Anders Bolling har skrivit den här intressanta och läsvärda artikeln om fasaväckande övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som begicks av den brittiska kolonialmakten under dess sista år i många av kolonierna.

Det handlar om hemliga tortyrcenter, systematisk eliminering av politiska motståndare (ingen demokratisering här inte, idén om att använda demokrati som förevändning för imperialistiska erövringskrig är ett relativt nytt påfund) men också rena massakrer på civila som den i brittiska Malaya där 24 obeväpnade bybor massakrerades (samma typ av massaker som begåtts av amerikanska styrkor i Irak och Afghanistan under senare år). Folkfördrivning som den som drabbade befolkningen på ön Diegor Garcia i Indiska Oceanen var också ett inslag i brittisk imperialism.

De här dokumenten – det som finns kvar sedan tusentals andra dokument förstörts på order från kolonialministeriet – visar att dåtidens imperialism inte var så värst mycket bättre än den neokolonialism som kom att ersätta den. Ser man till antalet offer så har neokolonialisemn kanske fler offer på sitt samvete jämfört med vad den brittiska imperialismen orsakade under sina sista år. Jag tänker då bland annat på de miljoner som dödades när USA tog över Frankrikes kolonialkrig i Vietnam eller på den halva miljon människor som massakrerades under USA-utbildade militärers ledning under Suhartos neokoloniala och CIA-understödda militärregim i Indonesien år 1965 (och som jag skrivit om tidigare i denna blogg).

Alla de metoder som beskrivs i de brittiska dokumenten ingår i dagens imperialism. Svarta människor, inte minst tuareger, har fördrivits i 100 000-tal under vad västdiplomater kallar ”den vänskapliga ockupationen” av Libyen. I det ”lapptäcke av feodalvälden” (citat från en av de större nyhetsbyråerna) som inrättats i det ockuperade Libyen torteras motståndare till de nya makthavarna ihjäl med elchocker. I Syrien beväpnar imperialisterna fanatiska våldsinriktade salafister av samma slag som enligt egna uppgifter till journalisten Barbro Karabuda i reportageboken ”Amok” torterade och mördade 10 000-tals människor i Indonesien år 1965. De väst- och Qatarfinansierade salafisterna har bland annat som sedvänja att ta på sig svarta huvor som täcker ansiktet, köra omkring på motorcyklar och stoppa bilar med säkerhetsmän samtidigt som de vrålar ”Gud är stor” för att sedan mörda alla som finns i bilarna, även kvinnor och barn.

Men idag behöver man inte ge order från högsta ort om att kasta 1000-tals dokument och en inrättning som Wikileaks kan, om än med viss tvekan, tolereras. För ingen ansvarskännande journalist skriver frivilligt en artikel i någon av våra större tidningar som avslöjar de mindre smickrande aspekterna av dagens kolonialkrig. Man biter inte den hand som föder en och anpasslighet och förmåga att vända kappen efter vinden är egenskaper som värderas högt. Jag erinrar mig i det sammanhanget om hur GP:s ledarredaktion under Libyenkriget var noga med att påpeka att det syriska samhället var något annat än Libyen, där skulle det inte vara motiverat med en imperialistisk aggression. Senast jag läste GP:s ledarsida för några veckor sedan var GP givetvis en entusiastisk tillskyndare av aggressionen mot Syrien och det var ingen hejd på moraliserandet över Rysslands och Kinas motvilja mot att ansluta sig till västs och gulfstatsdiktaturernas angriparallians.

Väst- och Sverige-stödda demokrater från den västlibyska staden Zuwara har låtit flygbomba civila i staden Rakdalin. Libya S.O.S rapporterar om händelsen här.

Det är intressant att jämföra den version av händelsen som ges av Libya S.O.S med den som ges av CNN i den här artikeln. CNN ser striderna huvudsakligen ur de NTC-lojala Zuwara-krigarnas perspektiv medan Libya S.O.S sympatiserar med befolkningen i Rakdalin och Jamil som är två städer som vägrat att samarbeta med den västinstallerade NTC-regimen.

Bakom stridigheterna ligger djupa historiska motsättningar mellan araber och amazigher (berber). Befolkningen i Zuwara är amazigher (berber) och har alltid känt sig åsidosatta av den arabiska befolkningen. Därför stödde de upproret mot Gaddafis nationalistiska regering i hopp om att de skulle få utökade rättigheter med en ny regering. Befolkningarna i Rakdalin och Jamil ser däremot hur den tidigare fungerande nationalstaten med ett utbyggt välfärdssystem fullständigt rasat samman – som jag rapporterat tidigare i denna blogg så kan människor inte längre ens ta ut pengar på banken – och anklagar berberna i Zuwara för att ha medverkat i en imperialistisk konspiration som har förstört landet.

