Oj, vad länge jag inte har skrivit på.

Huvudet har haft andra tankar och händerna har haft andra saker för sig, de har plockat jordgubbar och vinbär, grävt och planterat, fixat hemma och borta, räknat glasspengar (om barnen och jag ska ha en glass varje dag på stranden blir det över 2300kr för en månads glass! Och då har man inte ens tagit Tip-Top eller Dajmstrut!)

Ett Grönanbesök har vi gjort och ett till ska vi hinna med.

Yngsta dottern drog iväg med allihopa till Kvasten. Mormor och morfar hängde också med, de är krut och liv i dem, men morfar står över och tycker att mormor ska tänka lite på hjärtat.

Jag tycker att han ska tänka på mitt hjärta när han säger så. Det svämmar över! De är så fina, mina föräldrar, nästan lika fina som mina barn, jag vet att min mamma hemskt gärna skulle åka både Kvasten, Flygande Mattan och antagligen även Jetline men omtanken från honom får henne att avstå. Det var 25 år sedan jag åkte bergochdalbana. Jo, det är sant!

Då var jag livrädd. Nu med. Under Kvastens  vilda framfart, det känns som om den förbaskade kvasten gör allt för att slänga av mig, lovar jag mig dyrt och heligt att aldrig, aldrig någonsin i hela mitt liv sätta mig i en sådan här galen vansinnesmaskin.

Sedan åker vi Vilda Musen, Jetline och Katapulten och vilken tur det är att man ibland vågar göra sådant man egentligen inte törs, för det var ju hur kul som helst!

I 10 timmar är vi där, barnen och jag, flänger runt, åker mer eller mindre hisnande saker, tar bara en snabb matpaus. 

Äldsta dottern och jag sneglar mot fritt fall…

Måste vara hemskt att åka upp sådär högt, så sakta!

Hur känns det egentligen, ni som har åkt??

1. AAAAAAAAAHHHHHHHHH!!!!!!!!

       

 2. Inte så farligt. Pirrar lite mysigt i magen bara. 

3. Hahahahahahaha!

efteråt känner man sig kanske lite omtumlad, och går på vingliga ben därifrån…..

Ha en toppendag!  

Kram

Hej!

Mamma har inte bloggat på ett tag, som förra gången, så jag bloggar åt henne

Idag har Hanna, jag, Hampus och mamma varit i stockholm, Hanna och Hampus ska kanske vara med i en danonino-reklam och därför var vi på provspelning idag. Det var kul. Efteråt hämtade jag och mamma upp mormor, och vi åkte till Görväln, det var jättemysigt där. Vi fixade lite på mormors kolonilott och imorgon har vi en egen! Det ska bli jätteroligt att vara där och fixa. Dessutom ska vi fira midsommar där på lördag. Var/Hur ska ni fira midsommar?

Mamma och Hanna har gjort en blogg om Görväln och kolonilotterna, här får ni länkningen: www.kolonilottorna.blogg.se

Jag ska också skriva ett inlägg på den bloggen nu.

Ha det så bra!

Josefin

- Är det någon som vill hjälpa mig med att ta sönder tvättmaskinen?

Frågan hängde någon sekund i luften, alla ljud avstannade innan lillebror, buskillen, jublade fram ett svar;

- Ja, jag vill!! Hurra, jag får vara Demolition Man!!

I vår compactlivinglägenhet stod en trasig tvättmaskin och tog plats. En yta stor nog att rymma mycket kunde vinnas om vi fick bort den, men den var alldeles för tung för att bära ner själv. Dessutom har jag lite svårt för att be om hjälp, jag vill kunna själv, även om det måste göras på annat sätt. Här fanns möjlighet till att upptäcka saker man inte visste om tvättmaskiner tillsammans med en nyfiken kille som gärna håller i en hammare och dessutom få mer plats, det kan man ju inte låta gå till spillo genom att bara be någon annan bära ut den. 

Sonen och jag tog verktygslådan och satte igång. När vi väl fått av toppen blottades ett sladdrikt inre. Vi använde hammare, kofot, skruvmejsel, avbitartång, nyfikenhet och beslutsamhet samt ett par timmars arbete.

Visst fick vi blessyrer, skrapsår, skavsår, blodblåsor och visst råkade vi knipa oss i tummarna med avbitartången, nästan få tårna mosade av trumman och väldigt ont i kroppen, men vad kul vi hade, Demolition Man och jag!

Ibland går barnen och jag ut i skogen, vi följer något av spåren vid IP och bär med oss vattenflaskor. Lillebrorsan, buskillen, kutar fram och tillbaka, in i skogen, lägger sig på marken, hittar insekter och hör älgar. Och vargar. Ibland spöken. Han lubbar med blond kalufs och skosnörena går upp. Fast han knöt så ordentligt. 

Mina går också upp, fast jag är inte lika noga med knytandet.

Storebror går med vägvinnande steg på sina nya långa tonårsben,  och retar gallfeber på sin lillebror, men delar frikostigt med sig av all sin samlade kunskap om Pokemon och alla andra omöjliga figurer och det är lillebror väldigt tacksam för, så han står ut med att bli vänskapligt retad. 

