Läsa detta och tänk efter.

I måndags vaknade vi till ett Sverige där nästan 6% av befolkningen är rasister. Var 16:e människa du möter på gatorna är numera ett nasse-svin, alla känner vi någon av dem! Hitlers anda lever igen och hotar att ta över världen, gaskamrarna nästa…

Så låter det i Media, på nätet, i folkemun, överallt samma sak.

Jag kan hålla med om att det är ganska sjukt att det finns gott om folk som dömer invandrare som de aldrig träffat. Att de automatiskt antar dem vara bidragstörstande lathögar som odlar brajja i förorterna och längtar efter att våldta din dotter om de fick chansen. Så tänker uppenbarligen nu var 16:e Svensk, eller?

Medias ständiga ström av antirasistiska budskap de senaste åren är säkerligen välmenande, men den har lett till att det i dagens Sverige är omöjligt att framföra en önskan om att ens diskutera den rådande invandringspolitiken utan att omedelbart stämplas som nasse-svin. Tar vi in för många? får få? Vad ska vi ställa för krav på våra invandrare? Vad kostar det samhället? Vad får stå åt sidan? Det kanske är tvärt om? Vi kanske gör en ekonomisk vinst av att ta emot invandrare? Vet du?

Få vet svaret på någon av dessa frågor för det är socialt självmord att i huvud taget föra dem på tal. Du är RASIST om du nämner dem och det vill ju ingen vara, så vi håller tyst. I denna nationella rasism-fobi stångar sig folk blodiga över frågan HUR det är möjligt att SD får 6% och kommer in i riksdagen. Tänk efter. SD är det absolut enda parti som i huvud taget vidrör dessa frågor. De må bestå av ett gäng vattenkammade tattare utan politisk erfarenhet, men de säger det andra bara vågar tänka, de ifrågasätter det ingen annan vågar tala om och tar upp ett ämne på bordet som aldrig får se dagens ljus.

Hur reagerar vi då på deras intåg i riksdagen? Vi får rasism-panik! Tidningar ägnar hela löp åt ”rasism-sverige”, kampanjerna avlöser varandra, precis alla ska vara med, för du vet väl vad det betyder om du avstår från den lilla handen på din profilbild på facebook?

Vi gör i huvudtaget ALLTING ANNAT än att just TA DEBATTEN, ta fram siffrorna, ta fram argumenten för och emot, ta upp frågan på bordet, i ljuset, bemöta, acceptera och VÅGA DISKUTERA hur det egentligen ser ut. Du förstår vi har fått för oss att om vi bemöter ”dem” (du vet, rasisterna) så gör vi dem bara starkare, så vi fortsätter att trycka ned och titta bort. Vi hånar, hackar hemsidor, lägger ut register till offentligheten (o hoppas på vad? hot och misshandel?), skriker slagord, viftar med plakat på gator och torg…

2010 tror fortfarande Sveriges invånare att man kan bemöta hat och osäkerhet med MERA hat och MERA osäkerhet. Om vi bara säger rasist EN gång till, om vi bara sätter EN pin till på jackan så försvinner säkert problemet av sig själv. Är det (nästan) bara jag som ser vad det är som händer här? Sanningen är att vi SKAPAR röster åt SD genom att avstå från debatten. Vi tror att vi slåss för acceptansen med våra facebook-bilder o pins på jackan men är egentligen SD’s främsta valarbetare.

Nu är de inne i riksdagen men det är fortfarande ingen som tänker bemöta dem med annat än rädsla och hat. Hur långt ska det gå?

Kommentera gärna! Men bespar mig slagorden och du, jag röstade inte på SD, så slipper du tro det.

PS: DELA DETTA GÄRNA PÅ DIN EGEN LOGG!

Problemet med oss Svenskar är att vi är något förbannat godtrogna och naiva. Säger en auktoritet något till oss tar vi det som ord från gud själv. Vi tror ALDRIG att personerna i maktpositioner vill oss något annat än det allra bästa utan förbehåll. Vi sitter med vår Aftonbladet i handen o tror att vi tar del av objektiva nyheter och betvivlar inte ett ord av vad som sägs.