Av allt att döma har berberna i Zuwara blivit utsatta för brutal raketbeskjutning från arabiska krigare från Rakdalin och Jamil. Berberna i Zuwara har då svarat med att utsätta befolkningarna i Jamil och Rakdalin för exakt samma typ av beskjutning. Berberna verkar också ha fått hjälp av NTC-krigare från Misrata med att genomföra flygbombningar av staden Rakdalin. Därutöver har det givetvis förekommit reguljära strider med många dödade på båda sidor.

Sådana här stridigheter är givetvis vad man får om man går in i ett urgammalt stamsamhälle och satsar på massiv beväpning av den ena sidan i ett inbördeskrig. Och frågan är om inte det också är avsikten. Så länge folk i Libyen är upptagna med att ha ihjäl varandra utïfrån etniska utgångspunkter (och/eller pga stamtillhörighet, religion osv), så är det ingen risk att de får någon energi över till att ta itu med de avtal som nu ger väst och den väststödda diktaturen/neokolonin i Qatar rätt att praktiskt taget gratis exploatera Libyens olja som betalning för de sk tjänster som man gjort för den nya regimen när man installerade den till makten.

Och att våldet och kaoset spritt sig till Mali är något som västs imperialister med stor sannolikhet är ganska nöjda med. I Mali är det inte minst tuaregerna (svarta nomader) som har anledning att känna sig försummade av centralregeringen och när nu den senare inte fån någon hjälp av Libyen på samma sätt som man fick under Gaddafi, så rasar staten inte oväntat samman. Gaddafis konsekventa sympati för och stöd till tuaregerna i grannländerna verkar också ha haft en lugnande inverkan på dem -en effekt som nu har upphört. Läs även vad Maverabloggen skriver om Mali (finns med bland mina favoritbloggar).

Att stater faller samman och att minoriteter i praktiken får rätt att ta till vapen mot vilken regering de vill (utom i länder som är västkontrollerade lydstater) är rimligen något positivt sätt ur imperialistisk synvinkel. Fungerande nationalstater kan leda till nationalism, dvs en vilja att ta kontroll över de egna naturtillgångarna och använda dem för att förbättra levnadsvillkoren för den egna befolkningen och då ligger västs multinationella företag risigt till. Det kan bli höjda skatter och i värsta fall även fråga om förstatliganden. Än värre kan det bli om nationalistiskt sinnade regeringar börjar samarbeta med varandra. Som exempel kan nämnas hur Libyen under Gadaffi hjälpte afrikanska länder att bygga industrier så att de kunde förädla sina egna råvaror i stället för att sälja dem billigt till västs multinationella företag.

Så Carl Bildt (själv med betydande ekonomiska intressen i oljeindustrin), Obama, Sarkozy m fl imperialister är bara att gratulera till de senaste stridigheterna i västra Libyen och i Mali. Att härska genom att söndra är en klassisk imperialistisk taktik som aldrig slår fel. Åtminstone om man bortser från den lilla detaljen att historien visar att alla imperier ofelbart alltid faller samman förr eller senare.

Här en intressant artikel av SvD:s Jan Blomgren om hur ukrainska brats våldtog en flicka och sedan försökte bränna henne till döds. För att sedan gå fria pga föräldrarnas goda kontakter.

Den skakande historien om den för fattiga länder så typiska korruptionen kryddas inte oväntat av propagandistiska försök från Blomgren att göra Ukrainas president Viktor Jankovitj indirekt ansvarig för händelsen. Det påstås att sedan västs älskling, den kvinnliga oligarken Julia Timosjenko, förlorade senaste presidentvalet så skulle korruptionen i landet han ökat ytterligare. Det kanske är sant. Men att tro att den som väljs till president kan göra särskilt mycket för att påverka invanda beteenden hos den ekonomiska eliten är naivt. Längre ned i artikeln framgår för övrigt att Jankovitj engagerat sig i fallet och att det nu kommer att bli rättegång mot mordbrännarna från den rika eliten. Även Julia Timosjenko skulle med all säkerhet ha engagerat sig på exakt samma sätt som Jankovitj i det här fallet.

