Jag fick in den här artikeln om socialisternas knappa seger i presidentvalet i Venezuela på Newsmill.

Läs gärna även vad Magnus Linton skriver om Venezuela på sin blogg (se mina favoritbloggar). Där kan man även läsa en intressant artikel om Uruguay, artiklar om fredsprocessen i Colombia mm.

Vad gäller Newsmill så noterar jag att en del skribenter där verkar ha som princip att enbart ta del av den ena sidans uppgifter när de skriver om politiska konflikter i andra länder. Resultatet har i det här fallet blivit närmast löjeväckande dåliga analyser. För dem som kan spanska och vill ta del av båda sidors versioner vad gäller Venezuela så kan jag rekommendera den kommersiella tidningen Panorama de Maracaibo, som alltid ger nästan exakt lika mycket utrymme till båda sidor i Venezuelas politiska strider. Panorama finns med i listan över mina favoritbloggar.

Jag fick in den här artikeln om skolans problem på Newsmill idag.

På min blogg Pedagogiken finns nu den här artikeln att läsa om argumenten för och emot läxor. Där länkar jag bland annat till en mycket intressant artikel i ICA-kuriren där både anhängare till läxor och skeptiker får komma till tals.

En del bloggare lägger ut musik med jämna mellanrum, ibland till och med spellistor med musik från Spotify. Själv har jag inte varit så bra på det men här är i varje fall två folksånger. Först ut Mavis Staples med ”Hard times come again no more”:

Och därefter Julie Felix med ”Tabu”, en folkvisa från Kuba som handlar om en svart slav som tagits från sitt älskade Afrika och som sörjer sitt hemlands jord och att han nu till och med är förbjuden att praktisera sin religion:

Den gode Tom Lehrer kunde inte låta bli att gissla folkmusiken i sin sång ”The Folk Song Army” från 1965 där han slog fast att inga folksånger i världen kunde hjälpa den spanska republiken mot fascisternas vapen. Och det hade han ju rätt i. Men kanske kan vi med god musik, liksom med god litteratur, träna vår empatiska förmåga något lite. Sedan är det väl heller inget fel att lyssna på musik bara för avkopplingens skull.

Johan Hakelius har skrivit den här utmärkta krönikan om inbördeskriget i Syrien i tidningen Affärsvärlden. Läs och begrunda!

Jag fick in den här artikeln på Newsmill med anledning av Hugo Chavez bortgång.

Hittade just det här lysande inlägget i skoldebatten på Newsmill. Författaren är Susanna Åhs, rektor vid Fittjaskolan i Botkyrka.

Inlägget belyser behovet av att skapa en ny skolkultur där de olika ämnena hjälps åt att dra åt samma håll, så att alla elever varje dag får möjlighet att utveckla sitt språk och sitt tänkande. Och artikelförfattaren beskriver med utgångspunkt från egna erfarenheter hur man kan gå till väga för att åstadkomma detta.

Artikeln är nog tyvärr för lång och innehåller lite för många svåra ord för att ledande skolpolitiker ska klara av att ta sig igenom den. Det är synd för utan någon som helst förståelse för skolans verkliga problem är det omöjligt att göra något åt dem.

BJÖRN BLOMBERG

I dagens DN gör tidningens ledarskribent i skolfrågor, Johannes Åman, en insats för att marknadsföra moderaternas och folkpartiets skolpolitik. Det är inte förvånande. DN är ju en högertidning och Åman gör förstås vad han får betalt för.

Ändå är artikeln som kan läsas här att beklaga. Åman har i andra sammanhang visat att han besitter en del kunskaper om skolans verkliga problem. För några år sedan skrev han till exempel en utmärkt artikel där han redogjorde för den kanadensiske pedagogen Kieran Egans teorier om barns intellektuella och språkliga utveckling.