Jag har utbytit några ord med många JA sägare till vaccinet. De har en sak gemensamt: ingen har läst ett ord bortom aftonbladet och rapport. Så låt mig delge några saker som INTE sägs på rapport:

- På bipacksedeln som levereras med vaccinet står i klartext bland biverkningarna: Andningsuppehåll, koma, DÖD. (självklart inte de vanligaste, men skulle du ta en panodil om det stod DÖD ens som ovanlig biverkning?) En läkare i Amerika som hela tiden varit JA sägare har te.x plötsligt ombett alla runt sig en 180 vändning efter att ha läst detta och gjort flera klipp på youtube om detta.

- Många som tar vaccinet blir sjuka i flera dagar med ”influensa liknande symptom” som det heter men många har rapporterat att det varit lika illa som att faktiskt bli sjuk. Dumt? ja!

- Tillverkarna av influensevaccinet tjänar MILJARDBELOPP på denna massvaccinations-hysteri. Du kanske trodde det var good-will? eller iaf rimliga pengar? think again!

Var inte naiv, LÄS PÅ!

Här kan du börja: http://www.vaccinationsfaran.se

Det ingen tycks vilja inse med detta problem är att det inte räcker med några småändringar här och var. Vi räddar inte jorden med några lågenergilampor i garderoben. Vi måste göra ändringar som radikalt förändrar våra liv. Vad sägs om att ta ned 42 tums plasman från väggen och byta ned till en liten 4 tums skärm att ha i knäet som drar sådär en hundradel så mycket el? Hur skulle du känna för ett bensinpris på 40 spänn litern, eller kanske bli vegetarian 5 dagar i veckan? Vad sägs om allt detta samtidigt och mycket mer? Börjar du känna dig ovillig?

Faktum är att vi troligen skulle behöva sanera våra liv på all detta onödiga. Allt det vi ser som självklarheter eller rentutav rättigheter idag skulle vara ett minne blott. Känner du många som skulle vara villiga till detta? Det gör inte jag och jag ska helt ärligt säga att inte heller jag är villig att göra detta, all min vetskap till trots att vi faktiskt mår sämre snarare än bättre av allt detta ”extra” vi har i våra liv.

Människan har seglat långt bort från sitt ursprung och naturliga miljö. Vi kanske inte tänker på det, men vi är faktiskt inte alls gjorda för att leva i betongklossar omringande av elektronik. Ändå är vi förhäxade av det vi själva skapat till den gräns att vi hellre går under som ras än att backa tillbaka till någonting som mer liknar vårt ursprung.

Rädda jorden? Ja visst, men inte utan min xbox!

Videon kan du se på denna länk: http://media.causes.com/510213

Kristian

Kristian

Mysteriet ligger i sladden, eller ska jag kanske säga SLADDHELVETET!? Hur är det möjligt att så otroligt många har svurit över den överdrivet korta sladden mellan ljusen var jul utan att en endaste tillverkare kommit på den klyftiga tanken att göra den lite längre? Eller vad sägs om sladdändarna som ska ned till vägguttaget? Hur många gånger har man inte trasslat runt hela den fördömda slingan och otroligt nog blivit nöjd med ljusens placering bara för att finna att de förbaskade sladdändarna inte når ihop till uttaget? Vore det så otroligt mycket begärt att göra dessa några meter längre?

Herre gud min skapare!! Nu ska ni få höra mina kära julgransljustillverkare. Börja med att dra ned volt-talet på lamporna och sätt dit en trafo för att göra slingan säkrare för barn, husdjur etc. Fortsätt med att paralellkoppla lamporna så vi slipper leta den trasiga lampan i 2 timmar. Fortsätt sedan med att förse varje ljus med 2 uttag istället och bifoga ett antal sladdar i olika längder som sedan kopplas fritt mellan dessa så att man äntligen kan sätta ljusen där man vill. Avsluta med att göra sladdändarna som ska till vägguttaget sådär 5 meter och vips så har julgransljusen kommit in i 2000-talets teknikstandard. Kostnad? Jag skulle gladjeligen betala 200 extra, LÄTT!

