Läste en artikel i Aftonbladet idag om att tjocka har längre till njutning.

Vilket skitsnack, på fullaste allvar så menar forskare att det är skillnad på en smal människas hjärna kontra en tjock människas. Ja givetvis är det en skillnad på hjärnorna men att det skulle vara skillnad på hur lång tid innan ”gott” känslan infinner sig tror jag inte på. Kolla bara bland era kompisgäng så kan jag lova till 100 procent att dom smala i de flesta fall rör på sig mer än de överviktiga. Visst är kosten viktig men jag tror ju fortfarande att det absolut viktigaste är motionen. Jag kan ha fel men det tror jag inte.

Borde ju verkligen börja träna istället för att sitta här och blogg, tyvär så brottas jag fortfarande med mina mentala spärrar. Jag är verkligen tacksam för alla tips för att komma igång så lämna gärna kommentarer om hur ni motiverar er.

Ja då var ultraljudet klart.

Går inte riktigt att beskriva den helt fantastiska känslan som kom i min kropp. Jag var absolut inte det kaxigaste kille på sjukhuset men glad.

Efter ultraljudet så hände det en konstig sak, vi satte oss i bilen och jag blev på fruktansvärt dåligt humör. Vet inte varför det blev som det blev men jag gissar på att jag blev så himla uppstressad så att det var orsaken till min konstiga humörsvängning.

Nu är allt bra igen och jag känner mig verkligen som världens lyckligaste.

Varför är det så få pappor eller blivande pappor som bloggar om mina tankar. Efter att ha kollat runt lite på olika sidor så har jag märkt att det finns tusentals av nyblivna mammor och gravida kvinnor som bloggar.

Kan ju inte bara vara jag som har miljontals med frågor som snurrar runt i huvudet eller ?

Har precis kollat runt på lite olika träningsbloggar och är sjukt imponerad över dessa människor. Tänk om man bara hade haft hälften av deras träningsvilja

Hur kommer man över den mentala spärren så att man kommer igång med träningen ? hur hittar man glädjen ?

är tacksam för alla tips

Kom igen och kommentera för det är ju liksom meningen att jag ska bli lite sporrad här =)

När man som jag har försummat sig och inte gjort något alls åt sin egen situation utan bara tänkt på andra i hela sitt vuxna liv. Då undrar jag hur man börjar med att aktivera sig själv ? Som tjockis så spelar det ingen roll hur många orsaker du ger mig till att böra träna så har jag 10 gånger fler ursäkter.

Så hur fan börjar man ?

Börja med enka promenade kommer säkert någon at säga men hur kul är det ? dessutom så regnar det…. kanske blåser lite också… fan jag har inga sköna skor… oj paraplyet gick sönder…. jag har ont ryggen…

haha som ni ser så kan man lura sig själv hur mycket som helst

Det är inte kul att vakna som mig.

Jag behöver en ny rygg känns det som. Gud vilken bra pappa jag kommer att bli känner jag. Hur ska det gå att bära en liten i sin famn när man knappt kan stå upp för egen maskin. Hoppas att den lille aldrig komemr att busa för jag vet inte om jag har fysiken att klara det, gud vilket roligt liv och det är ju trovärdigt att den lille aldrig kommer att vara på bushumör… NOT !!

Ännu en dag med mentala hinder, jag måste börja träna

Shit !

vad var det som hände härom kvällen ?

Är jag på väg att få en infarkt eller så ? Är jag på väg att gå samma väg som min farfar ? Jag kan ju fan inte dö nu, jag ska ju bli pappa. Ska jag lämna min sambo med hus och baby ? det går ju bara inte.

Inte kan jag få bort tankarna ur huvudet heller och det är ju på ett sätt väldigt bra. Måste ta tag i det här