Enligt Åman är det toppen med betyg redan i 6:an men detta måste utvärderas innan man, som moderaterna vill, även inför betyg redan från årskurs 3 – något som vi i Sverige hade så sent som på 1970-talet. Jag minns från min egen skoltid hur en av flickorna i min klass lämnade sin sista skoldag i årskurs 3 gråtande sedan hon fått ut sitt betyg. Som Åman helt riktigt påpekar: ”Betyg rymmer fakta som missas vid samtal”. I ett samtal kan man ju som Åman påpekar linda in fakta medan betygen visar svart på vitt att man varit antingen mer duktig än sina klasskamrater på att göra det som förväntas från läraren att man ska göra eller att man varit mindre duktig. Massor av positiv förstärkning för dem som via en språkligt stimulerande hemmiljö har lätt för att läsa och förstå innehållet i skolans läroböcker och sedan rabbla upp innehållet på läxförhör och prov – och motsatsen för dem som kommer från en språkligt torftig hemmiljö.

Här kan vi ju anknyta till Kieran Egan, som Johannes Åman skrivit om och som han mycket väl känner till. Kieran Egan visar i sina många böcker att det som är avgörande för elevernas språkliga och intellektuella utveckling är lärarnas förmåga att ge dem språklig och intellektuell stimulans. De mindre barnen är förankrade i den muntliga kulturen och dess behov av att fakta och kunskaper huvudsakligen presenteras i form av berättelser och sagor. Det är en mytisk förståelse av världen som sedan övergör i en mer romantisk förståelse av världen som bland annat kännetecknas av en fascination för tillvarons ytterligheter och för det mest extrema och annorlunda i andra kulturer.

Av det Kieran Egan säger förstår vi att mycket faktiskt var bättre förr i skolan. Men dock inte att det gavs betyg tidigare. Jag erinrar mig en fantastisk mellanstadielärare på en skola i Öckerö kommun. Han använde en urgammal lärobok i engelska som till stor del bestod av äventyrsberättelser från olika fd brittiska kolonier. Barnen satt som tända ljus på hans lektioner. De andra lärarna kämpade på med moderna läroböcker med triviala och vardagsnära texter om livet i familjen, konversationer på restauranger och utanför kiosker osv. Där var intresset bland eleverna av förståeliga skäl betydligt lägre.

Vad som hänt i skolan – och som förklarar att läsförmågan bland grundskoleelever stadigt sjunker – är att såväl lärare (som själva läser allt mindre på fritiden) och läroboksförfattare blivit allt sämre på att förstå hur barn tänker och på att förstå¨vad som väcker deras intresse. Detta hindrar dock inte att det fortfarande finns många underbara lärare som brinner för sitt yrke och eleverna och som intuitivt förstår hur de ska nå fram till eleverna. Min dotter som går i 4:an deltog nyligen i ett temaarbete om samer i sin skola – exotiskt och spännande så det förslår och helt i linje med Kieran Egans idéer – och hon kom hem varje dag och berättade utförligt om samernas liv och leverna både i gångna tider och idag. I år 1-3 hade min dotter en lärare som hade en enastående förmåga att förklara alla nya moment i matematiken för barnen med hjälp av bland annat powerpointpresentationer och hon låg alltid långt före i matteboken. Samma lärare arbetade också vettigt med läsinlärningen med hjälp av mängder av olika sorters böcker, texter med frågor som hon kopierade och tillgång till ett oerhört välskött skolbibliotek.

Men i Johannes Åmans värld verkar det inte finnas några engagerade och kompetenta lärare som med hjälp av adekvat fortbildning – den enda metod som internationellt sett visat sig vara effektiv när det gäller att höja kvaliteten i skolan, se vad jag skrivit tidigare om Singapores framgångsrika reform av landets engelskundervisning – skulle kunna bli ännu duktigare. Nej, vi får veta att eleverna i år 6-9 har för många lärare för att den lärare som håller i ett utvecklingssamtal ska kunna ge någon meningsfull återkoppling i alla ämnen. Detta är befängt från Åmans sida. Verkligheten är att utvecklingssamtalen tar en halvtimme och att denna tid används till att ge detaljerad information om hur det går i alla ämnen ofta efter både muntlig och skriftlig inforamtion från lärarna i olika ämnen. På många skolor har man också tagit tag i problemet med elevernas sjunkande läsförmåga och t ex infört en timme friläsning (med skönlitteratur) för att höja elevernas läsförmåga och därmed resultaten i samtliga skolämnen när det blir fler som förstår innehållet i läroböckerna. Jag kan försäkra att massor av lärare använder utvecklingssamtalen till att tala med föräldrarna om hur de kan hjälpa till för att stimulera sin barns intresse för läsning.

