Jag är galen i att tävla. Det spelar ingen som helst roll vad det handlar om, men finns det något sätt att tävla i sammanhanget, då trillar jag dit. Det är tur att jag inte vågar SPELA, för då hade jag säkert spelat bort mig själv. Nej, vad jag menar är att ”min hund/häst vinner över din häst”, eller ”jag har högre IQ än du har”, eller ”jag kan laga flest sockerkakor per dag än någon jag känner”….

Jag hoppas att det inte är någon läsare som känner igen sig i det här….man strävar och tränar (i alla fall strax innan man skall in och tävla!) man pysslar och putsar, man är så spänd av förväntan att folk runtomkring helt enkelt flyr fältet, för TREVLIG är man inte. Sedan in i ringen/manegen och bedömningen kan börja. Med min häst Jets Zippin Lady var det roligt för hon placerade sig alltid högt. Samma med vår parson terrier Oliver Twist gjorde. Vann gjorde vi inte alltid, men det var i alla fall tillräckligt ofta jag stod med vinnarhunden/hästen i snöret.

Men om man strävar att hela tiden vara bäst, och inte ÄR det, då blir det mycket jobbiga känslor för perfektionisten som alltid vill vara störst bäst och vackrast. Jag har försökt att låta bli att sätta kraven på mig själv för högt, för jag blir så besviken när jag inte kan utföra dem. Det är min Klöver Knekt (ett upphöjt till ett, superetta alltså) gör att jag ALLTID tror mig bättre än jag är. Och så trillar jag ner i mörka hål när inte allt blir som jag har föreställt mig.

Nej, NU skall jag ut och motionera ”Ludret”….ja, jag kallar henne för det: jag har henne på halvfoder från ägarna, med en kull tillbaka. Är det någon som hör mig, blir det dock ”Ludde”, för det låter lite trevligare. Hon är en supersprallig dam som inte vill vara still en sekund, lite olik mina andra bassettar i temperamentet med andra ord.

Ha en härlig dag, ni därute.

**Gun-Britt, Trollpacka

PS. Jag har inte gjort några gratisläsningar på väldigt länge….hade några önskningar låg i min inbox, men hade ett litet rengöringsfenomen där, så alla dessa mail är borta. Svar (utan personliga detaljer) kommer att läggas ut på min hemsida www.lazybee.se/tarot

ds

Jag undrar om det är på sin plats att ha ”dåligt samvete” för att man inte hunnit blogga några dagar, eller om man inte behöver känna så, för att det inte i första hand för andra man skriver och inte för sig själv….men är det verkligen så….? Alltså, bloggar jag för mig själv, eller för DIG, DU – som sitter där och läser?

Ja, så många läsare har jag inte, men de som är intresserade av en trollpackas liv, en hunduppfödare, jägare och naturmänniska. De senaste dagarna är det hundarna som tagit mesta tiden. Jag var på blodspårskurs i helgen, med Bassetklubben – alldeles otroligt lärorikt – och har tagit en del spårprov med hundarna under veckan och därtill trimmat nästan hela Kinesen (en hund).

Veckan och helgen som kommer blir vigd till hundarna den också. I den mån jag är hemma finns jag på linjen, och läser gärna mail och gör en eller annan gratis läsning, annars är jag ute och spårar eller gör något annat utomhus med hundarna. Kanske är det så att solen tittar fram, då skall jag hoppa ut i trädgården (det där ”hoppa” är alltså att med händernas hjälp ta sig nerför kökstrappen för att sedan krälaomkring i rabbetten) för jag har inte rensat det minsta i rabatterna ännu. Jag köpte några blommor att sätta i krukor på kökstrappen, men krukorna har fyllts med frön och lökar som ännu inte kommit till liv,  och de blå, fina penseérna står fortfarande i sina köpekrukor. De lär väl råka dö där också, innan jag får energi nog att sätta dem i krukor. Andra krukor.

