Det blir nog aldrig som förut igen. Den tillttro jag försökt bygga upp efter alla dina svek, slet du i småbitar igen för ett par veckor sen.

Du flippa ut totalt över en vän, en vän som du vet betyder väldigt mycket för mej. En vän, inget annat än en vän – vad du än går och inbillar dej.

Som nån slags hämnd över min och hans vänskap, verkar du leta efter nya villebråd. Du vet att du inte får fler chanser – nästa du försöker strula runt med kan du stanna hos för gott – för då drar jag!

Sitter maktlös med rinnande tårar än en gång.

Det ena problemet läggs ovanpå det andra och det känns som om problemberget aldrig ska sluta växa. Blir det inte stopp snart??

När det äntligen kändes som om jag börjat klättra upp ur dyn, trycks jag ner djupare igen. Jag vet inte hur jag ska orka…..

Finns det verkligen inget slut på eländet? Finns det ingen smärtgräns för hur långt det får gå, för hur mycket man ska behöva orka med??

Trodde inte man kunde sjunka längre ner i dyn än vi redan var, men det gick tydligen. När försäkringskassan hjälper till och trampar på huvudet, kan man fortsätta sjunka, trots att huvudet redan är under ytan…..

Nu finns igen utväg längre, alla reserver är tömda sen länge. Hyran tvingades vi låna till redan förra månaden och nu ger jag upp. Det ramlar tyvärr inga tusenlappar från skyn. Denna gången är det bara att vänta på att det ena inkassobrevet efter det andra trillar in…… måste försöka orka leva vidare för barnens skull…..

Idag är det 9 år sedan min bardomsväns mamma dog. Jag har så otroligt många fina minnen från barndomen där hennes mamma är med.

Hennes goda toscatårtor hon ofta tog med när hon kom hem till oss, rabarbersaften som hon och mamma flera år gjorde tillsammans under många glada skratt, de mysiga utflykter jag fick följa med min kompis på och mycket mycket mer.

Jag kan än höra hennes röst och glada skratt, hennes lite retfulla ton när hon kallade mej ett namn hon visste jag inte gillade (men som nu är ett sånt kärt minne) och hennes ton när hon sa till oss på skarpen (vi var nog inte alltid Guds bästa barn när vi var små )

Jag önskar att vi haft en filmkamera när jag var liten så man kunde sparat allt på film och ta fram när man vill. Än så länge kan jag både se och höra henne framför mej när jag vill, men hur blir det när man blir äldre??

De dagar, veckor, månader och år som passerat, kommer aldrig mer igen, men de ger många många minnen att samla i hjärtat och det är så värdefullt att samla dessa minnen!! En dag är de det enda man har kvar…..

Idag märktes det extra mycket…. mamma är inte som hon var förr. Hon snurrade till det rejält i telefon och kom knappt ihåg vad hon sagt meningen innan.

Hittills har jag blundat för det – jag är ju själv glömsk och kan snurra till det ibland.

Men idag insåg jag att det inte går att blunda för det längre. Hon blandade ihop elleverantörens namn med bankens, hon trodde plötsligt att IKANO och Swedbank var samma bank och det tog ett tag att försöka förklara att det ju är två olika banker. Hon är kund hos båda, så hon känner ju väl till dem sen tidigare, men idag blandade hon ihop begreppen totalt.

Jag är rädd! Vad händer nu?? Kommer hon plötsligt att glömma vem jag är? Glömma vilka mina barn är?? Framtiden skrämmer mej mer än den någonsin gjort förut  

Suck, tomt i huvudet, tomt i magen, tomt på kontot och nu tomt på sidvisningarna igen

Den 25:e börjar lika illa varje månad…….

Tomma löften, massa ord utan nån mening.

Jag har hört dem förut, de betyder inte ett skit!

”Denna gången ska det bli annorlunda”, lovar du gång på gång, men än har inget ändrats.

”Om jag inte håller det denna gången, kommer jag….” sen drar du till med nåt som du tycker är ett rimligt ”straff” om du inte håller det du lovat.

Jag har slutat lyssna på dina tomma löften, du håller dem inte ändå. Innan dagen är slut, har du redan glömt både dina löften och det ”straff” du själv bestämt du ska få om du bryter löftet igen.

”Denna gången blir det annorlunda”…. jag vet inte hur många gånger jag hört detta under alla år vi bott tillsammans.

Jag har slutat hoppas på att du ska ändra, dej.

Jag har gett upp totalt.

Jag orkar inte lägga mer energi på vårt så kallade ”förhållande”. Det tar mer energi än jag är villig att satsa. Det är inte mödan värt längre……

Livet kan vända så fort.

Glädje kan snabbt förvandlas till sorg och förtvivlan.

Det gick på en kort stund – från att äntligen få genomgå en operation för att bli fri från smärta, till att plötsligt ligga stilla och knappt reagera på tilltal.

Mina tankar är hos MammaKB, hennes familj och hennes mamma som råkat ut för just detta.

Gå in till MammaKB och ge henne en tröstens ord och hoppets kram.

Be för hennes mamma.

Det är det minsta vi kan göra för en förtvivlad dotter.

Kristina, mina tankar är hos dej och din familj!

En vän ringde härmkvällen och berättade att hans sambo hade fått bröstcancer. Jag höll på att trilla omkull av chocken!! Hon är ju bara i 35-års åldern. Cancer tycker man ju är något som drabbar gamla människor….

Jag vet att det tyvärr inte är så – jag har sett så många exempel på det på TV, men kan ändå inte fatta att det är sant.

Hon går på cellgifter (pg a att det snabbt börjat sprida sej) och ska opereras om några veckor. Efter det följer strålbehandling mm. Det är en hård tid för henne - och hela familjen förstås.

Det är tur de har sina små barn som lyser upp dagarna för dem! Skönt för henne att hon har en sån fantastisk sambo (som jag vet gör ALLT för sin familj). Hoppas verkligen allt går bra!!! Tack o lov så är hon full av jädraranamma och där tror jag hon har en fördel i kampen mot sin cancer – hon är inte den som ger upp i första taget. Detta är en kamp hon måste vinna…..

Nu har det hänt igen, det som absolut inte får hända - ett litet barn som råkat ut för en olycka som hade dödlig utgång. Man kan ju undra vad en 4-åring gjorde själv på ett löpband???

Beror det på slarv från föräldrarna?

”Man kan inte ha koll på barnen jämt” hävdar en del.

”Har man så små barn, får man inte släppa dem ur sikte”, tänker andra.

Tragedin är ett faktum och självklart får man inte tillbaks sitt barn genom att förebrå sej själv, men hade det hänt mina barn, hade jag aldrig förlåtit mej själv för att jag lät det ske. För barnen är vårt ansvar och vi har dem till låns så länge vi klarar ha koll på dem….

Mike Tysons dotter död (metro.se)