Johannes Åman skulle kunna göra en stor insats genom att lyfta fram dessa många positiva exempel som finns både i vårt land och på många andra håll i världen. Men att skuldbelägga elever och lärare och påstå att betyg – skoldebattens eviga skenfråga – skulle vara en lösning på problem som i själva verket är oerhört mycket mer djupgående är förstås mycket bekvämare och trevligare. Om inte annat för att det knappast kräver vare sig efterforskningar eller eftertanke.

BJÖRN BLOMBERG

Förgäves väntar jag på att president Obama tillåter USA-medborgare att fritt resa till Kuba. Åtgärden skulle vara ett lämpligt svar på de kraftigt underlättade möjligheterna för kubaner att resa ut ur landet från 14 januari.

Det skulle vara en god nyhet då det skulle markera början på försök till ett närmande. Det skulle inte vara en dålig politik att prova taktiken med ömsesidiga åtgärder, framförallt för att det visat sig att krav på ensidiga åtgärder inte fungerar. Och om man slutligen skulle uppnå ömsesidig förståelse skulle åtminstone de två folken tjäna på det. Kubanerna, som redan har rätt att resa utomlands och USA-medborgarna som skulle återfå rätten att resa fritt till Kuba utan att behöva be om tillstånd från Washington.

Få andra länder är så lugna som Kuba. Kulturellt är Miami nästan som en provins till ön där besökande kubaner känner sig hemma, medan Kuba har blivit ett av de säkraste länderna för besök från USA-medborgare.

Trots den långa historien av politisk konflikt finns på ön inga anti-amerikanska känslor, som är så vanligt i andra länder. ”Gringosarna” behandlas artigt och kan promenera på gatorna utan minsta rädsla. John Kerry som utrikesminister skulle kunna vara ett gott omen. Det sägs att denne politiker, veteran från Vietnamkriget, var en av dem som ville se en normalisering av förbindelserna med detta asiatiska land.

När det gäller Kuba krävde han undersökningar om hur fonderna som Washington förser exilkubaner med för att störta Kubas regering används. Han vågade till och med ifrågasätta miljonbudgeten som läggs på TV-stationen Voice of America/Martí med sändningar till Kuba som ingen tittar på.

Jag tror inte det handlar om att Kerry stöder den kubanska socialismen, utan om att det smärtar honom att så mycket skattepengar och resurser läggs på program som ger motsatta resultat till vad Washington vill. Det verkar som om den demokratiske senatorn inte tror att isolering är ett effektivt verktyg för att uppnå förändringar på ön. Tvärtom, han anser att besök av miljoner USA-medborgare skulle kunna åstadkomma en större öppning. Det är svårt att säga om han har rätt, men efter 50 år av fiasko skulle det kanske inte vara så dumt att prova nya metoder. Jag tror inte på allvar att USA-turisterna duger till politisk propaganda, men ett slut på aggressionen utifrån skulle bredda den interna debatten. Utan tvekan är konflikten med USA en av de faktorer som mest står i vägen för denna debatt.

Få kubaner är beredda att ansluta sig till Washingtons politik, några av rädsla för att anklagas för att vara i USAs tjänst andra av ren nationalism.

Den kubanska revolutionen är inte orsaken till, utan ett resultat av Washingtons politik gentemot Kuba under århundraden: Från ”en mogen frukt” som skulle falla i USAs händer, från utstängandet av de kubanska frihetskämparna från förhandlingarna om Kubas självständighet, från det ökända ”Platt-tillägget” [som i praktiken gav USA bestämmanderätt i Kuba] till militära invasioner.

För att övervinna denna historia av våld krävs mer än besök av ett pensionärspar från Michigan till Havanna. Det är nödvändigt att närma sig steg för steg, och ge efter lite från båda sidor, utan att förvänta sig att den andre ensidigt ska närma sig.

Det är sant att Obama eliminerade de reserestriktioner för emigrerade kubaner som George W.Bush infört och han tillät också penningförsändelser från dem. Men sedan blev det inte mer, medan det kubanska samhället fortsätter att utvecklas. USA förlorar möjligheter. Den ekonomiska öppningen i Kuba – egna företagare, överföring av jord till bönder, tillgång till utländskt kapital till jordbruket – skulle förtjäna ett svar som skulle kunna vara någon slags lättnad i blockaden.