Tänkte ett ögonblick göra en lista över allt som behöver göras i trädgården, men beslöt MYCKET snabbt att det säkert är så att ingen annan heller känt sig inspirerad att gå ut i trädgården ännu. För solens skull. Jag har trädgården till för MIG, inte JAG för DEN. Det räcker jag inte till med. Härstarna var yrke och hundarna hobby, men nu är det tvärtom där….och jag lovade mig själv dyrt och heligt att de BARA skulle vara på skoj……så trädgården är nu min avslappning, och till för skoj och mig.

Nu skall jag försänka mig i den engelska Idol-drottningen Jade på 4+. Det är sista avsnittet av såpaskådisens dokumentär som lär sluta med att hon ger upp för cancern…eller ”ger upp” är väl inte ordet….blir utslagen av, snarare…..och jag med alla mina rädslor inbillar mig att ju mer sån’t med döden jag kan engagera mig i, desto mindre är risken att det skall drabba mig. Galen tanke. INGEN undkommer döden, och folk har ju dött hela tiden – så vad finns det att vara rädd för? Nä, jag menar det.

Ha en underbar dag!

**Gun-Britt, Trollpacka

…och mest försökt behandla mig själv med maximal vila. Denna vecka började i morse med ett anlagsprov i viltspår och det klarade min lilla gumma med glans. Ja, min och min….en sanning med viss modifikation. Vi skrev henne på husse när hon kom tillbaka från foder. Han behöver en ”egen” hund bland mina bassar. Och sällan har han väl förtjänat någon så — Morris gick från hundgård direkt till husses kudde. Det har INGEN hund gjort förr. Och jag har flera….i sängen också…*skratt

Min lilla halvfodertik har visat sig ganska splittrad när det kommer till arbete. Jag behövde bara damma av Morris så gick hon klockrent idag, så trots att hon AVSKYR att åka bil skall hon till Björnhult i helgen och försvara Trollpacke-färgerna. Hon skall ju valpa så småningom här, så allt med henne hänger på dagarna. Hon får inte göra något efter 30 dagar in i dräktigheten, och det är på tisdag….i NÄSTA vecka.

Nehej, NU skall jag bada länge och hett! Behöver värma upp mig från dagens kalla vindar. Kan ni FATTA att det snart är mitten av maj och man får fortfarande ha vinterjacka och mössa på sig ute? Jag minns inte en så kall vår de senaste 20 åren i alla fall. Det brukar då åtminstone varit en eller två veckor sol under april så stona gått i brunst. Men NU släpper hästarna vinterpälsen, så sommaren kan inte hålla sig borta hur länge som helst.

Ha en underbar dag i morgon och GÖR något du skulle gjort för länge sedan! 

**Gun-Britt, Trollpacka

…lycklig och trött….

Hae haft fullt upp den här veckan med att vara sjuk, så nu tänker jag ”ta ledigt” i helgen och ta tillräckligt med medicin så att jag kan gå med hundarna i skogen. Ja, klart att jag fuskar…jag tar gubbens fyrhjuliga motorcykel med mig och hundarna på släp till dess jag kommer fram. Antingen har då gubben varit ute ”åt” mig på morgonen och lagt ett blodspår som han markerar med klädnypor med färgade band på. Rött plastband där ”skottplatsen” skall vara, och massor med blod…..och sedan vita plastband på ”rakspår”, blå eller gula vid vinklar, för vi har inte kommit så långt än, men sedan gör man också ”spåruppehåll”, då man inte blodar alls, utan hunden skall spåra klöven man drar i spåret ändå.

Att gå spår är egentligen väldigt ansträngande, för jag MÅSTE gå i hundens takt. En del av mina hundar trampar på som om livet stod på spel, medan andra tar det mer i ”min” takt. Dem gillar jag bäst. Eller, HENNE gillar jag bäst. Tyvärr har hon koncentrationssvårigheter och driver iväg långt ifrån spåret. Är det då någon annan som lagt ut det, då har jag noll koll och följer bara hunden, som man ska göra. ”Lita på hunden” det är de vanligaste orden jag hör från alla domare. Jag är lite för mycket av en kontrollmänniska, misstänker jag. 