… och förresten, medan ni håller på så kanske ni kan göra om lådan som ljusen förvaras i också så att den faktiskt går att använda när ljusen ska ned, ja utan att det slutar med ett sladdbad liknande en överfylld lunchlåda med grön spagetti och 5 varv frystejp runt för att den ska sitta ihop alltså …

God jul på er!

Nu är jag ganska lugn och sansad och får inte spader så fort någon nämner mors namn eller något kommer i lådan som handlar om henne. Men jag vet att många där ute reagerar med obehag och ilska så fort något okänsligt dyker upp i posten. Med detta som faktum undrar jag bara, vad tänkte den intelligenta person som skrev denna dikt som finns på kortet:

När vi mister
någon som står oss nära
måste livet trots allt gå vidare.
Vi kommer alltid att
bära sorgen inom oss
men försöker tänka på
de goda minnena
som gör sorgen lättare att bära.

Nu följer en översättning av vad en människa i chock och sorg läser:

Okej, hon dog
men ryck upp dig nu för fan,
livet stannar inte för det.
Du kommer se allt i svart
i många många år,
men vadå,
var glad för det som var.

Varför kan man inte skicka ett vanligt, enkelt, slätt kort med något landskap och bara, SJÄLV, skriva med stora bokstäver: TÄNKER PÅ DIG/ER? Troligen av samma annledning som att man måste ha ett sånt där stort ”vika ut och hitta poängen-kort” när någon fyller jämt. Om någon kommer med ett egenhändigt tillverkat kort betraktas det nästan som ett konstverk man knappt vågar öppna. Det krävs egentligen så lite, något så enkelt, men ändå är det för de flesta så svårt och onåbart.

Ja vi är alla olika, men visst är det lustigt?!

ps: inget ont till de som skickat oss både det 5:e och det 6:e kortet med samma motiv. Vi är alla olika, det som är enkelt för mig, är svårt för dig, och tvärt om.

Någon sa för länge sen till mig att när någon går bort så kommer din bild av många runt dig förändras. Jag tyckte det lät väldigt konstigt när jag hörde det, varför skulle det vara så? Sanningen är dock den att det tycks hända någonting med folk när någon går bort. Visst, som jag brukar säga, ”vad f-n säger man egentligen”, det är sant. Det är otroligt svårt att veta vad man ska säga till någon nära anhörig, om man ska säga någonting alls. Men när väl dimman av den initiella chocken har lagt sig så står inte folk alltid kvar där du tror.

En del springer fram och finns där på ett sätt som du inte alls hade väntat dig, medan andra, som du trodde var nära, plötsligt backar ut i periferin. Somliga engagerar sig först, lovar att ringa, men lämnar dig sen kvar i tystnaden. Allra mest, och värst, förvånad blir man kanske när någon av de närmaste sviker. När stödet som man trodde var självklart bara uteblir med förklaringar som i situtationen känns som ”jag skiter väl i er, jag bryr mig inte!”.

Ja ens syn på människorna runt en målas sannerligen om på alla möjliga sätt när någon går bort, jag kan bara nicka och hålla med. Så är det. Det är en uppbrytning och en förändring på många sätt, det har jag förstått nu. Man slås i spillror, man sörjer, man lappar ihop sig, rasar sönder igen och fortsätter så tills man till slut upptäcker en dag att man gått vidare. Inte riktigt som samma person, men man går vidare.

Det är den där sortens känsla, den där sortens situation, som inga ord kan beskriva. Vad känner man egentligen när man i chock sjunker ner på golvet, försöker greppa, förstå, fatta det ofattbara? När man fumlar med orden, försöker forma en fråga, hur? när? varför? När man vankar av och an i lägenheten och försöker få ihop bilden till något helt, men allting bara är trasigt.

