänta bara till jag blir en 10, 11 veckor. Då är jag förmodligen i det närmaste allvetande….

tror i. a. f.

bernervalpenTea

Good Bajs!

Mattans kommentarer:

Jag har aldrig tänkt på att valpar och bebisar har så mycket gemensamt: äter och dricker ofta, kissar och bajsar ofta, sover ofta….  

Teas blåsa verkar rymma enorma mängder… För det mesta kissar hon ute eller på tidning, men av någon outgrundlig anledning har hon bestämt sig för att det är OK att kissa i hundsängen… Nu har vi tvättat den fyra gånger… Jag har ju läst att hundar aldrig förorenar där de ligger… (men det har tydligen inte Tea) Fast hon verkar ligga lika gärna på golvet. Det gjorde Timon och Tora också.. Speciellt när det är varmt är det ett svalt klinkergolv förstås skönt…

Det går bra med katterna. Den vuxne katt-farbrorn Ringo håller henne på avstånd genom att blänga med sina bärnstensfärgade ögon och, om det behövs, ge henne en vinge mot nosen, medan 14 veckors Harry gärna leker med henne. Det ser lite våldsamt ut för den oinvigde men jag svär att de båda har kul. Tea tar INTE så hårt som hon skulle gjort med sina Bernersyskon. Tänk så mycket hon förstår fast hon är liten.

Det är LJUVLIGT med en Bernervalp. Jag lyfter och kelar och snusar så mycket jag kan… När jag låg och läste godnattboken för dottern i går kommenterade hon med viss avsmak: – Mamma, du luktar som Tea gör i munnen! Eftersom jag vet vad som allt som oftast försvinner in i den där lilla valpmunnen rusade jag genast upp och tvättade mig. Men… imorgon luktar jag förmodligen likadant igen. Who cares?