För den som är intresserad går det att klicka sig fram till www.lazybee.se och titta på gamla nyhetsbrev….där finns det speciellt ett kåseri som heter ”Mina underbara karlar” som handlar om det där med att lita på ”han-djur”; vare sig det är hundar, hingstar eller människor. När jag skrev det var jag mycket inspirerad och hade gått mitt första spårprov med den hanhund som jag så småningom lyckades göra till både jakt- och utställningschampion. Han var en mycket rolig hund, men alla hundar har sin egen charm. Har för närvarande hela köket fullt med bassettar och det skall bli fler snart….vi är med valpar…så snart kryllar det här! DÅ skall jag sätta ut bilder på sällsynt söta basset-bäbisar, det lovar jag. 

Nu skall vi äta älggryta på mina nya tallrikar med olika djurmotiv. Svindyra (hade definitivt inte råd med dem!) men de är helt fantastiskt vackra. Tänk vad mycket roligare det blir i köket när man har vackra saker omkring sig! Ha en underbar valborgshelg alla läsare. Jag kanske skriver om hur spårningen gick, eller också blir det en djup suck imorgon av att jag inte kunde gå, eftersom sjukgymnastiken idag tog ut mig för mycket. Jag har varit sängliggande i stort sett sedan jag kom hem!

**Gun-Britt, Trollpacka

…brukar det ju sägas, och jag håller med. Har ni varit med om det här nya ”apodos” ännu? Det är en nyordning för läkare som antagligen inte orkar eller inte kan ordna med sina patienter utan förutbestämmer ordinationer i all oändlighet. Alltså, jag går på smärtkliniken i Växjö och har en trevlig liten läkare från Bosnien. Hon blev lite upprörd på mig för att JAG inte hade ifrågasatt ortopeden om varför inget hände med min ryggutredning, och tyckte därför att ”vi trappar ner dina smärtstillande”. —Men om du tar bort mina smärtstillande kan jag inte GÅ, sade jag. Då blidde det näsan i vädret på doktorn och hon blev plötsligt för ”upptagen” för att prata med mig. Istället kom från hennes överordnade ett nedtrappningsschema med omedelbar början och gällande för de närmaste 2 månaderna, eller tre. Jag har genomlevt EN av dessa två och en till går jag inte med på. Men DÅ inträffar fenomenet APODOS, för det kan ingen annan läkare ändra på än den läkaren som skrivit ut det.

Apodosen består av små dospåsar med medicin som skall intagas vid angivna dagar och klockslag. Det står med text utanpå påsen vad påsen innehåller, men man måste ha väl uppgraderade glasögon, och GOD läskunnighet och gärna en examen i medicin för att identifiera de små pillerna som serveras i en enda röra. Den som har använt ett antal mediciner samtidigt har säkert upplevt detsamma som jag: att i mörkret är alla små vita piller, små vita piller.

Det innebär att man får stå och sortera alla piller som hör till blodtrycket i EN hög för att kontrollera att den som paketerat påsarna gjort rätt (FÖR DET HAR DE INTE ALLTID!!) och sedan medicin mot smärta i EN ANNAN hög, och en TREDJE hög för folsyra och B-vitamin som mina tarmar inte kan ta upp sedan magoperationen …..och sedan skall de NATURLIGTVIS byta till billigaste sort av medicin.

”Min” läkare, dvs han som åkt bort på semester glömde att prata med MIG, pati-f-king-enten innan han skrev ner sin nedtrappning och brydde sig överhuvud taget inte om vidare ortopediska behandlingar, om varför inget händer i den avdelningen eller inte osv. Ganska tröttsamt. Försök sedan att få stopp på nedtrappningen eller en ändring, eller snarast det jag helst vill STOPPA FÖRÄNDRINGEN (=stoppa nedtrappningen) — jag måste gå med kryckor för att jag inte får mina tabletter!!!! Och den enda av läkarna på smärtenheten vägrar tala med mig. Har inte tid. Är upptagen.

Och kl 13, på den och den dagen är sista stunden NÅGRA FÖRÄNDRINGAR ALLS kan göras i schemat för apodosen. Jag tror nog en och annan av er känner av min frustration av två hela dagars kämpande mot Landstingsströmmen för att STOPPA medicineringen…..men icke. Det GÅR helt enkelt inte.

