Lilla jag i den stora världen

Jag kände en dag att det var något som saknades i mitt liv.

Det måste finnas något mer än detta helvete som jag genomlider…

Det kändes som ett tomrum, jag behövde fylla det…

 Jag kom att tänka på min pappa!

Jag prövade det telefonnummret som han hade haft för flera flera år sedan, det funkade!

 Vi bestämde träff och jag började åka till honom på helgerna.

Jag minns att jag öppnade pappas kylskåp och trodde att han var rik…

Det fanns mat på varje hylla i kylen! Det var jag inte van vid att se.

 Vi började träffas ett par månader innan mamma dog, jag visste inte att hon skulle dö.

Så då när det hände så ville pappa att jag skulle flytta hem till honom.

 Då jag kom till pappa var jag en tystlåten liten tjej på ca 13 år.

Han bodde i en etta så jag fick en liten bäddsoffa att sova på i köket.

Min katt var såklart med och pappa hade också en katt.

 Livet blev helt annorlunda.

Helt plötsligt så hade jag ingen som slog mig, skrämdes eller skrek.

Det var lugnt, pappa var snäll, jag fick nya kläder och det fanns massor av mat i olika former.

 Pappa har inga andra barn så det var en omställning för honom också.

Han rådfrågade sina kollegor ang uppfostran och en dag sa till honom:

”Pappa, ska inte jag ha några regler…?”

Så vi förhandlade fram rimliga tider att vara hemma på kvällarna mm.

 Med tiden så fick han lite mer kött på benen så han bestämmde som en pappa ska göra.

 Men jag mådde ju inte så bra av allt som hade varit…

Så jag skolkade, sov på lektionerna (var så trött..) började röka, dricka, sminka mig osv.

 Då jag inte kom in på gymnasiet pga mina betyg så sa jag att jag funderade på att börja jobba istället.

Vi åkte ner till farmor på turkiska sidan av Cypern och då vi kom hem därifrån så hade jag fått en reservplats på ett gymnasium. Där satte pappa ner foten och sa ”här blir inget jobba, du ska till skolan”

 Och så blev det

I dag är en yr dag

 Skämt och sido.

I söndags vaknade jag och hade yrsel, jag hade det i princip hela dagen.

Plus att jag var stel i nacken och kände mig allmännt sjuk, tung i kroppen.

 Måndag morgon var nästan likadan så jag stannade hemma från jobbet.

Tisdag gick jag till jobbet men jag hade lite yrsel och då jag stod på tunnelbanan hem så kallsvettades jag. När jag kollade tempen så hade jag bara 37,7 så ingen feber men något vajsing i kroppen.

 Sen upptäckte jag till hundra procent att min sjukdom visade sig…..

Har anat det i några dagar…Suck…

Jag var ju sjuk, var på sjukhuset, skulle bli frisk, blev det..

Nu har jag bara varit det i några veckor…och vips så är den tillbaka…..

 I morse så kallsvettades jag igen på jobbet och känner mig inte helt fit for fight.

Fan… får nog ringa sjukhuset och uppdatera mig, de brukar ju vilja det.

 Det tråkiga är att allt i mitt liv blir påverkat….

Sitter och är jätte trött på mitt arbete, försöker verkligen hålla mig pigg men det går inte.

Mina vänner klagar över att jag jämt ska sova tidigt eller att jag inte vill umgås på kvällarna…

Men det är så det är…jag behöver massor av sömn då jag är sjuk, vilket jag är rätt ofta verkar det som

Plus att jag är sååå trött! Jobbigt att hålla ögonen öppna… och då snackar jag om på dagtid…

 Läste precis ett inlägg från en som har samma sjukdom som mig. Det kändes bra att läsa det.

Just för att det är så:

 ”….annars så gäller det att INTE KÄNNA PRESS från familj och vänner att alltid hänga med på allt. det är ok att vara trött och vila, det är ok att inte alltid vara på topp. Ofta har omgivningen lite svårare att hänga med när man fått en kronisk sjukdom.”

I dag har de sommarmingel på jobbet.

Ingen som bjudit in mig.

Men så kan det vara, jag är trots allt bara inhyrd så jag tillhör ju inte deras företag.

De ska äta jordgubbar och tårta.

Den som sitter i samma rum som mig, kom med lite jordgubbar till mig för en stund sen.

Det var snällt!

Nu skulle jag gå upp och titta hur det såg ut när det var färdigdukat.

Ja det var väl fint.

De ska börja snart.