Ofta har man sett filmerna där någon drabbas av en allvarlig sjukdom, blir sämre och till slut försvinner. Skådespelarna må vara lysande, manuset fantastiskt, men jag vet nu att ingen film i världen kan beskriva de känslor och upplevelser man får som nära stående i en sån situation. Jag trodde att jag hade en aning, en gissning, men jag hade ack så fel. Verkligheten överträffar sannerligen dikten, men det finns ingenting bitterljuvt i tårarna när filmen inte går att stänga av och inte begränsas till en plastlåda i vardagsrummet.

Plötsligt är du ensam. För lika mycket som alla erbjuder dig sin hjälp, sitt stöd, sin tid. Lika lite kan de förstå vad du går igenom och känner.  För dem är det bara en film och det kan aldrig heller bli något annat, hur mycket de än vill och försöker.

Min mor har lämnat oss, plötsligt och oväntat. Hon var sjuk, allvarligt sjuk, men inte i närheten av så sjuk att vi var förberedda på att hon kunde lämna oss vilken dag som helst. Men det gjorde hon, hastigt och oväntat, tillsammans med allt det som aldrig blev sagt, aldrig blev gjort. Allt man kan göra är att blott acceptera och hoppas, hoppas att hon ändå visste, fastän ingenting sas.

Sanningen är nog ändå den att vi önskar det omöjliga. Det finns alltid något som aldrig sas, alltid något som inte förstods. Alltid något. Sån är världen. Det vi gör bäst i, som alltid annars, är att acceptera. Förlika oss med världen och universum som det ser ut. Ty vi är inget annat än droppar i en flod som störtar ned för bergets branter mot havet.

Stilla ligger sjön som en spegel

I trädkronorna sjunger fåglar

En lätt bris letar sig fram

Med en doft av sommar

Där, nere vid vattnet

Under ekens trygga famn

Där återförenas de nu

Mor, far och dotter

( dikt för tidningsannons, skriven av mig och min kära Åsa )

Nu har matpriserna skjutit i höjden och allting har blivit dyrare. Ögonbrynen höjs allt högre och munnen gör allt större o-rörelser när man tittar på hyllkanterna som tycks ha doppats i raketbränsle. Kött är svindyrt, grönsaker o frukt lika så, och det allra mesta följer i dess spår. Till och med tvättmedel har blivit dyrare. MEN det finns dock undantag, har jag nyligen märkt. EN nota har faktiskt till synes inte rört sig det minsta sedan alla höjningar: ONYTTIGHETER.

Från golv till tak tapetseras prislapparna: ”2 för 12″, ”3 för 10″, känner du igen dig? Godis är egentligen, när man tänker efter, löjligt billigt! Varför i helvete ska 2 stycken DUBBLA japp kosta ynka 12 spänn medan vanlig köttfärs lätt kan kosta 70-80 kr kilot i närmsta butik? Eller vad sägs om euroshoppers äckligt billiga chokladkakor som FORTFARANDE bara kostar 3,90kr styck? Lika dant är det med annat onyttigt. Alla sämre val tycks vara billigare än de vettiga. Känner du igen den här skylten? ”5 Färdigrätter 100 kr”, 5 ”måltider” för 20 kr styck. Har det någonsin varit billigare än så? Inte heller chips och liknande har jag sett någon prisökning på. Den stora skylten i tobaksaffären ovanför chipsen med ”15 kr” skrivet med röd spritpenna har snart samlat så mycket damm att den är oläslig.

Samtidigt som det onyttiga förblir billigt höjs priserna gång på gång för praktiskt taget samtliga vettiga alternativ att stoppa i munnen. Frukt, grönt, kött, fisk, basvaror, ja praktiskt taget allt som man kan göra vettig mat med. Kanske är det dags att åter se över det där lagförslaget. Eller vore det måhända fortfarande att moralisera när det går 20 chokladkakor per kilo köttfärs? Ibland förstår inte människor sitt eget bästa, och det accepterar jag! Men när det sker i så stor grad att det vanställer prisbalansen till oacceptabla nivåer för oss alla, då är det dags att gå in med styrinstrument. Det är i alla fall min mening, vad tycker du?

Jag återkommer snart med nya rafflande spännande texter här, så stay tuned!

och under tiden: ha en riktigt härlig sommar allihoppa!