Det är SANT.

Jag fick till slut i dag sent på eftermiddagen tag på en landsman till min smärtläkare, en som också var ortoped och kunde sätta sig in i min smärtbild på ett adekvat sätt. Han sa att inte heller han kunde ändra i apodosen, MEN han kunde skriva ut extra medicin att ta vid sidan om. Tack. Tusen tack!!!

MEN VAD ÄR DET DÅ FÖR MENING MED APODOSEN????

Jag trivs bra med att plocka bland mina piller i lugn och ro och ta dem efter behov. Jag VILL inte ha en påse med ”gott o blandat” fyra gånger om dagen med oidentifierad medicin utan bipacksedlar så att man inte kan sätta sig in i pillrets verkningar eller – ändå värre – BIVERKNINGAR. För sådana finns det MÅNGA, på de medicinerna jag INTE vill ha, men ”måste” ta, medan det knappt finns NÅGRA biverkningar på det som funkar….förutom att de är vanebildande. Vanebildande? Jag har varit till hälften sjukpensionerad i 20 ÅR pga av diffusa smärtor, och nu när jag ”äntligen” har kännedom VAD smärtan beror på och VAR den sitter, DÅ finns plötsligt ingen hjälp för att det är vanebildande.

Sensmoralen i denna historia är BLI INTE SJUK. Du måste vara helt frisk för att orka!!!

**Gun-Britt, fortfarande Trollpacka

Hej på er alla som läser min blogg…tack för det, förresten, men idag har jag väldigt positiva nyheter – jag och Ylva arbetar ihop igen! Allt blev ju så konstigt under våren. Kan inte berätta alla detaljer, men dem av er som följt den här bloggen vet att Ylva och jag ”delade” på oss. Dvs jag gjorde ingenting medan Ylva startade en ny linje

0939 – 20 50 300

Det var helt enkelt jättekonstigt att inte jobba ihop med Ylva längre. Att hon gick vidare och bytte nummer, det var en sak. Min första tanke var … ”men dom som ringer linjen får ju inget svar”….så jag bara satt på min inte så smala rompa och gjorde helt enkelt ingenting. Ylva gjorde något situationen medan jag satt där som en åsna mellan två hötappar.

Men NU har dock ordningen återställts; jag och Ylva ”är ihop igen”. Det känns så bra att ord inte kan beskriva det. Jag miste mina föräldrar vid en ganska tidig ålder (åtminstone mognadsmässigt) och det här ”skiljetiden” har känts ungefär likadant: som om golvet försvunnit under fötterna. Det är helt enkelt inte möjligt att beskriva med ord hur det kändes att vara ensam, när man en så lång tid haft en underbar, vänlig hand bara ett sms ifrån sig. Har inte räknat dagarna, men det känns som om det här året har känts oändligt, och bara ett ständigt ”vakande”, ett väldigt, väldigt ensamt vakande.

När jag nu tog ledigt en vecka för att köra en snabb vända till Tyskland med några valpar, så hann jag tänka efter lite och det blev helt enkelt ”följ hjärtat”. Jag tyckte att det var så roligt att jobba ihop med Ylva, även om vi inte träffades så ofta, utan all vår kontakt skedde per sms, mail eller telefon, men Ylva är så TRYGG, och SNÄLL. Och har en massa superlativer till som skulle kunna rymmas i denna blogg. TACK Ylva för att jag fick komma tillbaka till dig. Jag har saknat dig sååååååå mycket!

Nu skickar vi ut en massa goda vibbar till hela mänskligheten och ger oss ut på en gemensam resa full fart framåt. Äntligen känns mitt liv komplett igen! Allt känns jättebra och tryggt på alla sätt! Numret är också jättelätt att komma ihåg:

0939 – 20 50 300

Ring så hörs VI igen!

Kram och ha en underbar dag, som Ylva alltid säger!

**Gun-Britt, Trollpacka

Det är underligt det här med ”konjunkturer”…1995 lär det också ha varit lågkonjunktur, men det märkte vi inte av alls. Och vi höll på med lyxvaror då också. Alltså hästar. Det är lyxvaror, det har de varit sedan bronsåldern, det vet ju ni som följt mina inlägg.