Också den massiva frigivningen av politiska fångar bemöttes utan någon reaktion av Washington, trots att just det var ett av de viktigaste kraven från Vita Huset. Och nu begränsar sig UD:s talesman Victoria Nuland till att erkänna att de nya utreselagarna är positiva, men sedan underkänner hon det hela med tillägget att ”Kuba fortsätter att vara en av de mest repressiva länderna på planeten.”

Varje ny förändring tar ifrån Washington argumenten i dess konflikt med Havanna. Kerrys ankomst skulle kunna medföra steg i rätt riktning, eller åtminstone göra slut på det ständiga ”men” och komma med något mer originellt för att ifrågasätta alla reformer, Fernando Ravsberg, BBC Mundo 130117

Ovanstående översättning av Fernando Ravsberg är gjord av den förträffliga websidan Cuba Va! (se mina favoritbloggar). Läs fler av deras artiklar om Kuba här.

Aftonbladets Olle Svenning gör en mycket intressant och läsvärd analys av den franska neokolonialismen i Afrika i den här intressanta artikeln i Aftonbladet.

Den franskstödda regeringen bjöd enligt Svenning in algeriska salafister till norra Mali där de bland annat såg till att fördriva huvuddelen av den tuaregiska ursprungsbefolkningen. I den ekonomiska krisens Mali har regeringen använt tuaregerna som syndabock och Le Monde rapporterar nu om hur tuaregerna utsätts för etnisk rensning och dödas och förföljs.

Svenning kunde kanske också ha nämnt att tuaregerna haft allierade i form av regeringarna i Algeriet och Libyen under Gaddafi som behandlade dem med respekt. I det nu i praktiken sönderstyckade Libyen har makten tagits över av arabiska grupper som ser ned på svarta människor och som för att till exempel tala med rebeller från Misrata talar om dem som ”slavar”. I Misrata formades under det libyska inbördeskriget ”Brigaden för att förfölja slavar och människor med svart hudfärg” och denna brigad jämnade staden Tawerga som bebotts av slavättlingar fullständigt med marken. Barn som inte lyckades fly fick halsarna avskurna av brigadisterna. En kristen kvinna från Egypten som inte tillhörde tawerga-stammen skonades och kunde skräckslagen intervjuas av medier efter att dess befolkning fullständigt fördrivits. Jag har skrivit om det tidigare i denna blogg.

Tuaregerna i Libyen som slagits på Gaddafis sida insåg narurligtvis att de skulle komma att behandlas på samma sätt som tawerga-stammen och flydde från landet och en del återvände troligtvis till Mali i brist på andra platser att ta vägen till. Även de hade säkert med sig vapen och det bidrog till att befrielserörelsen MNLA gjorde uppror och grep makten i norra Mali. Frankrikes beslut att ”ta ned” Gaddafi som kämpade för afrikansk frigöresle från de forna kolonialmakterna kom på så sätt att destabilisera även Mali och på lite längre sikt naturligtvis hela regionen eftersom de väpnade salafisterna som Frankrike fördrivit från Mali, som Svenning helt riktigt påpekar, har starka allierade i grannländerna och kommer att kunna fortsätta sin verksamhet där.

Värt att nämna är också att Gaddafis Libyen använde en stor del av sina oljerikedomar till biståndsprojekt till fattiga länder över hela kontinenten däribland bevattningsanläggningar i fattiga ökenområden. Att detta bistånd nu upphört kommer inte att göra det lättare för staterna att stå emot väpnade grupper som utmanar statens auktoritet och som försöker ta över dess roll i områden där staten idag knappast äns är närvarande.

Med detta vill jag inte säga att jag försvarar Gaddafis diktatur eller påstå att Libyen inte behövde demokratiseras. Men länder kan demokratiseras på olika sätt och resultaten kan bli mycket olika om en övergång sker gradvis och under ordnade former jämfört med om väpnade ligor får ta över och starta egna fängelser, religiösa domstolar och vad de nu hittar på. Från det arbetarrörelsen började agitera i Sverige tog det flera decennier innan vi fick allmän rösträtt. En väpnad revolution hade inte nödvändigt resulterat i ett mer demokratiskt samhälle. Men av någon anledning finns det alltid människor som är beredda att romantisera våld och våldsverkare.