Blir ledsen över lilla fågeln…

Folk kom in i morse och sa att det gick runt en fiskmås och släpade på sin vinge…klockan var 9.00.

Jag tog tag i det och ringde runt för att få tag i någon som kunde hjälpa den.

 Sthlms drift eller vad det nu hette, hade hand om sånt och skulle skicka en jägare.

klockan 14.00 visade den sig IGEN på gatan utanför jobbet…

Jag luskade fram jägarens mobilnr och han satt i bilkö och hade annat att fixa också.

Han sa ”Ja blir den överkörd då har den ju inte ont längre…..det kanske var lite grymt sagt..”

Jag svarade ”ja det var hårt sagt”

 Livet är såhär…hade det varit på stenåldern så kanske något rovdjur hade tagit den tillslut…

Men nu är det ju inte så…utan en massa bilar och folk som inte bryr sig…då kan den råka ännu mer illa ut och plågas…

 Jag har ju sovit så illa väldigt länge.

Jag vaknar mellan 03.00-05.00 varje natt…..

I dag på lunchen då jag satt i lunchrummet så föll min blick på en hylla med böcker.

Vad är det första jag ser?

En bok med titeln ”sov gott, tips mot sömnlöshet”

Var det perfekt eller den lånade jag hem!

Lustigt hur livet funkar ibland…den första boken jag såg och ändå behövde jag vrida på huvudet för att se att det överhuvudtaget fanns en hylla där….

Ok, vill ni ha något att skratta åt?

Här kommer en sann historia om mig själv…

Jag bjuder på den….

 Jag var på en dejtsida för nåt år sedan.

Jag började maila med en kille.

Vi bytte msn och började prata där istället.

Vi hade pratat i ett par dagar.

Jag satt i köket på en stol och chattade med honom denna dag.

Han tyckte att vi kunde slå på webcameran, jag hade ingen men han hade en, så jag kunde se honom.

(Guuuuud jag fnissar redan för mig själv och känner rödfärgen på mina kinder..)

 Så jag tittade på honom på skärmen och vi fortsatte att skriva.

 Efter ett tag skriver han:

”Its not polite to do that in my country”

”?? What” frågar jag.

 Han är tyst en stund

 ”you asked about jobs and poverty i my country”

 Jag fattade ingenting…ok…..vad känsligt…

 Efter ett tags chattande så frågade han mig:

 ”Can you hear me?”

 ”No…. can you hear me?” frågade jag

 ”Yes of course”

 Jag tänkte febrilt….hur kan han höra mig? Vi skriver ju till varandra…

Webbcameran…Kan han höra mig då eftersom den är på?

 Jag kollade mitt ljud, avstängt…

så jag slog på den.

Vad händer? Jo jag hör honom klart och tydligt…

 Så det innebär att han har hört mig också….. hela tiden…även om jag har haft mitt ljud avstängt så har han haft sitt ljud på…och hört mig., hela tiden….

 Den sista halvtimmen i mitt liv spolas tillbakai huvudet….snabbt!

 ÅH NEJ!! Herre gud!!! Han har alltså hört mig?

 Jag har ca tre gånger under denna tid suttit och pruttat….

och inte några fina tysta pruttar inte….

 Ni vet sådanadär låååånga pruttat som studsar mot stolen, som ekar, där man bara lyfter lite på ena halvan av rumpan och låter pruttarna studsa ut…ljudligt….högt…

 Herre gud! jag skämmdes så in åt helvete! Vad fasiken skulle jag göra nu? hahhahahahahahhha

 Jag var tyst en stund och sen fortsatte vi chatta, för jag kopplade bort webbkameran fort så in i hel…v….te att han inte hörde mig mer. Han ville i allfall ses dagen efter och dagen efter så kom det sms om att han fortfarande ville ses…

 För att förklara hur det gick…tillslut gick jag med på att träffas och ta en promenad och jag skämdes i hjäl över det som hade inträffat……

 Men ingen sa något…någonsin…

Jag cyklade till jobbet i dag igen.

Det är ca 7 km enkel väg.

Ingen hosta vilket är bra.

 Jag har fått intresse för Prem Rawat.

Jag har sett honom tala i bland på öppna kanalen.

 I går kväll så satt jag som trollbunden, så mitt uppdrag i dag är att leta fakta om honom på nätet.

Han säger bland anant såhär:

 ”Varje människa behöver fred i sitt liv. Av allt vi har prövat här i världen finns en sak vi aldrig har gett en chans – det är fred. Freden vi söker finns inom oss. Den finns i hjärtat där den väntar på att få upplevas. Jag kan hjälpa dig att komma i kontakt med den. Det är inte världen som behöver fred, utan människan. När människor har fred med sig själva kommer världen att ha fred.”