Idag pysslar vi (dvs jsg) mindre med hästar, även om vi fortfarande har en liten flock, och mer med hundar. Det är både sällskapshundar (parson terrier) och jakthundar, Basset Fauve de Bretagne. De kallas ”dubbeltaxar” i Tyskland och det beskriver dem faktiskt riktigt bra. Det är mycket tax i rasen, du vet ”menar du NU??” och ”kommer strax, matte lilla”….helroliga hundar, men kräver rätt mycket träning för jakt så klart. Så hösten går åt till jakten om det inte är som det varit i vinter, med så mycket snö att vi helt enkelt fått hundförbud. Vi njöt av åsynen av de vackra rådjuren när de åt av vår utlagda havre utanför fönstret istället.

Just nu har vi några parsonvalpar kvar- toppstammade och verkligen intelligenta, kul till agility, supergoa soffkamrater och de här är bra nog att gå bra på utställning, men det finns inga köpare! Kan det verkligen vara så att folk inte vågar handla vovvar? Jag tycker att det borde väl vara precis tvärtom; är man arbetslös och hemma och med problem, skulle man väl behöva en vän mer än någonsin…men nu har vi fler vänner än vi behöver för stunden. Ja, ja, vänner kan man aldrig få för många av,

Ha en bra dag på er,

**Gun-Britt,Trollpacka

Jag känner det som om bloggandet har blivit ett utsläpp av allt som är dåligt och jobbigt, DET är ju inte meningen. Det här – alltså skriva – det gör jag ju för att det är roligt! Jag håller ju på med min magisteruppsats, och DEN blir inte nådig. Som tur är har jag en skicklig lärare som vet hur man stryker all (kul) information som liksom ”gör” historien. Eftersom det kan tas bort är det överflödigt, och information som alla arkeologer skall kunna. Baskunskaper alltså. Men nu har jag läst arkeologi i så många år och det finns alltid nytt att lära sig.

Jag har ju hästar och hundar, som alla vet. Visste ni till exempel när och hur hästarna kom till Sverige? Jag har alltid tyckt att jag varit ”kunnig” på hästar, och mycket annat, men jag har trott att våra svenska hästar haft sitt ursprung i de västeuropeiska vildhästarna, Tarpaner. Ingenting kunde vara längre från sanningen.

Tarpaner var, enligt sådana som provat att tämja dem, helt enkelt ELAKA. Ja, samma skäl som man inte tämjer zebror. Temperamentet är helt enkelt inte acceptabelt: ett djur måste på någon nivå VILJA samarbeta, men Tarpaner och Zebror lär vara av annan åsikt. Våra tamhästar härstammar inte heller från vildhästarna i asien, przewalski-hästarna heller! Det har man nu bevisat med DNA. Faktum är att arabhästarna skiljde sig från przeswalski-hästarna tidigare och är mer sannolika stamfäder till våra tamhästar…säkerligen med inslag av någon annan kul typ som vi inte är medvetna om ännu!

Ha en underbar dag i vårvädret! Det måste vara bra väder någonstans!

**Gun-Britt

…och vårens blommor börjar titta upp. Idag var det 11 grader, det brukar vara min gräns för att gå i bara T-skjorta, och utan jacka och varken frysa eller svettas. Det gjorde jag idag, och bara njöt av stunden ute i solen. Nästa projekt blir att ta ner dynorna till baden-baden-stolen, min favorit, och ta middagsluren utomhus. Har en massa böcker att läsa i arkeologin så arbetslös blir jag inte även om jag inte sitter i telefon hela tiden. Jag har MASSOR med spännande litteratur!

Idag skall jag på vattengympa klockan tio så jag stänger linjen några timmar på förmiddagen. Ni har väl märkt att det är öppet hela tiden i stort sett, nu när jag har linjen själv. Nej, det är inte roligt att jobba utan Ylva, vi får väl se hur det kommer att se ut fortsättningsvis. Det där med eget företag, och att vara ”störst, bäst och vackrast”, det har jag (lyckligtvis) växt ifrån. Jag var väldigt nöjd med samarbetet med Ylva, och saknar det alldeles förfärligt. Som sagt, eget företag har jag skött i fler år än jag vill räkna och det kändes så bra att bara lämna över den delen.

