Intrigen är inget och berättandet allt i Claude Simons vindlande textmassor. Det är textsjok som befinner sig bortom de gängse intrigvestibulerna och det vanliga a till ö harvandet i den linjära meningsfullhetens förutsägbara och klaustrofobiska luftrum. Det är inte en ensartad, destillerad verklighet presenterad i en rätvinklig, linjär fåra som Simon erbjuder utan en mera mångfacetterad och flerstämmig och därmed färgstark och rik sådan. Vad man får ut av Claude Simons berättande liknar mer den varseblivning som möter i vår vardag där otaliga intriger löper om varandra i eviga och outsinliga varseblivningskedjor. Detta sätt att berätta ger Claude Simons texter en förhöjd närvarokänsla och en mera ”sann” realism där själva berättelsen inte existerar som enväldig storhet utan blir just till den rena intrycksstorm som liknar den sanna verklighetskakofonin vi lever i.

Läs mer i min essähär i Tidningen Kulturen:

Förtrycket tränger sig in i tingens, språkets och vardagens väsen och förvanskar och förändrar. En cykel blir inte längre en cykel och en parfym inte längre en parfym. Vänskap blir oberäknelig och vänner opålitliga. Allt nagelfars och genomsyras av diktaturens oinskränkta hegemoni, skändliga doft och eländiga mörkermakter.
Herta Müller visar genom ordens valörer och betydelseförskjutningar hur förtrycket tränger djupt in i vardagens detaljer, till och med i vänskap och kärlek. Vardagsstunderna bär längtan efter frihet, efter en väg ut ur den utdragna diktaturtidens klaustrofobiska prägel. Som de två fiskande männen på Donaus strand: De vill komma över till andra stranden och friheten men kan inte simma eller kanske drömmer de om att simma och en tidsutdragen och metande längtan beskrivs.
Den ene håller fram en näve melonkärnor till den andre:”… ät säger han, så att tiden går”.
 ”Redan då var räven jägare” är Nobelpristagaren Herta Mûllers femte bok och hon visar genom sin häpnadsväckande ordkonst hur det var att leva under ett absolut förtryck i Ceausescus Rumänien. Säkerhetstjänstens vålnader tar sig in i dagens bekymmer, i tingen och dofterna och blir ett med vardagligheterna.

Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:

Vad har James Joyces exil eller Nelly Sachs sjukdom med det omöjliga eller ogripbara i det språkliga att göra och vad är det som säger att Elfriede Jelineks uppfattning om sexualitetens libidinösa arbetsfördelning där ”kvinnan är den som visar upp sig och mannen den som har rätt att se” ger en vink om det oskrivbara i att återge en kvinnlig pornografi?
Och vad ska vi säga om Marguerite Duras uppfattning om begäret, att skrivandet och konkret språket inte klarar av att fullt ut skildra delar av hennes liv, att det blir till det omöjligas konst? Och kan vi i Dantes Inferno få oss utrett om språkets och tänkandets begränsningar i förhållande till vår uppfattning om döden kan få oss att förstå vår egen död?
”Essäerna i den här boken kretsar på olika vis kring litteraturens och konstens relation till det som inte låter sig fångas i en språklig eller konstnärlig framställning, men som får den att leva” .
Det är det inledande anslaget till essäsamlingen ”Till det omöjligas konst: essäer om litteratur och psykoanalys” av Carin Franzen docent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet. Hon tar med hjälp av Gunnar Ekelöfs formulering om ”det omöjligas konst” tag i de psykoanalytiska begrepp som förankrar diskussionen kring språket, litteraturen och medvetandet, där det omedvetna och döden ställs i relation till den nutida realitytrenden och dess önskan att frångå det symboliska och språkliga till förmån för något som skall vara en ”äkta” eller ”sann” verklighet.

