Anders Bolling har skrivit den här intressanta och läsvärda artikeln om fasaväckande övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som begicks av den brittiska kolonialmakten under dess sista år i många av kolonierna.
Det handlar om hemliga tortyrcenter, systematisk eliminering av politiska motståndare (ingen demokratisering här inte, idén om att använda demokrati som förevändning för imperialistiska erövringskrig är ett relativt nytt påfund) men också rena massakrer på civila som den i brittiska Malaya där 24 obeväpnade bybor massakrerades (samma typ av massaker som begåtts av amerikanska styrkor i Irak och Afghanistan under senare år). Folkfördrivning som den som drabbade befolkningen på ön Diegor Garcia i Indiska Oceanen var också ett inslag i brittisk imperialism.
De här dokumenten – det som finns kvar sedan tusentals andra dokument förstörts på order från kolonialministeriet – visar att dåtidens imperialism inte var så värst mycket bättre än den neokolonialism som kom att ersätta den. Ser man till antalet offer så har neokolonialisemn kanske fler offer på sitt samvete jämfört med vad den brittiska imperialismen orsakade under sina sista år. Jag tänker då bland annat på de miljoner som dödades när USA tog över Frankrikes kolonialkrig i Vietnam eller på den halva miljon människor som massakrerades under USA-utbildade militärers ledning under Suhartos neokoloniala och CIA-understödda militärregim i Indonesien år 1965 (och som jag skrivit om tidigare i denna blogg).
Alla de metoder som beskrivs i de brittiska dokumenten ingår i dagens imperialism. Svarta människor, inte minst tuareger, har fördrivits i 100 000-tal under vad västdiplomater kallar ”den vänskapliga ockupationen” av Libyen. I det ”lapptäcke av feodalvälden” (citat från en av de större nyhetsbyråerna) som inrättats i det ockuperade Libyen torteras motståndare till de nya makthavarna ihjäl med elchocker. I Syrien beväpnar imperialisterna fanatiska våldsinriktade salafister av samma slag som enligt egna uppgifter till journalisten Barbro Karabuda i reportageboken ”Amok” torterade och mördade 10 000-tals människor i Indonesien år 1965. De väst- och Qatarfinansierade salafisterna har bland annat som sedvänja att ta på sig svarta huvor som täcker ansiktet, köra omkring på motorcyklar och stoppa bilar med säkerhetsmän samtidigt som de vrålar ”Gud är stor” för att sedan mörda alla som finns i bilarna, även kvinnor och barn.
Men idag behöver man inte ge order från högsta ort om att kasta 1000-tals dokument och en inrättning som Wikileaks kan, om än med viss tvekan, tolereras. För ingen ansvarskännande journalist skriver frivilligt en artikel i någon av våra större tidningar som avslöjar de mindre smickrande aspekterna av dagens kolonialkrig. Man biter inte den hand som föder en och anpasslighet och förmåga att vända kappen efter vinden är egenskaper som värderas högt. Jag erinrar mig i det sammanhanget om hur GP:s ledarredaktion under Libyenkriget var noga med att påpeka att det syriska samhället var något annat än Libyen, där skulle det inte vara motiverat med en imperialistisk aggression. Senast jag läste GP:s ledarsida för några veckor sedan var GP givetvis en entusiastisk tillskyndare av aggressionen mot Syrien och det var ingen hejd på moraliserandet över Rysslands och Kinas motvilja mot att ansluta sig till västs och gulfstatsdiktaturernas angriparallians.