Nu skall vi se om jag kan röra mig idag. Vet att gubben har flyttat bilen så att jag inte behöver backa, utan går från köksdörren omedelbart in i bilen och druttar iväg. Med rullstolen i fönstret får jag parkera nästan hur jag vill, och det gör jag också. Tänkte att jag skulle slå på stort och åka och handla också. Det är hela 50 meter från badet. Men sedan skall jag ta mig runt i affären och värst är ut till bilen. De har gett ”mig” en handikapp-plats alldeles utanför dörren, men det är ju bekvämt att parkera där för vem som helst, inte bara för dem som har rörelsehinder.

”Rörelsehinder”, det låter handikappat, eller hur? Jag har inga andra ”hinder” än att jag ständigt går på gold eller mark som känns som glödgat kol. Jag har oerhört ont i fötterna. Varje steg är en utmaning. Vattengympan GÖR mig bättre, men efter varje uppehåll – som jul nu – så är det en pärs att börja igen. Döm om min förvåning förra veckan när det visade sig att jag badar tillsammans med en av ”flickorna”. Alltså en av ”häxorna” som går under utbildning för mig. Just nu när jag är så immobil blir det inte mycket jag kan dela med mig av, jag kan ju inte komma! – men tjejerna (och KILLARNA!) arbetar på fint utan mig.

Jodå, vi har en egen liten häx-coven här i Åseda. Jag som är av andra graden är berättigad att lära ut första graden. Det var en fantastiskt rolig tid. Det var meningen att det skulle ta ett år och en dag som det är tänkt, men vi drog ut på det och körde i ett och ett halvt år. Det blev både sommar och vinteruppehåll, men slutade med egna kvastar, och egna prästinnekläder – för att inte tala om all den kunskap vi delade under tiden. Jag saknar den. Jag saknar visst mycket idag….upp med hakan, gamla kärring och iväg till badet nu!

Ha en underbar dag, som Ylva alltid säger!

**Gun-Britt, Trollpacka

Nu har det blivit privatiseringar och en massa förändringar igen. Numera får jag mina mediciner i en massa påsar som skall pillras upp vid en massa olika tider. Jag skall tydligen bli lyckligare eller få det lättare här i livet. Jag är inte säker på att jag håller med. Skulle upp i morse och den där snurren med pillrena låg i köket. Jag skulle alltså ta mig ur sängen och in till köket utan smärtstillande. Jag är alltid uppe för äventyr. Har nu kommit till köket och väntar på att jag skall våga röra mig lite mera.

Har nu fått kaffe och så skall smärtstillnde verka också. Verka, inte värka. Tänka vad många doktorer som har svårt för det där med texter: ”För värk” står det på minst hälften av mina burkar, ”MOT värk” kanske det skall vara. Ja, ja, man blir aldrig klok på doktorer. Sedan spelar det ingen större roll vad de stoppar i en för ont gör det ändå. Lite lättare med smärtstillande, men det är inte mycket inte.

Men Nu skall vi inte klaga. Idag är det långfredag och jag antar att det kommer att vara tyst på linjen. Tror jag skall ta och be gubben min om en tur på fyrhjulingen. Det är störtskönt att sitta bakom och bara få åka med, det skumpar i ryggen som om man red, och ibland gör det till och med nytta. Jag har ingen ridbar häst hemma, och jag skulle nog dra mig för att sitta upp igen, om jag inte planerade att rida varje dag. Ridning, dvs hästarna, innebär viss fara om de inte motioneras regelbundet, och när det blir ibland när vädret är bra för den här kärringen, då är det bäst att se till att använda fyrhjuling när man vill ut istället för en istadig häst som helst stannar förnöjd i hagen. Vi får väl se sedan när unghingsten kommer hem. Honom red jag i flera år, trygg och rund och lat och långsam. Den perfekta hästen. Snygg är han också. Men han skall ut och tävla utan matte i år.

Ha en underbar långfredag,

**Gun-Britt, Trollpacka