 Jag ska läsa mer om detta, det finns en 10 sidor pdf som jag ska läsa nu

Sen kan man se en video om hur man bär sig åt. Allt är kostnadsfritt.

 Detta, plus ”The Secret” kan nog hjälpa till att göra en lycklig

Sen måste man göra själv också

 http://www.inspirationsforum.se/

Jag tog upp en sak i går, en sak som jag ville prata om. Jag tycker att man i ett förhållande måste diskutera saker, planera osv.

 Han blev sur och sa ”Du ska jämt prata om allt!”

 Efter mycket om och men så pratade vi om oss, igen.

 För att vi ska kunna slippa tjafs så måste vi förstå varandra, det kan vi inte…

 Jag sa ”När jag tog upp det jag ville prata om i dag, då hade du kunnat lyssna lungt och sen sagt ditt, i normal samtalston”

 ”Men du ska jämt diskutera nåt, jämt”

 ”Ja, jag tycker att man gör det i ett förhållande,  jag vill planera, kalkylera osv”

 ”Men man behöver inte alltid prata om allt, man kan vänta och se”

 ”Ja men jag har svårt för det”

 ”Ja men då kanske du ska träffa någon som är som du!”

 Suck… here we go again….

 Jag vill att han ska prata och svara mig i normal samtalston och inte göra saker och ting så stora.

Han vill att jag ska sluta att fråga och prata om allt.

 Döläge…

 ingen säger ”ok, du tycker att vi ska göra så…”

Vi tycker inte att den andre har rätt utan att vårt eget sätt är det rätta.

 ”Om du gör si eller så, så blir det lättare för mig att bemöta dig”

Så säger vi båda, alltså, döläge…

 Jag har inte en aning om hur man går tillväga…

Jag vet vad jag vill ha!!!

Jag vill jag vill jag vill!!

BALLADE III QUARTZ (LADY)

Den är som min gamla men utan stenar som tider.

Fast denna var oxå snygg…

Fast jag vill ha med pärlemor bakgrund, som min gamla!

Min gamla fiiiina…. <3

Hon talade högt så att många vände sig om…

 ”HON skulle inte klara av mitt jobb, det skulle vara synd om henne om hon satt med mitt jobb,

JA!? FÖR ATT…..FÖR ATT hon har inte den kompetensen som jag har.

Hon skulle se dum ut”

 Man hörde hur en man gormade på andra sidan linjen.

 ”Men……MEN älskling! Du måste ju fråga dem varför du inte fick jobbet……”

 ”ja…men…men…MEN då får du ju fråga dem varför? Det kanske fattades något.”

 I början var det lite kul men sen då jag försökte att läsa tidningen så överröstades jag av henne….

Så var det ju det här med att han har barn…

 3 av barnen ska komma i juli, då fyller han år, jag fyller år och vi har varit tillsammans i ett år.

De ska vara hos oss i ett par veckor.

 Jag hade en idé om vad vi kunde göra på vår ettårsdag! Han och jag.

Men…eftersom barnen kommer till oss så sa han att vi skulle vänta med att ”fira” oss.

”Vi ser ju varandra varje dag, vi har ju hela livet på oss, barnen ser jag inte varje dag och inte längre perioder jämt, jag har verkligen sett fram emot detta. Vi får vänta till augusti med att göra något för oss.”

 jaha….

Jag förstår honom verkligen!

De som läser detta och har egna barn, ni förstår honom också.

 Men jag kan inte sticka under stol med att det känns som han bort prioriterar oss….

Att jag känner mig liiite besviken…

Han tycker att jag är orättvis då jag säger så….

 Hur gör vi sen då?

 Han har 2 barn till, 5 barn allt som allt.

Om vi får två barn tillsammans…hur ska vi ha råd med allt då undrar jag?

7 barn…

 Ja jag må bete mig omoget men såhär känner jag just nu:

Jag cyklade till jobbet i dag.

Det tog tyvärr en halvtimme….och jag blev omcyklad hela tiden.

Dock var det lite lättare nu med släta däck.

Har hosta igen efter cyklingen, skumt.

 Läget var stabilt med min styvpappa i går.

Känner mig maktlös av att bara vänta…

Har sagt till min far att jag kan ta ledig från jobbet och hjälpa honom med hunden eller så.

Vi får se hur dagen artar sig.