Det kan vara intressant att jämföra ovanstående med två andra länder: Ryssland och Indonesien.

1) Ryssland. Här påstår västmedier att korruptionen ökat sedan Ryssarna började rösta på Putin/Medvedev i presidentvalen. Och att den väststödda oppositionen som var de som hade makten under Boris Jeltsin skulle stå för en aktivare korruptionsbekämpning. Men frågan är hur många ryssar som köper det resonemanget. Under Jeltsins massiva utförsäljningar av statliga egendomar kunde de som hade pengar lägga beslag på värdefulla statliga egendomar genom att muta rätt tjänsteman eller politiker. Tillfället gör tjuven, även när det gäller korruption. Och Jeltsin måste ha varit en världsmästare på att skapa tillfällen för de korrupta för Ryssland blev bara fattigare av hans åtgärder och medellivslängden i landet sjänk dramatiskt.

2) Indonesien. Väst var missnöjda med den nationalistiske presidenten Sukarna som förde en självständig politik. Så CIA skickade bombplan som besköt byar och fiskebåtar, en flygare åkte fast och sa att bombningarna var hans hobby. Något som Indonesiens regering lätt kunde motbevisa och USA tvingades be om ursäkt för terrorbombningarna. CIA stödde sedan en militärkupp mot Sukarno och CIA hade listor på tusentals vänstermänniskor som utrotades under den sk stora kommunistjakten som kostade 500 000 människor livet. Många dödades av islamistiska fanatiker av samma slag som väst använde sig av i Libyen och nu även använder sig av i aggressionen mot Syrien, jag har skrivit om det tidigare på denna blogg.

Nåväl, till makten kom den väststödde militären Suharto. Denne försökte framställa sig som Sukarnos motsats, en enkel man, som helt motsatta sig all korruption. Några decennier senare hade han förskingrat mer pengar än kanske någon annan politisk ledare i världshistorien. Efter att Indonesien fått en demokratisk regering åkte en av Suhartos söner fast för korruption och skulle ställas inför rätta. Han löste problemet genom att låta mörda domaren. För det dömdes han till några års fängelse.

Mordet och rättegången rapporterades ganska sakligt och utan försök att ta några propagandistiska poänger i västmedier. Kanske finns det trots allt gränser för vad man är kapabel till …

Här en intressant artikel av Robert Holender i DN om hur libyska demokratikämpar stormade ett lyxhotell i Tripoli och sköt vilt omkring sig sedan en av medlemmarna i deras milis odemokratiskt nog blivit anmodad att betala för sig på hotellet.

Demokrati = rätten för den som har ett vapen i sin hand att behandla alla andra hur som helst.

Sannerligen en doktrin från Barack Obama som var värd ett fredspris!

av Gunilla Madegård

Alla borde ta varning att delta i kriget i Syrien med tanke på hur det har gått i Libyen. Tex har samma fd al-qaidamedlemmar som deltagit i rebellernas kamp sedan setts dyka upp i Syrien. Inte minst islamistledaren Abdulhakim Belhadj, som nu kontrollerar hela den militära verksamheten i Tripoli och dessutom planerar att bilda ett parti för att ge sig in i politiken. Han ledde på 90-talet en grupp som försökte störta Khadaffi och tre gånger försökte mörda honom. Lyssna på denna exklusiva intervju med islamistledaren i Libyen: ( Den tar bara fem minuter)

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1650&sida=2

För att höra hans fagra tal om rättvisa, jämställdhet och demokrati i det nya fria Libyen känns närmast som ett hån mot den bistra verkligheten där.

Polygamy in Libya: Freedom won or rights infringed?

Vad skulle vi där och göra!!!

De fasor som man nu kan bevittna i Libyen överstiger tom ibland dem som utspelade sig i Hitlertyskland. Och absolut INGENTING görs för att komma de utsatta offren till undsättning. Och de svenska medierna fortsätter med att tiga som muren.

Ghadaffi var måhända ingen ängel men jämfört med övriga diktatorer var han definitivt en av de bättre. Och när man blir varse vad som pågått i Libyen efter hans fall, kanske man bättre kan göra sig en föreställning vad det var för slags folk han hade att göra med och att det inte alltid kan ha varit så lätt att handskas med dem. Rasismen gentemot den svarta befolkningen i Libyen har varit utbredd sedan länge och det finns ett stort antal urinvånare av svarta mer eller mindre uppblandade med araberna, tuagener och andra såväl som fattiga gästarbetare från de omkringliggande afrikanska länderna.