Läs mer i min recesnion i Tidningen Kulturen här:

Det nya numret av Outside The Box magazine är vackert och läckert i handen och fräckt och osorterat i innehållet och den redaktionella ledningen ställer frågan: ”Behöver man klistra fast etiketter på det man gör? Vad händer om man struntar i att placera allt man skapar och tänker i kategorier, pärmar och lådor?” Och i undertiteln styr man upp med följdfrågan: ”Vad är skam”.
Outside The Box säger sig vilja ”samla inspirerande effekter bland konstnärer, visionärer, individer och förändringsagenter genom intervjuer, reportage och publicering av visuella verk”. Och redan i tidskriftsnamnet deklareras att man minsann tänker hålla sig utanför den så kallade boxen och kanske skulle detta normalt utgöra en varning om att här härskar ett ängsligt deklarerat utanförskap. Men redaktionen behöver inte känna skam utan håller genomgående vad man lovar. De här outsidarna ger flera excellenta exempel på det självpåtagna utanförtänkets skapande anda.

Läs mer i min recension i Tidningen Kulturen här:

Helena Tolvhed, historiker och idrottsvetare vid Malmö Högskola har i sin doktorsavhandling ”Nationen på spel” gått igenom populärpress som skrivit om OS mellan 1948-1972. Hon har synat dess rapportering avseende begrepp som kropp, kön och svenskhet i skildringarna av tävlingarna och hon har i denna analys utgått från Foucaults uppfattning ”det finns ingen sanning oberoende av makt”.
I OS-rapporteringen ligger konsekvent bilden av den svenska manligheten i främsta rummet. OS har i populärpressens rapportering under dessa OS huvudsakligen varit en fråga om maskulinitet enligt Tolvhed och denna har konsekvent sammankopplats med nationens moraliska värden och dess ära. Den svenska nationen blir den manliga kroppen och den svenska manlighetens egenskaper blir den svenska nationens uttryckliga särdrag. Maskuliniteten förkroppsligar nationens längtan, styrka och avgränsningar.
Nationens och maskulinitetens diskurser sammanflätas . Tolvhed visar också på hur segraridealen till nationens ära enligt den gängse diskursen rimmat illa med en svensk kvinnlighet och därigenom reducerar det kvinnliga deltagandet till ”lekar”. I rapporteringen blir de kvinnliga deltagarna istället utsatta för frågor om deras skönhet och deras ”vimmel” i OS-byarna, detta också för att ”balansera” och reducera ”riskerna” för en ”maskulinisering”. Denna hotande ”muskelfiering” av kvinnorna när de deltar i kroppsutvecklande sporter måste således ”balanseras” genom kommentarer kring de kvinnliga deltagarnas graciösa uppenbarelser.

Läs mer i min recensioni Tidningen kulturen här:

Det är en i dubbel bemärkelse explosiv personlighet som Elin Lindqvist skildrar när hon ger sig i kast med sin farmors far Leon Larsson, författare, poet och revolutionär anarkist som bildligt talat sprängdes inifrån av revolutionär energi, kampanda och hat mot samhället och inte bara skrev eldfängda dikter om att störta samhället utan också skaffade sprängämnen för att spränga banker och dessutom planerade att bygga en hemlig bombfabrik i centrala Stockholm. 
Det handlar om Leon Larsson anarkist och revolutionär i förra sekelskiftets Sverige som föds 1883 i Älvkarleby och som tillsammans med sin familj flyttar till Stockholm. Författarinnan Elin Lindkvist har i sin tredje bok vågat sig på att skildra den eldfängde släktingen i skönlitterär form. Leons pappa, filhuggaren Karl August hostar blod när de flyttar in i bostaden på Kungsholmen. I det trånga kvarteret doftar det avskräde och bränt kol och fadern dör snart. Modern Emma är 34 år när hon blir ensam med de fyra barnen.När sonen Leon

växer upp oroar han sig mer för samhällets framtid än familjens eller sin egen och hans mor vill att han flyttar hemifrån då hon inte orkar med sonens alltmer vidlyftiga bohemliv som doftar och larmar på grund av för mycket cigaretter, sprit och prat och för lite inkomster. Det är en orolig tid i landet vid sekelskiftet. Storstrejken 1909 är på gång men ungsocialisterna vill ha mera handling. Allting går för långsamt. De politiska möten Leon deltar i får till slut sin egen dragningskraft och blir hans egentliga hem.

