3,5 år på universitetet avklarade? En flytt? Ny stad? Eller kanske bara vår? Vad krävs för att jag ska börja leva i nuet? Att stå still men inte stampa. Utan att stå still och njuta av det faktum att jag just nu lär mig spela gitarr, på skoltid, som jag länge velat. Njuta av en tid då W och jag har många lata pluggdagar tillsammans hemma vilket inte kommer hända när vi båda har jobb. Njuta av att ha en billig lägenhet så pengarna från sparkontot inte bara rinner iväg. Njuta av att vara student och kunna ta vara på fint väder och sitta ute och plugga. Och njuta av hur otroligt stimulerande vardagen som student är, då du varje dag i skolan lär dig minst en ny sak.

Vad krävs för att leva i nuet? Ett nytt perspektiv och tankesätt kanske? För trots att jag vet allt jag har att njuta av stannar jag inte upp, utan ska hela tiden se framåt och planera. Helst flera år.

Igår vad en glädjeskapande dag. Gitarrlektion, häng på stan, fika med finaste flickorna, telefondate med käraste kalmardamen. Mer sånt!

Ovilja. Olust. Allt vad skola heter irriterar mig just idag. Jag vill bara vara klar nu. Klar med lärarutbildningen, kunna lägga den bakom mig. Inga fler rapporter och inga fler examinationer… Men icke. Ett år är det kvar. Ett långt år. Inte ens den kommande kursen där dans, sång och skapande är huvuddelen lockar idag. Allt känns bara fruktansvärt jobbigt. Tungt. Ouppnåligt.

Om ett år sitter jag och ändrar om i C-uppsatsen… Om ett år har jag förhoppningsvis ett jobb att gå till. Ett år… De 2,5 jag redan läst har gått fort, på ett sätt. Långsamt på ett annat. Så mycket jag har gjort. Så mycket energi som har urlakats. I sommar tror jag att jag behöver semester, på riktigt. Fyra veckor minst, istället för två som jag brukar unna mig…

Ett löfte är att försöka att inte sätta så hög press på mig själv. För det är därför jag inte orkar göra något. Jag känner mig inte motiverad till att göra något som är bäst utan vara halvbra, och då skiter jag i det. För jag måste ju vara bäst. Smart va?! Ödets ironi. Min hjärna jobbar mot mig ibland. Fast oftast med mig. Vi är bästa vänner. Men även bästa vänner har sina fighter ibland. Idag fightas vi. Jag undrar vem som vinner.

Fast det är med hatkärlek jag välkomnar den. För W har ju fått ett jobb och det är fantastiskt. Han är fantastiskt bra! Hatet, förutom själva ljudet antagligen kommer väcka mig mitt i natten, kommer också på grund av den lilla detalj att vi måste bo högt 7 minuter från stationen för att W ska kunna jobba. Vilket betyder att jag är fast i denna gudsförjätna håla och lägenhet i ytterligare ett halvår. Vilket känns väldigt jobbigt just nu. Riktigt väldigt jobbigt faktiskt.

Plugg: Andra året avklarades. VG på B-uppsatsen efter långa dagar i skolan. Skoltröttheten börjar smyga sig på!

Jobb: Bestämde mig för att min Lisebergsera var slut och började för första gången på fyra år söka sommarjobb. Sökte tre, Stena Line, IKEA samt vikarie på en förskola, och blev erbjuden jobb hos alla tre. Bra jobbat där. IKEA blev mitt val och jag har även efter en sommar där fått fortsatt behovsanställning. Roligt extrajobb med bra betalt.

Kärlek: Vi påbörjar vårt andra år tillsammans och vårt första som sambos. Jag hade många ensamna veckor när herrn var iväg på brandmansskolan och saknade honom mycket. Många myskvällar hemma i soffan och datenights ute vid Saltholmen.

Vänner: Jag tackar alla mina vänner för att de har funnits där för mig nu när jag inte mått bra och att de visat sånt förtående. Så mycket umgänge jag har missat på grund av det och så mycket jag varit tvungen att ställa in. Usch. Men vi har också gjort mycket mysigt.

