Jag känner mig urlöjlig just nu. Jag går omkring och får små glädjeryck titt som tätt. Kommer på mig själv med att sitta och småle. Jag beter mig som en nykär tonåring.

Varför detta beteende? Jo, jag har köpt ett par byxor. Ett par Designerbyxor. På rea. See by Chloé och varje gång jag tänker på dem tar mitt hjärta ett extra skutt.

Jag tycker det är urlöjligt. Att bli så glad för ett klädesplagg som jag inte ens testat än. Jag vet inte ens om de passar men ändå kan jag inte hjälpa att bli glad. Min gamla svensklärare har rätt, konsumtion hjälper.

Byxorna som får mitt hjärta att slå extra hårt. Bild net-a-porter.com

Jag har haft två ganska jobbiga dagar som först och främst berott på att jag inte haft en riktig ledig stund på snart ett år (och för att jag hamnat i en smärre livskris). Jag var ”ledig” en vecka i höstas då jag gjorde uppgifter hemifrån och nu i januari mellan två kurser hade vi ledigt en vecka igen men inte passade jag på att vila. Nej, jag fyllde allmenackan med andra aktiviteter i stället.

Det känns nu, efter att ha kuggat (avskyr det ordet) en tenta och fått en stor kurs med mycket att göra på halsen, som att jag bara skulle vilja gräva ner mig någonstans och försvinna ett tag. Men det löser inga problem. Det gör inte shoppingen heller men det hjälper i alla fall en stund.

Mitt nyårslöfte var att stressa mindre och ta hand om mig själv, jag har en bok som ska läsas och jag har bestämt mig. Men det tar tid att ändra på inlärda vanor. Så tills dess shoppar jag och glädjer mig åt den lycka mina byxor ger mig.

Ta hand om er!