Storasyster,  lillasyster och jag pratar om katter, kaniner, hundar och hästar. Vad vi ska göra och vad vi vill göra. Om goda småkakor, om semester och allt annat mellan himmel och jord.

En etapp på vägen är lite läskig. Alla börjar se sig om och lillebror hör extra många älgar. Och vargar. Och spöken! Fort vill man därifrån! Det känns som om något eller någon lurar i skogen, vi går tätt ihop och skyndar oss fram. Solen skiner så fint melllan granarnas grenar och stigen är mjuk och fin, men det hjälps inte, det är något som gör det läskigt ändå och ingen skojretas här.

Det är en skön känsla att komma fram till startområdet igen, vi stannar till vid de stora träredskapen och tränar armarna lite, glada över att ha klarat ännu en runda helskinnade. Lillebror åker ”skateboard” på Lutande Brädan och när vi tittar på stegräknarna ser vi att han har gått minst en kilometer längre än alla andra. 

Han har högst puls av oss alla, fast det beror nog mest på älgarna, vargarna och de där spökena som aldrig syns men nästan känns. 

Stannar vid tanken på hur olika vi alla är.. just nu känner jag ett enormt behov, en längtan på gränsen till pina, att få sätta igång med kolonilotten, känna jord mellan fingrarna, få ont i händer och rygg av idogt grävande, svettas livet ur mig, vattna och se till plätten blir fin, men framförallt trivsam.

En plats att sitta på vill jag skapa där, så jag kan låta solen värma alla celler och molekyler i mig medan växter frodas och maskar kryper runt och luckrar jorden så jag nästan blir galen av trivsamhet. Trivsamt galen i alla fall.

Solen strålar och värmen stiger och allt är underbart, så tänker jag.

Sedan slår tanken om och jag funderar på vilken mardröm detta himmelrike skulle vara, vilket rent helvete det skulle te sig, vilken fasansfull tillvaro detta skulle vara…..   för en fisk!

Ser framför mig hur jag sitter i solstolen, hör något konstigt ljud vid fötterna och ser en sådan där plattfisk som med förskrämd och plågad min tittar upp på mig. Dess mun är snedvriden, ögonen stirrar och den viftar hjälplöst runt i jorden med sina små fenor runt kroppen. 

Jösses, den måste ha vatten! Vad olika vi är, fast vi är precis bredvid varandra! Jag springer med vattenkannan, fram och tillbaka, vattnar och vattnar på den viftande fisken, men jorden blir bara lerig och fisken smutsig och jag hinner inte vattna tillräckligt mycket. Dumma fisk, tänker jag! Och hämtar mer vatten.  

Jag minns en sommar på Gotland, jag var kanske 6 år. En liten uppblåsbar Skalman hade jag med mig till stranden varje dag och det var jättejobbigt, för han måste ha vatten för att inte torka och dö och jag sprang till havet, fyllde hinken, upp till sanddynorna och hällde på Skalman, sedan ner till vattnet igen, fram och tillbaka, flera timmar, håret blev mer och mer solblekt, benen allt brunare och jag smärtsamt medveten om hur olika vi alla är, hur goda vänner man än är har man olika tankar och behov.

Fast sig själv är man nog alltid lik…..

Det kliar i fingrarna på mig. Vaknar tidigt och har svårt för att sova. Hjärtat skuttar lite extra, ett glädjeskutt kanske och jag måste dra efter andan.

Somnade med bomull i huvudet och ett leeende på läpparna. 

Bredvid mig ligger beviset på att det faktiskt är sant. 

Växtkatalogen.

I hela mitt liv har jag velat ”greja” i jorden, se växter frodas och låta mig fascineras av kraften, skönheten och mångfalden i vår flora.  Har aldrig varit speciellt duktig eller ens intresserad av att odla rakt och perfekt, har inte gröna, men väl tillåtande fingrar och det tycker jag är viktigt.

En tillåtelse att få vara som man vill, växa och utvecklas som man vill, både som människa, djur eller kanske en bångstyrig färgsprakande krasse med långa slingrande lianer.

Under uppväxten har jag sett mamma och pappas jordiga händer, deras glädje över natur och trädgård och jag är så glad att det har färgat av sig på mig. 

Står på kö till en kolonilott som kanske blir ledig snart. Fastnade för just denna, kan inte förklara varför, övervuxen med ogräs men när man tittar närmare ser man också lavendel, timjan, rosor, smultron….

Mamma betraktade lotten med förtjusning, sa;

- Den är som du, den växer lite som den vill!

Naturligtvis ska Josefin, min dotter som gästbloggade,  och mina andra barn få varsin del av lotten.

Så dem kan få plantera alldeles eget valda plantor och låta det växa som dem vill.

Hej,

Mamma har inte skrivit på ett tag så jag skriver ett inlägg åt henne  

I går (söndags) var det nationaldagen, den firade vi på Görväln, det är ett ställe i Järfälla som man kan odla lite vad man vill på, om man har en kolonilott, mormor, morfar och Gunilla (moster) har också en kolonilott, och vi står på kö till en.  