Bostad: Vi började fixa till lägenheten allt mer. Vi började under andra halvan av året att leta ny lägenhet. Tvåan i det bruna trapphuset känns inte som hemma helt och hållet. Besvikna blev vi när en fin lägenhet inte blev vår, men det var bäst det som hände för nu har jag insett att Kungsbacka inte är staden för mig. Jag vill härifrån!

Nyårslöfte: Jag har ett hemligt som jag håller för mig själv, och så har jag och Wasse bestämt att vi under året ska flytta närmare Göteborg <3

Sjukdomar: En influensasväng i början av året, kände mig döende. Var sjuk under tiden som Wasse var iväg på skolan så bodde hos mor och far ett par dagar och blev ompysslad.

Bästa: Att människor i min omgivning trots krämpor mår förhållandevis bra och fortfarande finns här hos mig!

Sämsta: Stress, diagnosen samt att människor omkring mig inte mår så bra.

Bästa minnet: Svårt att bara välja ett, har så många fina. Anspråkslösa kvällar ute på balkongen, ute vid Salholmen, grillkvällar ute i Bröndome, dagar vid torpet… Så många stunder av ren kärlek.

Förhoppningar för 2012: För det första, en liten bit vinter hade varit trevligt. Sedan önskar jag att Wasse får heltidsjobb efter sin examen i sommar. Besök hos fröken Fredin uppe i Stockholm och att även hon efter sin examen landar sitt drömjobb. Att farmor får må bättre, att pappa fortsätter må bra, att mamma blir bättre, att syster blir bättre… Att jag klarar mig igenom mitt sista år på utbildningen utan några underkända uppgifter och landar ett jobb till februari nästa år. En flytt. Och att jag tar mig tid att ha lite sommarlov, kommer iväg på någon resa samt fortsätter lära mig leva med magen och inte låter den begränsa mig lika mycket.

2012, here we come!

En tradition som INTE går att ignorera är juluppesittarkväll och därför kommer de kära hit till mig ikväll och umgås, myser och spelar Bingolotto. Guldkanten på det hela är att fröken Fredin kommit på besök från östkusten <3

Det gör lite ont i hjärtat att tänka på, men som jag tänkte för en månad sedan: nu hade vi kunnat sitta i trean och jag hade julstökat och fixat i galdan ro. Men, det var inte meningen. Punkt. Dags att sluta tänka på det nu!

Om jag inte tittar in imorgon, vilket jag nog inte gör, så God jul och god fortsättning!

Det upptar mina tankar just nu. Hur man i sin familj kan ha en roll som man till fullo följer för att inte uppröra. Att ha rollen som stark, men att inte utåt visa att man är lika ledsen som alla andra och att ens problem faktiskt också är jobbiga. För tänk om man skulle visa det, blotta sina innesta tankar precis som de andra… Så mycket sämre de skulle börja må då. Om de fick höra att den som ska vara stark också mår dåligt.
Nej, det går ju såklart inte.
Man kan inte bryta sin roll och de regler som stöttar upp den. Man är fast i de förväntningarna som skapats, och rollen man socialiserats in i ända sedan man föddes. Så, där ÄR man. Frustrerad och ledsen, över saker som händer i livet och i familjen, men oförmögen att säga något. För gud nåde den som bryter sin roll. Ingen vet vad som skulle hända med familjen då… Kanske skulle det inte bli några problem? Kanske skulle familjen bli starkare? Tss, nu ljuger jag igen. Det måste finnas bärande väggar i ett hus för att det inte ska rasa ihop.

Kanske jag börjar bli vuxen som känner att jag inte orkar åka någonstans för att få sällskap och nöjer mig med att umgås med mig själv en helgkväll?

Eller så är jag bara fruktansvärt frukstansvärt trött…

Tentaplugg. Och en hjäna som känns som potatismos gör inte saken bättre.

Jag vill ha klartecken. Så att det kan bli lite struktur i mitt liv. Att leva on hold är inget jag rekommenderar. För man blir så rastlös och lamslagen på samma gång.

I helgen är det adventstider, jag längtar! Ljus, mys. Men o andra sidan känns det lite jobbigt, att fixa till om det snart ska ner igen. Ojoj vilka ilandsproblem.

Dags att tentaplugga. Längtar till halv tolv imorgon. Då är tentan över och så börjar en period av 2,5 veckas besök ute på förskolan. Julmys och kramar. Love, love, love!