8000 fångar från dessa olika grupper, varav många är totalt oskyldiga fattiga gästarbetare, har nu suttit inspärrade i rebellernas privata fängelsehålor i över ett halvår, fråntaga sina pass, mobiltelefoner och pengar och utan möjlighet till rättslig hjälp. Det påstås i de svenska medierna att de skulle bestå av fd ghaddaffianhängare men det stämmer inte med rapporterna från Amnesty, Human Right Watch och Läkare Utan Gränser. Skälen till deras fängslande och den tortyr de utsätts för är istället oftast rent rasistiska. Khadaffi hade stora delar av just den svarta befolkningens stöd pgra att han inte understödde denna rasism utan tvärtom såg även till deras rättigheter och välfärd. Och det verkar nu som om de ska straffas för det.

Man glömmer också lätt vad det var för slags regim som Khadaffi var med om att störta. President Idris var ju inte precis någon, som likt Khadaffi, hade utvecklat ett välfärdssamhälle åt alla. Han stödde istället sin makt på en bortskämd och otroligt rik liten elit araber, med jättestora jord – och lantegendomar, dyrbara fastigheter osv och var dessutom själv väldigt korrumperad.

För ett par månader sedan rapporterades det om i BBC och Aljazeera hur denna fd elit nu hängde på låset till NTC – regeringen för att återkräva de egendomar som Khadaffi hade konfiskerat för att fördela mer rättvist åt övriga befolkningen. Och några veckor senare visades ett inslag på BBC om hur relativt välmående män, kvinnor och barn i alla åldrar trängdes i köerna för att gå ombord på de flygplan som skulle ta dem utomlands för att erhålla gratis sjukvård och hotellvistelse i några månader betald av NTC-regeringen. Denna vård hade först utlovats åt de krigsskadade unga rebellerna, men det var ytterst få av dem som fick åka med. Endast runt 10 % uppgav till slut en pressad regeringsman. Kostnaderna för detta var skyhöga men jag har dessvärre glömt den exakta summan. (Tror att det handlade om 80 miljoner dollar.) Även här i Sverige ordnades med sådana sjukhusplatser åt krigsskadade libyer i Simrishamn.

Men åt dessa så outhärdligt plågade människor visas ingen nåd och än mindre erbjuds de någon sjukhusbehandling. Läkare Utan Gränser vägrade att fortsätta ställa upp, eftersom de inte längre stod ut med plåstra om tortyroffrens skador enbart för att returnera dem till ännu mer tortyr.

Känsliga personer varnas!!! Själv står jag inte ut att se på detta en enda minut utan att börja kallsvettas och få kräkningar och yrsel. Men det måste komma ut – det får inte smusslas med detta längre!

NTC force captured Libyan army to eat dead dog and human meat

Disgusting Treatment of Black Prisoners by Libyan Rebels

minimum of monkey in Libya.mp4
W0WjziuPg&feature=related

Min blogg:

http://sangamar.tumblr.com/post/19258452199/det-libyiska-helvetet-varre-an-nazityskarnas

PS. Stort tack till Gunilla Madegård för det här inlägget som jag först fick in som en kommentar till ett tidigare inlägg. Inlägget finns även publicerat på hennes blogg Mönstren som förbinder. Där kan man även läsa många andra intressanta artiklar./Björn

Här en länk till Svt Play där man repriserar ett program om världens trädgårdar. Från ca 39 minuter in i programmet får vi se ett utmärkt reportage om Kubas gröna revolution: Den massiva satsningen på ekologiska stadsjordbruk. Tyvärr är programmet otextad, mest på engelska, lite spanska. Originalversionen som sändes i TV var textad.

Tack till Eva Björklund som gjorde mig uppmärksam på det här fina programmet.

Som framgår av den här artikeln trappar Aftonbladet nu upp sin mycket cyniska propagandakampanj mot Syrien.

Grundkonceptet för Aftonbladets propaganda är mycket enkel: Återge enbart uppgifter från sk vanliga människor som är fientligt inställda till regeringen i Syrien och bedriv en känsloladdad journalistik som gör allt för att skapa sympati för deras synsätt. Utelämna allt som kan få de här människorna att framstå som mindre sympatiska, t ex deras religiösa intolerans som är utmärkande för alla salafiter, att de mördat hundratals regeringssoldater och i flera fall även deras barn, att hundratals salafitiska legosoldater – sannolikt betalda av den Sverige- och väststödda diktaturen i Qatar – slåss på dera sida. Utelämna också alla uttalanden från deras sida som avslöjar deras fanatism och intolerans, t ex den syriske salafitiske ideologen som hävdade att ”för att två tredjedelar av befolkningen i Syrien ska kunna leva måste den sista tredjedelen dödas”.

Vad gäller regeringssidan är det, som propagandaslasktidningen Aftonbladet ser dett, angeläget att ingen som sympatiserar med idén om bevarandet av Syrien som en sekulär stat där det råder tolerans mellan människor med olika religioner får komma till tals. Som framgått av det jag skrivit om Syrien tidigare och somm också framgår av artiklar på Maverabloggen och Motvallsbloggen, så finns det gott om sådana människor. Men de ska aldrig få komma till tals. I stället återges ibland pliktskyldigt nån sorts sammanfattning av den syriskar regeringens officiella position. Allt för att undersödja svenska journalisters älsklingsdoktrin: Regeringar i länder utanför Europa är genomgående onda (med undantag för ett fåtal som går i USA:s och EU:s ledband som de framstående demokratierna Saudiarabien, Qatar, Bahrain och Förenade Arabemeriaten) och alla som är emot regeringarna, t ex salafitiska våldsverkare som klär på sig svarta luvor och kör omkring på motoryklar för att mörda poliser och – om de råkar befinna sig i samma bil – även deras barn är höjden av demokratisk renlärighet och godhet.

Om man kunde tänka sig en hederlig journalistik – något som i och för sig framstår som en omöjlig önskedröm efter att man ägnat några veckor åt att läsa Aftonbladet och lyssna på SR:s rapportering från Syrien -hur skulle den då se ut?

Ett förslag är att låta människor i båda läger få tala om vad de tycker. Vi skulle då få höra salafiter som anser att de är de enda somm sitter inne med en korrekt uttolkning av Koranen och som berättade om att alla regeringar i Arabvärlden är illegitima men särskilt då de sekulära vilket är förklaringen till att de med glädje tar emot pengar och vapen från gulfstatsdiktaturer som ”bara” är wahhabitiska” och inte av det rätta salafitiska virket för att slåss mot de sekulära regeringarna som de hatar över allt annat. Vi skulle får höra syriska akademiker (som fått se många av sina kollegor mördade av salafitiska fanatiker under årens lopp) berätta om Syriens mycket långa historia av tolerans mellan människor från olika folkgrupper och med olika religioner.

Kampen i Syrien, historiskt sett, är inte en kamp mellan ont och gott av den sagotyp som svenska journalister är så förälskade i. Det är en kamp mellan olika idéer om hur samhället ska vara organiserat. I den kampen har båda sidor historiskt sett visat prov på intolerans och övergrepp har förekommit från båda sidor.

Att nu framställa det som att den ena sidan – de salafitiska fanatikerna – skulle ha blivit godjhjärtade demokrater som till skillnad från i det ockuperade Libyen där de har privata religiösa domstolar, privata fängelsehålor osv – är befängt.

Lika befängt är det att svartmåla den syriska nationalismen och påstå att det inte skulle finnas någon verkligen strävan att skapa ett mer demokratiskt samhälle när al-Assad talar om att tillåta fler politiska partier förutsatt att de är sekulära och inte förespråkar våld och hat mot andra folkgrupper.

De flesta människor är sammansatta karaktärer och har båda goda och mindre goda motiv för sitt agerande. Sannolikt tror salafiterna på fullt allvar att bara de kan köra ut alla kristna, alawiter och inte tillräckligt fundamentalistiska sunniter ur Syrien och skapar en Gudsstat där allt regleras i enlghet med deras tolkning av Koranen så kommer landet att bli ett perfekt lyckorike. Och den nationalistiska sidan är lika övertygad om att de har rätt i att landet ska fortsätta att vara ett tolerant samhälle där en viss tolkning av religionen inte är grunden för hur staten är uppbyggd.

Hur ska man kunna få de här två grupperingarna att leva fredligt sida vid sida? Det borde vara den stora utmaningen för ett EU – som i likhet med Ryssland och Kina – var kapabelt att se nyanser i den syriska konflikten. Men, nej, till stor glädje för alla våra propagandjournalister handlar allt bara om en sak: Om att beväpna och finansiera den ena sida för att hjälpa dem att ha ihjäl så många som möjligt av sina motståndare och samtidigt bedriva en massiv propaganda för dem som syftar till att opionen i väst ska acceptera ännu ett bombkrig – med 100 000-tals dödade – mot ännu en suverän stat som västimperialismen vill skaffa sig kontroll över.

Franklin Lamb rapporterar här från Tripoli om hur landets centralbank har tomt i kassan och inte kan förse landets banker med pengar. Resultat: Människor över hela Libyen får köa i timmar för att ta ut sina egna pengar bara för att misslyckas och sedan bli ombedda att komma igen någan annan dag och hoppas på bättre tur då …

Lamb har intervjuat representanter för centralbanken och de säger att orsaken är att Libyen nu exporterar olja helt gratis till de västländer och gulfstatsdiktaturer som organiserade NTC:s militära maktövertagande. Eftersom dessa länder anser att Libyen står i skuld till dem får man inget betalt för oljan, den ses som en återbetalning för militära tjänster. Utan luftbroar som förde in gigantiska mängder vapen till NTC-rebellerna (samtidigt som det rådde ett av FN beslutat totalt vapenembargo mot landet) och utan NATO:s massiva flygbombningar hade ju NTC-regimen inte kunnat gripa makten. Så nu är det pay back-time.

Enligt Franklin Lambs analys så är det Qatar som kommer att dra det längsta strået i den dragkamp som nu pågår mellan angiparstaterna om hur ockupationen av Libyen bäst ska fortlöpa. Inför de kommande valen – där alla som på något sätt haft något att göra med Gaddafi givetvis kommer att förbjudas från att delta om de inte redan sitter fängslade i någon av milisernas privata fängelser – får det Muslimiska brödraskapet nu massiv hjälp av bland annat Qatar.

Radikal salafism eller wahhabism har aldrig haft något starkt fäste i Libyen men nu är satsningen från MB och Qatar att massfattigdomen och kaoset i det sönderslagna och sönderbombade landet ska ha skapat en grogrund för just detta. Abdelhakim Belhadj har t ex lovat att med hjälp av sina vänner i Qatar lösa problemet med bankerna …

Belhadj är tidigare ledare för al Qaida-gruppen LIFG, Libyan Islamic Fighting Group, och var även en av ledarna för emiratet i Dernaa. Han är just nu militär befälhavare för Tripoli och i de områden av staden som kontrolleras av hans milis har man bland annat låtit ersätta de sekulära statliga domstolarna med speciella religiösa domstolar som dömer i enlighet med en sk korrekt salafistisk tolkning av Koranen. Under sin tid som ledare för emiratet i Dernaa såg Belhadj till att en liknande domstol dömde en stamledare till döden vilket resulterade i ett folkuppror och att salafiterna kastades ut ur staden. Det kom att krävas NATO-bombningar för att hjälpa dem tillbaka igen.

I Dernaa var Abdelhakim Belhadj stadens säkerhetsansvarige och han utmärkte sig bland annat genom att han satte upp ett avhugget människohuvud från en politisk motståndare utanför dörren till kontoret.

Franklin Lamb rapporterar också att ledande företrädare för det Muslimska brödraskapet i Egypten gått ut med att man önskar införa ett kalifat i landet om man vinner valen … Detta uppges dock ha orsakat debatt både i Egypten och Libyen.

Om uppgifterna från Libyens centralbank stämmer så blir krigsivern och den pågående massiva krigspropagandan som syftar till att få opinionen i västvärlden att svälja ännu ett bloldigt krig – denna gång mot Syrien – faktiskt ganska förståelig. I samarbete med sina klientdiktaturer på den arabiska halvön med länder som Qatar och Förenade Arabemiraten i spetsen har västs imperialister lyckats uppfinna varje sann imperialists önskedröm: Det självfinansierande imperialistiska kriget.

Intressant youtubeklipp som ger en inblick i hur modern nyhetsförmedling fungerar.

Ett annat knep är att använda sig av oppositionsgrupper som döper om sig själva till grupper som bevakar mänskliga rättigheter. Det London-baserade Syrian Observatory for Human Rights är ett typempel. Jag kollade upp gruppen på en av de större nyhetsbyråerna och de hänvisade då och då till gruppen men angav klart och tydligt att det rörde sig om en oppositionsgrupp. När samma grupp används som källa av propagandisterna på Sveriges Radio sägs ingenting om att det är en oppositionsgrupp, ofta får man inte ens reda på vad gruppen heter. Nyligen hette det i SR ”enligt en syrisk människorättsgrupp …” och sedan angavs de vanliga anklagelserna mot Syriens regering.