Idag var min klass på vasamuseet, det var roligt för när vi gick ut på Djurgården fanns det gratis heliumballonger och mer än halva klassen pratade jätteroligt  

Nu kommer ett test som ni kan svara på genom att kommentera, alltså bara lite frågor:

1. Sommar eller vinter? 

2. Svart eller vit?

3. Hund eller katt?

4. Egypten eller Grekland?

5. Jordgubbar eller marsmän?

Nu är klockan ca 21.10, och jag är jättetrött så jag ska gå och lägga mig.

Hej då!

Sitter med dörren öppen, för tänk om det kanske skulle komma en liten katt, om den händelsevis skulle välja just den här trätrappan att springa eller smyga uppför, om den nyfiket tittade in hos mig för att se om det såg kattvänligt ut.

Det är det, riktigt kattvänligt och det är nog därför jag trivs så bra.

Den kan sitta under tak, ute, och spana på fåglarna, Kura ihop sig i pyttesoffan och ha skydd för regn. Sitta på räcket och ha en härlig utsikt. Snabbt smita nerför trätrappan när den vill. Vara ute och inne nästan samtidigt.

Jag får lust att gå ut och ropa lite, såhär: – Hallå, finns det någon katt här? Som vill ha någonstans att bo? Som är fri i själen och inte alltid vill bli klappad? Som lever sitt eget liv men vill ha en trygg bas? Som så självklart tar sin plats på sina egna kattvillkor? Som med nyfikna men avvaktande ögon betraktar livet, går ut på jakt och är som katter är mest?

En dag kommer den nog. Katter har kommit till mig förut. Fast bara de som är fria i själen och inte alltid vill bli klappade och det är tur det, för de trivs jag bäst med.

Lika katt leka bäst, eller hur det nu var..

Tant Tvär satt med veckad panna, djupt nersjunken i soffan, glasögonen framme på nästippen, begravd i tidningen och var märkbart bekymrad. 

- De e int’ klokt, bedyrade hon på sin norrländska stockholmska. Jamen, vars e’ vi på väg..? Till och med hennes hår såg uppgivet ut. Den ena efter den andra  hemskheten från nyhetsvärlden rabblades upp.

Ibland kommer hon fram, tant Tvär. Då är det bäst att hålla med, eller hålla sig undan, tycker en del, men det tycker inte jag. Jag får lust att plocka en blomma och ställa framför henne, visa hur underbart vackra kronbladen är och vilken fin doft blomman har. Fånga hennes blick och säga ; Nu går vi ut på terrassen och känner hur frisk luften är!

Då mildras tant Tvärs blick. Hon låter sig ledas tillbaka till sitt riktiga jag, den energiska färgsprakande med förundran över livet och vad det bjuder. Det upprörda i blicken byts ut mot en tacksamhet och snart kan hon ta hela världen i famn igen, så som hon brukar.

Jag tror att alla Tvär, båda män och kvinnor, unga som gamla, behöver blommor och frisk luft, de behöver visas positivt livfulla saker och de behöver påminnas om hur fantastiskt livet är. Att se det stora i det lilla gör det enkelt. 

Enkelt och fantastiskt, precis som livet.

Vad är det värsta ni vet?

Jag menar inte krig, svält och elände för det är ju liksom självklart, men sådana där riktiga äckelgrejer, det menar jag! Som man inte kan låta bli att tänka på, bara för att man inte vill tänka på det. Som får just dig att tappa aptiten och titta bort av vämjelse, 

Med säkerhet kan jag säga vad jag skulle svara.

Insekter. Döda insekter! Så länge de lever är de helt okej, kan till och med vara något gulliga, men när de bara ligger där…. döda….. med spretande insektsben, alldeles likstela, alltid på rygg. Varför dör de alltid på rygg? Dör de bara för att de har ramlat och hamnat på rygg eller lägger de sig medvetet på rygg innan de dör? De kanske slog sig så illa när de ramlade att de dog och tyckte det var bäst att lägga sig på rygg för att inte verka så annorlunda?

Om jag hade varit en insekt hade jag struntat i traditionerna.  Jag hade vägrat lägga mig på rygg innan jag dog och istället ställt mig på bakbenen. Jag hade sett till att ha perfekt balans, låst benen och dött stående. Det skulle skapa stor förvirring bland världens entomologer och det skulle antagligen bli mycket uppmärksammat. 

Det allra värsta är när insekterna inte bara dör, utan också går sönder och det rinner sådant där gult läbbbigt grejs ur dem.

Ett högt SMACK hördes på vindrutan när jag och bilen var ute för några dagar sedan. En stor insekt hade mosats och det gulgröna innanmätetflöt ut som en kletig sörja framför mig. 

Nej, nu vet jag! Det värsta är inte döda insekter, det är när stora  insekter krossats mot vindrutan, man sätter på vindrutetorkaren och hela insekten fördelas över vindrutan, det gula kladdet gör sikten närmast obefintlig eftersom spolarvätskan just tog slut…