Leon lever för dessa och där läser han bland annat upp sina explosiva dikter.

Läs mer i min recension på Tidningen Kulturen här:

Önskar vi veta vad våra storföretag med internationella arbetsområden sysslar med? Önskar vi ta reda på var materialet till Hennes & Mauritz kläder kommer från eller vem som bidrar med virke till Ikeas möbler eller till vem Bofors levererar kanoner? Det svenska företaget Skanskas förehavande i Latinamerika har undersökts av de två reportrarna Agneta Enström och Hanna Dahlström som på plats i Ecuador skärskådat oljeindustrin i Amazonas i allmänhet och det svenska företaget Skanskas roll i synnerhet, det senare som medverkande vid byggnads- och anläggningsarbeten.
Resultatet av Enström-Dahlströms undersökningar presenteras i en ny bok: ”En svensk tiger- om Skanska, olja och förintelse i Amazonas”. 
Detta reportage har öppnat upp en mycket viktig diskussion om dolda miljöbrott i internationella storbolags hantering och om vilket pris lokalbefolkningar i dessa råvaruländer får betala på grund av denna verksamhet. 
Generellt handlar det om så kallad ”Greenwash”. Om hur företag tvättar sin miljöprofil genom bearbetning av myndigheter och politiker och genom anslutningen till olika ”luftiga” miljöcertifikat som ger en nimbus av hög och grön miljöprofil och sedan ”under cover” sysslar ostörda med en verksamhet som är allt annat än miljösäkrad. Skanska arbetar ivrigt med sådan ”Greenwash” enligt Enström & Dahlström.

Läs mer i min recension på Tidningen Kulturen här:

Denna bok liknar inget jag tidigare läst. Den associativa färden genom tid och rum går inte bara över stock och sten utan också över nutid och dåtid, verklighet och fantasi, genom medvetandet och ned i undermedvetandet i en inre och yttre färd. Jag har alltid tyckt mycket

om den franske Nobelpristagaren Claude Simons girlanger till meningar som lindar sig som associerande blomsterrankor runt medvetandet och far iväg i frossande varseblivningsorgier bort i eviga parenteser. På samma sätt uppstår kalejdoskopeffekter och spegellösningar genom Percivals associationsteknik som blir till minnesbildernas dans där situationsnedslagen i en dåtid länkas i kedjor och bär iväg musikaliskt med teman och omtagningar i ett slags partitur av komposition med alla små associationer, upprepningar som dyker upp, ord som tvagas, kantstötta i upprepad användning.

Läs mer i min recension på Tidningen Kulturen här:

Ur min recension av hennes senaste bok Bergets döttrar:

”Miltons falska fiolspel vid kistan och tyskarnas samtidiga ockupation av Polen utgör en minnesvärd dödsstämning kring Karins begravning i Anna Jörgensdotters roman Bergets döttrar. Det handlar om de tre systrarna Karin, Sofia, Emilia och deras två bröder Edwin och Otto och om dessa syskons bitvis dramatiska livsöden med början kring andra världskrigets utbrott och som avslutas vid televisionens intåg i vårt land.

Bergets döttrar är först och främst en berättelse om kvinnors planer och möjligheter inför livets oberäkneliga utveckling.
Med denna kollektivroman som sträcker mellan 1938- 58, lägger Anna Jörgensdotter ytterligare gediget fundament till ett redan betydelsefullt författarskap som utgjort ett slags generationskväde där hon hanterat sin kvinnogenerations nutida livsbetingelser med genuin särart och där den uppmärksammade debuten Pappa Pralin manifesterade det minnesvärda anslaget till hela författarskapet.
Nu lämnar hon nutiden och tar ett djupt tag långt bak i den egna släktens minnesgömmor.”

Läs mer i min recension på Tidningen Kulturen här: