Hej!
Måste börja med att tacka till alla er som bidragit till min insamling på cancerfonden det värmer Och ett stort tack till min fina vän Pernilla som tog sig tid att skriva ett så fint inlägg.
Tänk om hela sveriges befolkning hade skänkt minst 50 kr då hade vi fått in 450 000000 miljoner. 50 kr är ju inte så mycket och forskningen går ju framåt, hoppas så på ett botemedel inom kort, och det kan ske med hjälp av massa massa bidrag från oss alla.
Så ett stort tack än en gång. Min insamling kommer att finnas kvar.
Jag måste säga att jag mår ganska bra fast jag får cellgift en gång i veckan nu, Dem ända biverkningarna jag får är ont i kroppen och magen men det går att leva med.
Jag kan ändå hitta på massa saker med nära och kära och faktist nästan ibland känna mig helt frisk:)
men tankarna finns där hela tiden om hur framtiden kommer att se ut för mig. Jag har ju cancer och det är ingenting som kommer att försvinna utan bara bli värre och värre men när vet ingen, det är nog det jobbigaste med att ha cancer all värk och biverkningar går att lindra men tyvärr går det inte att ta bort mina tankar och dem finns hos mig dygnet runt.
Jag minns dagen den 21 januari då jag satt på onkologen och väntade på min ct hjärna röntgen och läkaren kallade in mig i det lilla kalla rummet, hon tittade på mig och sa att det inte alls såg bra ut!! Jag blev livrädd och min första fråga till henne var.. Kommer jag att dö nu??? Hon tittade på mig och svarade nej inte nu men du kanske har ett par månader kvar enstaka lever med hjärnmetastaser i upp till ett år. Jag var helt i från mig när jag gick där ifrån visste varken ut eller in.
MEN jag är så glad idag det är nu 9 månader sedan och jag lever ju ännu:):) men på samma sätt rädd för om 3 mån har det ju gått ett år.
Ja denna dagen minns jag som om det var igår det var värre än att få beskedet bröstcancer för första gången. En riktig skräckfilm var det för mig. Men jag börjar så smått att lära mig leva med min sjukdom.
Jag hoppas att ni alla får en fin kväll massa kramar